”Det är en trygghet att veta att man har ett värde vid sidan om sporten”

47,66 meter. En specifik sträcka som nog är svår att gissa vad den betyder. Den har inneburit en revansch för Matilda Elfgaard som är spjutkastare. Och revansch är ett genomgående tema för henne. Inte minst hur hon ser på sin sport.

– Jag lärde mig vem jag vill vara på tävlingar. Där kommer tron in – jag vill vara en bra människa.

Matilda Elfgaard är friidrottare i grunden med specialisering på spjutkastning. Något som hon så småningom helt riktat in sig på. Starten på hennes sportkarriär beskriver hon som lite konstig.

– Mina föräldrar är idrottsintresserade och ville gärna att jag och min bror skulle hitta en sport. Inte nödvändigtvis för att tävla i, utan mer för att det är bra med en sport man kan hålla på med i livet. Men de såg att jag sprang lite lustigt. Mamma jobbar som lärare och såg elever som höll på friidrott och tänkte att det nog skulle vara något för mig.

Hon beskriver friidrott som en allsidig sport där man bör vara uthållig, snabb eller stark, menar hon som själv började med friidrott som nioåring. När hon var tolv inriktade hon sig mot spjutkastning.

– Vår tränare var drivande i den grenen och hade roliga övningar för det, och hans dotter som var väldigt duktig blev min förebild. Spjut blev lite grann kulturen i min klubb, berättar Matilda.

– Sen tyckte jag också att kasta saker alltid var det roligaste. Jag och min bror kastade stenar hela tiden hemma och pappa gjorde träspjut som jag tränade med hela vintern minns jag.

Inte nog med att hon, som inte hade de bästa förutsättningarna, hittade en sport – hon blev dessutom bäst på den sporten. Matilda debuterade 2008 i ungdomslandslaget vid ungdomsfinnkampen i Helsingfors och året efter segrade hon med ett kast på 47,66 meter. Detta är extra intressant just för att spjutkastning ofta anses vara Finlands nationalsport – en seger mot just finländare är alltså stort.

– Det var det roligaste ögonblicket i min karriär. Särskilt eftersom jag året innan hade kommit sist. Jag fick in en kanonträff och slog mitt kast året innan med två meter, så det blev en riktig revansch. På läktaren satt yngre klubbkompisar tillsammans med min familj, så det var också roligt att få visa upp en bra dag.

Det blev ett personbästa för Matilda då. Ett långt kast som blivit längre med åren. Hennes längsta kast ligger nu på 53,62 meter. Men spjutkastning har en tydlig baksida. Det är en sport med många skador. Mycket för att den är ensidig och många får problem med axlar och andra leder i kastarmen.

– Det är den svåraste delen med grenen att hantera. För ungefär åtta år sedan hade jag det kämpigt när jag skadade en axel. Jag trodde det skulle gå snabbt att återgå till sporten efter rehabilitering, men det tog mig sex år att komma tillbaka. Mycket på grund av att jag hade tappat tekniken.

Det blev prövande år för Matilda, men som också ledde till en ny insikt i livet. Ytterligare en revansch, men på ett annat sätt än tävlingsmässigt.

– Det var viktiga år. Jag lärde mig mer om mig själv och vem jag vill vara. Jag kom på att jag måste ha roligt på träningar och tävlingar. Både för att kunna prestera bra, men också för att jag blir en bättre person för andra runt omkring. Jag vill inte bara vara på tävlingar för att kasta långt, utan också sprida positiv energi, säger hon och fortsätter.

– Där kommer min kristna tro in. Att vara en bra människa och tänka på hur jag beter mig, tänka på hur andra ser på mig. Mina föräldrar sa alltid när jag var liten och bara hade fokus på att bli bäst, att jag måste ha roligt på resan. Jag förstår nu vad de menar.

Det låter som att Matilda kan vara en bra förebild för unga idrottare, precis som hennes första tränares dotter varit för henne. Men på frågan om hon vill vara en kristen idrottsinfluencer blir svaret inte ett givet ja.

– Jag är inte så aktiv på sociala medier. Men jag känner till exempel till amerikanska friidrottaren Sydney McLaughlin … oj oj oj vad duktig hon är, men också modig och så öppen med sin tro.

Matilda är med i en bönegrupp i nätverket Sport for life där hon träffar andra idrottare som är kristna.

– Vi träffas över nätet och ber tillsammans eller bara pratar om hur någon tävling eller träning gått. Om något känns extra tungt ber vi för varandra. Det har varit väldigt givande de två åren jag varit med.

Det sammanhanget och kyrkan säger Matilda är unika plattformar för att få stöd.

– Varje gång jag kommer hem till Jönköping och min hemförsamling Immanuelskyrkan frågar folk hur det går, eller berättar om de sett någon tävling på tv. Den stöttningen som man kan känna i kyrkan tror jag har förändrats genom åren. Min farmor som höll på med idrott i ungdomen har berättat för mig att hon hade svårt att kombinera sporten och kyrkan. Men jag känner helt tvärtom – ett enormt stöd och pepp. Något som jag inte känner så stort någon annanstans.

Matilda menar också att hennes tro ger henne en djupare dimension av livet.

– Det är en trygghet att veta att jag har ett värde vid sidan om min sport.

Den tryggheten låter det som att Matilda bär med sig inför framtiden, tillsammans med kunskapen om att vägen mot nya mål måste vara rolig.

– Det är inte ovanligt att spjutkastare håller på upp till trettiosju års ålder, så jag hoppas att kunna hålla på många år till. Man vet aldrig med de skador sporten innebär, men håller jag mig hel och frisk vill jag hålla på länge till för det är så roligt. De senaste åren har det varit extra kul både för att min bror har börjat träna mig och för att jag har en mer avslappnande approach.

Anna Mendelsson

Anna Mendelsson är tidigare reporter på Dagen.