Forskare: Så skiljer sig kyrkornas pandemipredikningar då och nu

För hundra år sedan härjade spanska sjukan och nu kämpar vi med corona. I kristider har kyrkan ofta fått en betydelsefull roll, men hur man agerat – och predikat – skiljer sig mellan nu och då. Clara Nystrand, som forskat om just detta, förklarar.

Spanska sjukan var en ovanligt svår och dödlig form av influensa som spred sig över hela världen 1918. De flesta dödsoffren var unga vuxna. Clara Nystrand, doktorand i praktisk teologi vid Lunds universitet, har gjort en jämförelse mellan hur Svenska kyrkan predikade under krisen 1918 och hur de predikade påsken 2020.

– Genom att studera historien får vi syn på vår egen tid. Vi kan bland annat se att gudsbilden är annorlunda i dag jämfört med 1918. Då låg fokus på att Gud har allting i sin hand och att han kommer att gripa in i krisen, medan man 2020 i högre utsträckning betonat att Gud går med oss i lidandet, att Jesus också har lidit och därför vet vad vi går igenom.

– 2020 lyfte man också ofta fram allt det positiva och kreativa som människor kan göra för varandra. Som exempel nämndes att människor sjöng för varandra från balkongerna precis i början av pandemin.

Hopp är ett viktigt tema både nu och då, men på olika sätt.

– I predikningar från 2020 nämndes ordet hopp ofta, men det var ändå inte alltid helt tydligt vad hoppet bestod i. 1918 använde man inte ordet hopp specifikt, men lät ändå åhörarna förstå att hoppet fanns i förtröstan på att Gud skulle hjälpa i krisen.

Clara Nystrand ser att vi kan lära något av perspektivet från 1918.

– Ibland pratar man i dag om hopp som en känsla, men var kommer känslan från? Vad är det som gör att vi kan känna hopp? Det är stor skillnad på att prata om hopp och att gestalta eller förmedla hoppet. Uppståndelsetemat runt påsk handlar ju om att mörkret får vara mörkt, men att ljuset kommer. Påsken gör hoppet mer konkret.

När spanska sjukan bröt ut var den en i raden av plågor. Man höll på att återhämta sig från en allvarlig svältperiod och var dessutom mitt uppe i ett brinnande världskrig. Det fanns anledning till rädsla och oro, men trots det var detta inte teman som predikanterna uppehöll sig vid.

I stället talade de om evigheten.

– 1918 var evigheten en självklar referenspunkt och man såg lidandet och jordelivet i relation till evighetshorisonten då inget lidande kommer att finnas mer. 2020 fokuserade man i kyrkorna snarare på budskapet om att inte vara rädda. Rädsla är överlag ett återkommande tema. Kanske beror det på att vi innan pandemin levde i en ganska stabil tillvaro och att corona därför kom som en chock.

– Lidandet är en utmaning för oss i vår tid. Där tror jag att påskens berättelse kan bjuda in till en djupare reflektion, säger Clara Nystrand.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.