Flavias gudsmöte öppnade för väckelsen i Kartellen

Som liten var Flavia Perez försiktig och tyst. Hon växte upp i skuggan av gängkriminaliteten och hennes storebror var en av ledarna i “Kartellen” – det kriminella gäng tillika musikgrupp där Sebastian Stakset var förgrundsgestalt. Ingen kunde ana att Flavia en dag skulle få en avgörande roll för Kartellens upplösning och medlemmarnas nya liv.

Jag möter henne på torget i Älvsjö, i närheten av fyrarummaren där familjen bor. En kompis till Flavia Perez ska vara barnvakt åt hennes yngsta dotter Anabella och innan vi stänger bildörren ropar dottern från sin sparkcykel: “Jag älskar dig mamma”.

Vi är på väg mot Stockholmsförorten Jordbro där Flavia Perez växte upp. Hon åker sällan dit nuförtiden, men för några dagar sedan fick hon ett sms från en bekant som bor i området: “Be för Jordbro”.

Det hade varit skjutning igen. Två unga män hade skadats allvarligt och en av dem kopplades till “Shottaz” – Rinkebygänget som ligger i konflikt med “Dödspatrullen”. De båda gängen har dominerat medierna de senaste åren: rapporter om hänsynslöst våld, dödsskjutningar av unga män och utredningar som går i stå eftersom ingen vill vittna eller tala med polisen.

Ibland nämns “Kartellen” som en föregångare till gängen i Rinkeby. Droghandeln och gangsterrappen har de gemensamt. I dag säger Flavia att hennes storebror aldrig hade något annat val än att bli kriminell.

– Jag minns en dag när han kom hem och det enda som fanns i kylskåpet var ett paket mjölk och ett paket smör. Pappa satt inne och mamma orkade inte ta hand om oss, men vi behövde äta och betala hyra. Att ta hjälp av myndigheter fanns inte på kartan. Både polis och socialtjänst såg vi som våra fiender.

– Det gick nästan att ta på min brors ilska och frustration. Det var som att han tänkte: “Jag kommer inte tillåta att det här händer mina syskon”.

I Jordbro fanns det kriminella livet alltid inom räckhåll.

– Alla trasiga själar i förorten drogs till varandra. Många var faderlösa. Eller, det kanske fanns pappor, men de var inte närvarande och kunde inte ge sina barn någon kärlek eller bekräftelse eftersom de själva var så trasiga, berättar Flavia.

Vi har kommit fram till miljonprogramsområdet där hon växte upp. Hon och familjen bodde på bottenvåningen i ett av höghusen. Nästan alla husets fönster har nerdragna persienner. I klätterställningen utanför sitter två barn och äter glass.

Här lekte Flavia Perez också som liten. Hon pekar ut det hon då kallade för “berget”, en liten stenkulle dit hon tog sin lillebror och sina småkusiner för att ha “picknick” på överbliven pizzasallad. Hon fick tidigt ta ansvar för andra barn.

Men egentligen mådde hon inte bra. Hon fann tröst i maten och gick upp mycket i vikt, men berättade aldrig för någon om problemen hemma.

– De oskrivna reglerna satt så djupt i mig: du ser inget, hör inget och säger inget. I min familj fanns också en stark hederskultur av att ställa upp för varandra och inte tjalla, oavsett vad. Min storebror skulle skydda mig och om jag skulle åka någonstans följde alltid han eller någon av hans kompisar med.

Under stora delar av uppväxten satt Flavias pappa i fängelse medan mamman slet långa städpass på Södersjukhuset för att försörja familjen. Lagom till att pappan muckade föddes familjens lillebror. Mamman hade stora förhoppningar om att livet skulle vända – och i början gick det bra.

Pappan tog jobb som tidningsutdelare och Flavia fick följa med. Hon minns det som sina finaste stunder med pappan. Den hårda attityden som hade funnit när hon hälsade på honom på Kumla eller Hall, hade mjukats upp. Men det dröjde inte länge förrän pappan insåg att det fanns betydligt snabbare sätt att tjäna pengar på än att kånka tidningar till välbärgade hushåll på skärgårdsön Dalarö.

– Jag trodde att allt var bra, men så plötsligt en dag var gårdsplanen här full av polisbilar, poliser och schäferhundar, berättar Flavia och pekar ut exakt hur de stod.

Pappan greps och fick avtjäna ett nytt fängelsestraff. Flavias mamma kollapsade fullständigt. Hon fick starka tabletter utskrivna, överdoserade och blandade med alkohol. Hon kunde försvinna iväg från lägenheten och elvaåriga Flavia stod ensam med lillebror Francisco, ett år gammal.

– Jag förstod först inte varför mamma mådde så dåligt, så jag blev arg på henne och såg henne som en svikare. Pappa såg jag konstigt nog inte på samma sätt.

Mammans dåliga mående nådde kulmen en dag när Flavia Perez var fjorton år gammal. På vägen hem från skolan fick hon en underlig känsla i kroppen, ett slags olycksbådande varsel.

– Synen jag mötte i lägenheten var som hämtad ur en mardröm. Mamma låg medvetslös i badkaret med uppskurna handleder. Det var blod överallt, berättar Flavia.

– I det läget kunde jag inte känna efter, utan agerade på autopilot och ringde SOS Alarm.

Ambulans var snabbt på plats. Självmordsförsöket misslyckades. Och Flavia räddade livet på sin mamma.

Vad sa din mamma om den här händelsen efteråt?

– Hon sa ingenting. Vi pratade aldrig om det.

Berättade ni inte för någon om det som hänt?

– Nej.

Vi svänger runt huset och går den lilla vägen ner mot Höglundabadet, en inhägnad bassäng där Flavia och hennes kompisar lekte som små. För att komma dit passerar vi ett område med glesa träd.

– Jag minns att jag var livrädd för att gå i den här “skogen” som liten. En gång gick jag med en muslimsk kompis som sa: “Men Flavia, du måste lita på Gud”. Jag tänkte: “Vadå Gud?” Jag hade aldrig ens funderat i de termerna.

Under barndomen hade Flavia kompisar från många olika länder. Hennes egen familj flydde från Uruguay eftersom farfadern var politisk flykting. Bland grannarna i Jordbro tyckte många att Flavias familj var spännande.

– Att vara kriminell hade ändå någon sorts status. Jag blev poppis när jag fick snygga kläder och prylar från min storebror. Både jag och alla andra visste att det var stöldgods, men det var så normaliserat, så det var ingenting att bry sig om.

Vad ska man göra för att bryta kriminalitet?

– Hårdare fängelsestraff kommer inte att hjälpa ett smack. Det var just i fängelset som min pappa kunde bygga upp ett nytt nätverk. Männen där går igenom tuffa tider tillsammans, bryter ihop och blir tajta. Dessutom sitter de i timmar och kan planera nästa brott.

– Snarare handlar det om att göra sociala insatser tidigt. Skolan och fritidspersonal har en jätteviktig roll i att skapa närhet till barnen och kanske få dem att berätta om det som är svårt.

I dag sitter Flavia Perez pappa i fängelse i Spanien. Men han är kristen, tack vare Flavia. Eller egentligen tack vare Flavias man Leo. Det var med honom allting började.

– Ärligt talat var jag inte särskilt schysst mot Leo till en början, men han blev ändå aldrig arg som andra män jag mött. I stället gav han villkorslöst av kärlek, omsorg och tröst. Jag var inte vad vid det, berättar Flavia som så småningom kapitulerade inför Leos kärlek. De gifte sig och fick barn.

– Men då hamnade jag i en kris; jag kände att jag inte skulle kunna ge barnet allt det han behövde. Jag ville såklart, men jag förmådde inte, jag var så trasig. Då sa Leo: “Det finns någon som kan hela dig.” Jag trodde att han pratade om någon psykolog, men så sa han: “Nej, Jesus.”

Leo hade varit hemlig med sin tro, men när han började berätta om Jesus kunde Flavia se hur hans ord och handlingar hörde ihop. De bad frälsningsbön tillsammans och under en retreat med en spansktalande församling fick Flavia senare ett gudsmöte som skulle förvandla hennes liv. Hon kände att hon ville ge vidare av det hon fått. En annorlunda dröm gav henne en vision för framtiden.

– I drömmen stod jag och andra församlingsmedlemmar på en lång rad och min bror och de andra i Kartellen på en lång rad mitt emot, som två gäng. Min storebror var aggressiv och sa: “Vad håller du på med Flavia? Kom till oss!” Det var som en kamp inom mig, för jag var så van att göra som han sa, av ren hedersprincip. Men då bad jag Gud om hjälp och helt plötsligt började jag tala ut bibelord. Och en efter en av Kartellen-medlemmarna gick över linjen till min sida.

Och så blev det också i verkligheten?

– Ja, säger Flavia och ler.

Det glittrar i ögonen när hon berättar om hur hon har fått hjälpa andra. En av dem är Sebastian Stakset.

Sommaren 2013 skulle han spela med Kartellen på Gröna Lund och Flavia och hennes man upplevde att de skulle åka dit för att be för honom backstage. De visste inte att han just kommit ut från psyket efter ett suicidförsök.

I efterhand har Sebastian Stakset berättat att förbönen blev en vändpunkt. Tillsammans med Flavia startade han en cellgrupp och så småningom fick Flavia leda Sebastians fru Isabella till tro.

I dag arbetar Flavia Perez med att hjälpa exkriminella tillbaka till samhället.

– När jag var yngre stod jag alltid i skuggan. Min pappa och bror var så starka personligheter. De var i centrum och jag stod vid sidan om. Nu får jag stå i ljuset och peka människor mot Jesus. Jag har verkligen hittat mitt “purpose”.

Och nu har hon, tillsammans med Joel Sjöberg, skrivit boken om sitt liv.

– Folk frågar: “På riktigt? Berättar du allt?” och jag svarar: “Ja, jag berättar det jag ska göra”. Det handlar inte om att jag vill såra mamma eller pappa, utan för att den lilla flickan – den lilla Flavia – har rätt att berätta. Det är dags nu. Jesus befriade mig från oket att vara tyst.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.