Efter läkarens dom blev barnböckerna Cecilias räddning

Läkarens besked vände upp och ner på Cecilia Lundells liv. Och plötsligt var kalendern tom sånär som på provtagningar, sjukhusbesök och behandling. Då kom en fråga från Anna Lahti – precis i rätt tid.

UPPSALA. Under ett av sina nattpass på boendet för unga tjejer hade Anna Lahti kommit att tänka på Cecilia Lundell. De hade känt till varandra ett tag eftersom de tillhörde samma kyrka, men hade nu kommit med i samma hemgrupp. Cecilia hade precis fått veta att hon har cancer. Den var spridd och saknade botemedel.

– Cicci hade berättat om hur tufft det var att hela livet plötsligt kretsade kring cancern, så jag bad till Gud: Snälla sätt något i Ciccis händer!, berättar Anna Lahti.

– Strax därefter fick jag en tanke: En barnbok! Nästa tanke var: Och då kanske jag ska vara inblandad?

Anna Lahti har alltid ritat. Hon minns somrarna hos mormor och morfar; deras stuga saknade el och det enda som stod till buds under regniga dagar var att rita eller spela sällskapsspel. Anna Lahti kunde sitta med sina teckningar i timtal, påhejad av mormodern som själv var konstnär och brukade ha utställningar med sin batikkonst i källaren.

– Ibland kom hela busslaster för att titta. Efteråt brukade jag titta på prislapparna och tänka: Hur kan någon betala så mycket för något så fult? skrattar Anna Lahti.

Som tonåring tog andra intressen över, men när hon träffade sin mormor fick hon ofta en hand på axeln och en uppfordrande fråga: Vad ritar du nuförtiden Anna? Du förvaltar väl din gåva?

På samma sätt som Anna Lahtis mormor uppmuntrade henne att ta tillvara på sin konstnärliga gåva, fick Anna göra för vännen Cecilia Lundell. Kort efter att hon bett för henne och fått idén om en barnbok, träffades de på hemgruppen och då frågade Anna: Det är inte så att du har ett barnboksmanus liggande?

– Och det hade jag! Jag kände bara ”Yes!”, utbrister Cecilia.

Det Anna Lahti inte visste när hon ställde den där frågan var att Cecilia Lundell drömt om att skriva en barnbok i hela sitt liv, utan att komma sig för. Däremot har hon arbetat med barn och sagor i trettio år som förskolepedagog. Redan när hon själv gick i lågstadiet skrev hon i en mina vänner bok att hon skulle bli daghemsfröken när hon blev stor. Det har aldrig funnit något annat alternativ, säger hon.

– Jag brinner verkligen för sagor och språklek! Man får in hela läroplanen i en saga. Jag gillar det här med fantasi och när det blir lite knasigt i böcker – barnen har alltid kallat mig för busfröken.

Resultatet av Cecilia Lundells och Anna Lahtis samarbete är tre böcker på tre år om en kaninfamilj som besöker olika fantasiländer. De senaste heter Resan till Plasklandet och är nyss utgiven på Hylleruds förlag. Böckerna ligger uppradade i en fåtölj hemma hos Cecilia Lundell, omgivna av en virkad kaninfamilj. Vi sitter vid bordet intill. Cecilia har dukat fram kaffe och hemgjord äppelkaka och tänt doftljus i hela vardagsrummet.

Det var för snart fem år sedan, i adventstid, som hon fick sin cancerdiagnos. Eftersom bröstcancer finns i släkten och läkarna för några år sedan konstaterade att Cecilia Lundell hade ett förstadium av samma sjukdom, gjorde hon en bröstrekonstruktion i förebyggande syfte. Hon trodde att hon var skyddad.

– Jag åkte egentligen in för att kolla en annan grej, men så upptäckte de i stället spridd cancer, både i skelettet och lymfkörtlarna. Min första reaktion var: Nej, det måste vara något fel?

– Det var en väldig smäll, jag trodde inte att det skulle kunna hända, säger Cecilia Lundell och skakar på huvudet.

– Ja, det är så galet! kommenterar Anna Lahti.

– Och nu finns inget mänskligt bot, konstaterar Cecilia. Det är bara att trycka tillbaka sjukdomen som gäller.

De senaste åren har hon gått på olika typer av bromsbehandling, och trots att hon i somras gick ner i dos på grund av tuffa biverkningar, har canceraktiviteten gått ner.

– Jag känner bara: Tack gode Gud! säger Cecilia och lyfter händerna.

– Och du ser ju så pigg ut, flikar Anna in.

Cecilia fortsätter:

– Det är en vansklig sjukdom att få, men jag känner ändå hur Gud har varit med mig. Att bara ha en tro gör så mycket i en sådan här situation. Den ger trygghet och frid – inte alla dagar – men den finns där. Och så himlen och allt det där! Att man har en tro på att livet fortsätter och att det finns en god Gud som bär genom allt.

Vad har skapandet betytt för dig under sjukdomstiden?

– Det blev som ett andningshål där jag har fått hålla på med det friska och släppa allt som kretsar kring prover, sprutor och behandling. Jag har kunnat hålla modet uppe och fått hjälpa att fokusera på något annat än sjukdomen. Och i särskilt i början, efter att jag fått beskedet och hela livet vändes upp och ner totalt, var det skönt att få något konkret att sysselsätta mig med. Jag kunde fly in i fantasin och få vara hos kaninerna i stället. Det är underbart! Det är läkande, vet du.

Har det bara varit lustfyllt att göra böckerna?

– För mig har det varit det, svarar Cecilia Lundell, medan Anna Lahti nyanserar bilden lite. Att fylla 26 sidor med detaljerade tuschteckningar och färglägga dem med akvarell tar många månader i anspråk.

– Jag kan också vara självkritisk ibland och tänka: Nu kommer de genomskåda att jag inte är utbildad inom konst. Men sedan när jag har skickat bilderna till Cicci har hon alltid varit så uppmuntrande och direkt svarat: Åh, du är en stjärna, du är bäst!

Det märks att Cecilia Lundell och Anna Lahti genom skapandet har blivit goda vänner. De skrattar mycket, berömmer varandra. Att deras relation har blivit så pass djup har också med Cecilias sjukdom att göra.

– Anna har varit ett otroligt stöd, vi har kommit nära, konstaterar hon.

Både Anna Lahti och Cecilia Lundell är kristna, men det finns inget uttalat kristet budskap i böckerna om kaninfamiljen.

– Samtidigt finns ju Gud med i allt vi gör. När jag skapar något är det som att jag får lägga min lilla hand i hans stora skaparhand och be ”Låt mig få göra något fint för dig, låt mig få göra något som får någon annan att skratta, eller fantisera” säger Anna Lahti.

Just fantasin är något som både hon och Cecilia Lundell betonar. De tycker att en del barnböcker i dag är allt för socialrealistiska och alldeles för tidigt vill konfrontera barn med komplicerade frågor som de måste förhålla sig till.

– Vi tror mer på att ge barnen en riktigt fantasifull berättelse som de kan leva sig in i – och sen leka! säger Cecilia, och Anna fyller i:

– Jag tror också att Gud kan utmana oss i det. Vi vuxna är ofta så konkreta och stela i våra sätt. Och ibland känner jag bara: Gud, spräng mina begränsningar! Låt mig kunna se det du ser, se så mycket större! utbrister Anna.

Cecilia Lundell lägger till:

– Och genom hela den här processen har vi sett hur Gud har lett oss. Jag hade absolut inte kunnat ro i land det här på egen hand. Men tack vare Anna blev drömmen sann.

Fakta: Cecilia Lundell

Ålder: 54 år.

Familj: Gift och har tre barn.

Bor: Uppsala.

Yrke: Förskolepedagog och barnboksförfattare.

Aktuell: Med boken ”Resan till Plasklandet” (Hylleruds förlag)

Fakta: Anna Lahti

Ålder: 51 år.

Familj: Gift och har fem barn.

Bor: Uppsala.

Yrke: Behandlingsassistent och illustratör.

Aktuell: Med boken ”Resan till Plasklandet” (Hylleruds förlag)

Anna Lahti och Cecilia Lundell. (Malina Abrahamsson)

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.