Kultur
Filmrecension: ”Min pappa Marianne” berör – men går inte på djupet
”Min pappa Marianne” är en välgjord svensk feel-good-film, som även lyckas förmedla flera viktiga aspekter av den kristna tron. Men viljan att förenkla det svåra i berättelsen drar ner betyget.
Bioaktuella "Min pappa Marianne" är fritt baserad på Ester Roxbergs självbiografiska bok "Min pappa Ann-Christine".
Med stukat självförtroende återvänder den 28-åriga prästdottern (i filmen kallad Hanna och gestaltad av Hedda Stiernstedt) från Stockholm till hemstaden Alingsås. Hon är arbetslös journalist, outgiven författare och nyseparerad. På kyrkogården efter hennes farmors begravning cementeras nederlaget ytterligare när hon möter de gamla barndomsvännerna poserande med män och barnvagnar.
Pappa Lasse, skickligt spelad av Rolf Lassgård, är den självuppoffrande prästen som så fort han begravt sin egen mor inleder projektet med att få Hanna på fötter igen. När den förlorade dottern återvänder till prästgården väntar kanske inte fest och gödkalv, men väl ett vikariat som fadern fixat på lokal-tv och ett iordningställt flickrum.
Precis som i den bibliska liknelsen finns även här en hemmavarande broder. Han heter David (spelas av Klas Wiljergård), bor i det intilliggande garaget och lyckas åtminstone till en början framstå som alltigenom odräglig.
Den något dysfunktionella familjen ska nu återuppta en vardag under samma tak. Snart visar det sig dock att en hemlighet vuxit i det tysta medan Hanna varit i Stockholm. Pappa Lasse har en feminin sida, som det beskrivs. Han gillar att klä sig i kvinnokläder och plötsligt står det klart att den Marianne, som Hanna hört föräldrarna viska om i själva verket är hennes egen pappa.
Beskedet utlöser en lavin av känslor. Hustrun Eva (Lena Endre) vill bevara hemligheten, Hanna flyr iväg till de barndomsvänner hon egentligen avskyr och den enda som tycks ta det inträffade med ro är brodern David.
Filmens smärtpunkt blir pappans brottning mellan att följa sina känslor och riskera att familjen vänder honom ryggen, eller att trycka ner känslorna och riskera att svika sig själv. Rolf Lassgård lyckas med små medel uttrycka denna kamp utan att det blir vare sig övertydligt eller plumpt. Han gestaltar Lasse och Marianne med värme, tyngd och trovärdighet och är en av filmens stora behållningar.
Här skulle jag dock önska att filmen vågat borra ännu djupare. Kön och identitet är stora frågor. Det räcker att se på det dokumenterade måendet hos många av dem som genomgått en könskorrigering för att inse något av frågans komplexitet. Alla perspektiv kan självklart inte rymmas i en 110 minuters underhållningsfilm. Men hade man vågat stanna upp i brottningen hade berättelsen fått en annan tyngd. Om bara frågetecknen fått krökas lite innan de rätats ut till utropstecken.
I många stycken är dock "Min pappa Marianne" en både fin och berörande svensk feel-good-film. På flera ställen i filmen sipprar också en varm livsbejakande kristen tro fram. Som i Mariannes avslutande predikan om att våga älska sig själv. Den uppmärksamma biobesökaren kan i denna scen även skymta ett välbekant ansikte i församlingen. Ansiktet tillhör Ann-Christine Ruuth, prästen som tidigare hette Åke och vars liv utgjort inspiration till "Min pappa Marianne".
Själv kan jag inte låta bli att fundera över Ann-Christines egna tankar kring filmen. Det är tydligt uttalat att handlingen inte helt följer Esther Roxbergs bästsäljande bok. Men visst hade ”Min pappa Marianne” tjänat på om lite av det allvar som finns i boken även nått fram till bioduken.
Läs också Prästen Åke Roxberg blev Ann-Christine – "var en chock för familjen och församlingen"
Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.
