En resa för att minnas det som inte borde ha hänt

Nyligen dog förintelseöverlevaren Hédi Fried, en av dem som vittnat om den brutala ondskan i Nazityskland. Dagens reporter har varit på plats vid ett av de koncentrationsläger som upprättades under andra världskriget.

SACHSENHAUSEN. Maj 2022, på månaden 77 år efter att andra världskrigets slut firades i Europa. Jag kliver av tåget på stationen i Oranienburg, några mil norr om Berlin där jag den här gången bor två nätter. Hit har jag kommit efter att med tåg och Interrailpass ha besökt ett flertal tyska städer. Förutom Berlin bland annat kulturstaden Leipzig, Dresden nära Tjeckien, Braunschweig, Hannover, Lübeck samt Flensburg som ligger nära gränsen till Danmark.

Jag går genom bostadsområden, ser många villor. Gatunamn som påminner om platser i Berlin. Lugnt och fridfullt. Det är soligt och sommarvarmt trots att det ännu bara är vår.

Samtidigt rasar ett nytt krig i Europa. Samma morgon har jag sett en ukrainsk flagga hänga ner från ett fönster i Schöneberg. Och när jag senare ska kliva ut ur glasbygget Hauptbahnhof i Berlin kommer jag mötas av mottagningstält för människor som flytt österifrån. Bland huvudstadens gatstenar finns sedan länge även gyllene minnesmärken tillägnade personer som fördes till koncentrationsläger långt hemifrån. Då som nu. Ofrivilliga resor.

Efter en stunds vandring möts jag vid entrén av lägrets namn uppsatt över flera separerade betongmursdelar. “Gedenkstätte und Museum Sachsenhausen” blev minnesplats 1961. Sedan 1993 är det hela även ett museum som är spritt över den stora triangelformade ytan. Ytterligare en stunds promenad senare kommer jag in på själva lägerområdet via en svart metallgrind med det alltför bekanta anslaget “Arbeit macht frei”. Platsen innanför den gräns som utgörs av devisen har under de år som det fruktansvärda pågick här styrts av flera olika herrar med skilda mål för ögonen.

1936 till 1945 användes platsen som koncentrationsläger av Nazityskland, då under namnet “Konzentrationslager Sachsenhausen” (den tyska förkortningen för koncentrationsläger är KZ). KZ Sachsenhausen anlades tidigt och beskrivs som det första specialritade lägret och en prototyp för SS (Schutzstaffel) andra läger. Inspektion der Konzentrationslager (IKL), den SS-myndighet som drev de nazistiska koncentrationslägren, skulle också komma att ha sitt huvudkontor just i Oranienburg.

Under den här perioden på 1930- och 1940-talen ska totalt mer än 200 000 människor ha varit fångar i lägret; politiska motståndare till den nazistiska regimen såväl som judar, romer, homosexuella och människor som beskrevs som “yrkeskriminella” eller “asociala”. Ungefär 30 000 av dem dog i lägret, skriver Forum för levande historia, som även påpekar att nazisterna utöver det nämnda dödstalet sköt mellan 13 000 och 18 000 sovjetiska krigsfångar i lägret under sommaren 1941. När krigsslutet, såväl som den sovjetiska armén, närmade sig Sachsenhausen tvingades många av de kvarvarande fångarna ut på vad som kallats en “dödsmarsch” (Todesmarsch) genom Tyskland. Som namnet avslöjar dog många längs vägen.

Flera grupper av ungdomar leds av guider genom området när jag tar mig fram över den stora ytan. Det finns många byggnader att gå in i. Varje del är som ett museum i sig, olika perspektiv på vad som försiggick i lägret ges i baracker, salar, undersökningsrum och källare. Jag ser rester av kremeringsugnar och gaskammare, hör berättelser om hur mängder av människor mördades och utsattes för hemska medicinska experiment. Den senare verksamheten finns utförligt beskriven i en separat avlång byggnad.

I “Barack 38″ och “Barack 39″ hölls bland annat judar fångna, många sammanfösta på liten yta. Delar av barackerna brann i ett högerextremt attentat år 1992, men har byggts upp och är idag ett museum där besökare exempelvis kan se och lyssna på människor som överlevde lägret.

En rödorange blomma sticker upp ur den stenbelagda marken utanför barackerna. Ensam, men på något sätt ändå trotsig i det omslutande grå. Inte långt från den reser sig pålar som vittnar om avrättning genom hängning.

Efter kriget, mellan 1945 och 1950, förändrades mycket. Då blev Sachsenhausen ett sovjetiskt “specialläger” (känns typen av terminologi igen från nutidens eufemismer?) där tyska krigsfångar, nazister och mer eller mindre klart uttalade meningsmotståndare till den sovjetiska ockupationsmakten frihetsberövades.

Under den sovjetiska tiden ska sammanlagt ungefär 60 000 människor ha varit i lägret, varav 12 000 dog av svält och sjukdomar, uppger museet. Lägret stängdes 1950. Ett museum som täcker den här senare perioden finns i den bortre delen av området.

Det är verkligen soligt och varmt den här dagen. I närheten av efterkrigsutställningarna står ett högt och väl synligt monument i sten. Först tror jag att det är en skorsten. Men det visar sig vara ett minnesmärke som restes av Sovjet under DDR-tiden då också många av lägrets byggnader revs. Längst upp på obelisken syns 18 röda trekanter och vid dess fot står statyer av en sovjetisk soldat och två fångar som befrias. De röda trianglarna är samma sorts märke som nazisterna tvingade politiska fångar att bära på sina kläder. Andra kategorier av fångar bar andra färger enligt ett noga bestämt system.

Efter besöket publicerar jag bilder på Instagram och skriver: “Igår var jag här i fyra timmar. Kontrasten mellan det sjuka i vad som hänt mellan murarna och fåglarnas solstinna sång gick inte att ta in. Men det var värt ett försök.” En bild på den färgstarka blomman finns med bland murar och taggtråd.

När jag sedan skriver den här texten nås jag av det sorgliga beskedet att förintelseöverlevaren Hédi Fried avlidit, 98 år gammal. Efter att ha varit fånge i polska Auschwitz fördes hon till lägret Bergen-Belsen i norra Tyskland, fågelvägen bara cirka 22 mil från Sachsenhausen. Där var hon en period före det stundande krigsslutet, befrielsen och resan till Sverige.