Discos skildring av frikyrkan saknar värme

“Berättelser om frikyrkliga kristna är sällan gjorda med någon överväldigande sympati. Den troende framställs ofta som udda, naiv, intolerant, i värsta fall sekteristisk. Och ja, så känns det att se “Disco”: som om någon står och pekar och förfasar sig”, skriver Josefin Holmström i sin recension av norska Disco.

Miriam är mästare i discodans. Hårt sminkad och beströdd av glittrande paljetter dansar hon energiskt framför en entusiastisk publik. Hemma i församlingen Friheten (som jag misstänker är starkt inspirerad av Hillsong) sjunger hon i lovsångsteamet och leder ungdomar. Miriam är ung och vacker, och hennes styvfar, som också är pastor i kyrkan, säger åt henne att hon måste se till att vara lika vacker på insidan som på utsidan. Det fungerar ett tag: Miriam lyssnar på predikningar, går på gudstjänst och tävlar om vartannat. Men en dag faller hon plötsligt ihop på dansgolvet, och det blir starten på en omvälvande tros- och livskris.

Föräldrarna är oförstående. När Miriam vill prata om det som tynger henne föreslår hennes mamma direkt att de ska be tillsammans, utan att ställa några övriga frågor. När Miriam frågar om sin biologiska pappa, som är dömd för sexuella övergrepp mot andra familjemedlemmar, viftas hennes frågor bort. Inte ens Miriams självmordsförsök väcker någon större kärleksfull uppmärksamhet. Till slut vänder sig Miriam till ett betydligt mer radikalt kristet sammanhang och hamnar på ett läger på landet där vitklädda ungdomar står i en cirkel och ropar att de vill bli rena. Inspirationen kommer tydligt från den kontroversiella amerikanska dokumentären “Jesus Camp”.

Jag ska väl erkänna att jag går och ser den här filmen med viss skepsis. Filmer, tv-serier, dokumentärer, böcker och berättelser om frikyrkliga kristna är sällan gjorda med någon överväldigande sympati. Den troende framställs ofta som udda, naiv, intolerant, i värsta fall sekteristisk. Och ja, så känns det att se “Disco”: som om någon står och pekar och förfasar sig. Regissören Jorunn Mykleburst Syversen har onekligen ett utifrånperspektiv. Det märks ändå ner på fotonivå: det finns en ständig distans i fotot, i långa, vackra men dystra tagningar och pastellkylig färgsättning.

Miriam spelas känsligt av Josefine Frida, för den svenska publiken mest känd som Noora i norska succéserien “Skam”. Hon har ett ansikte av det slag blicken gärna dröjer kvar vid: varje tanke, varje sinnesrörelse registreras genast och på ett övertygande vis. Men i “Skam” behandlades tro, både muslimsk och kristen, på ett betydligt känsligare vis, och i “Disco” får Josefine Frida svårt att bära hela berättelsen på sina axlar.

Mitt stora problem med “Disco” är dess brist på innerlighet. Delvis är det förstås ett medvetet val; Mykleburst Syversen har velat frammana en stämning av existensiell ångest och ensamhet. Men filmen blir inte riktigt begriplig när den inte skildrar den värme som också finns i kyrkan.

Finns det förtryckande strukturer i frikyrkan, finns det kristna föräldrar som är okänsliga och slätar över problem med psykisk ohälsa? Ja, naturligtvis. Men det måste finnas något slags nyans i skildringen, en närvaro, kanske ett mått av välvilja. Det hittar jag inte här. “Disco” är en visuellt elegant film, men den övertygar inte.

Josefin de Gregorio

Josefin de Gregorio är litteraturvetare och författare. Hon skriver kulturessäer på Dagens kultursidor.