Fred, Gud och rock’n’roll på Frizon

Systrarna Anna-Sara och Hanna Sundén sitter på ett kafé på festivalområdet och bläddrar igenom festivalhäftet tillsammans med sin kompis Maria Carlsson. Det är onsdag, den första dagen på Frizon.

– Jag ser fram emot att få träffa alla människor, säger Anna-Sara. Och gudstjänsterna, jag gillar all lovsång och att de brukar ha bra talare. Och sen är ju Fred ett väldigt aktuellt tema. Vi pratade om det hemma, med Norge och så. Det är ju verkligen det här vi behöver prata om.

Maria är på Frizon för första gången och vet nästan ingenting om festivalen. De bläddrar fram och tillbaka i häftet, mellan bibelstudier, konserter, seminarium, dj:s, kortfilmsbio, improvisatonsteater, panelsamtal och designverkstad. Med drygt 200 programpunkter att välja mellan är det inte lätt att göra upp ett schema för veckan.

Senare på kvällen fyller Loney, dear Frizons största konsertlokal Ladan med falsettsång, dragspel och gitarr, så att publiken inte förmår göra annat än att vara helt tysta. Och sen, när musiken tystnar, fylla hela lokalen med jubel och applåder.

– Jag hade inte förväntat mig det där, säger en kille i publiken efteråt. Jag blev knockad ur stolen, kan man säga.

En timme senare tar Frizons troligtvis mest kontroversiella bokning plats på Magasinet-scenen. Klädda helt i rött intar ett av världens bästa hiphopband Looptroop Rockers Frizon, kända bland annat för sina provocerande texter. Armarna i luften bland publiken är oräkneliga.

– Vi spelar sällan för sån här publik, konstaterar Promoe efter låten ”Magic” och tittar ut över havet av ungdomar. Jag tänker inte alltid på vad vi sjunger, men nu tänkte jag på raden om att religion bara är hokus pokus. Vad tycker ni om det?

Publiken buar som svar, men så fort musiken fortsätter är de med igen.

Tidigare har Promoe fått ett jubel till svar, när han frågat om alla är kristna.

– Vem vet, det kanske stänker över lite på oss också, svarade han med glimten i ögat.

Men Frizon är inte bara musik. På Frizon blandas bönesorl och lovsång från bönetältet tillsammans med basen och trummor från en metalkonsert i Bildatältet. Där spelar någon fotboll medan någon annan lyssnar på ett panelsamtal eller syr egna kläder. Frizon är en festival där musik, ord och konst blandas med gudstjänster och bön.

Ett tydligt exempel på det är de konstnärer som under varje gudstjänst i Ladan skapar ett konstverk. På fredagen är det motivlackaren Emma Wastring som tolkar predikan. När mötet är slut samlas många nyfikna runt hennes målning.

– Har den något budskap? frågar en tjej.

Emma Wastring tittar upp från airbrushen.

– Ja, absolut! Nu för tiden ska vi ha så mycket koll, vi ska passa tider, det är mycket press och vi ska klara av så mycket. Tavlan betyder att vi ska släppa kontrollen och kasta den i vattnet. Att i stället låta Gud ha koll.

Tidigare under dagen var det dags för ett av de mest populära seminarierna: det om sex, med Max Wetterlund. Max började med att berätta om en gång då han ville prata om onani i en böne- och samtalsgrupp han var med i. Hur det då blev knäpptyst tills någon bytte ämne. Men efteråt ville flera ta en fika och prata.

– Varför ska det vara så svårt att prata om sex? undrade han. Och vad gör det med oss när vi hela tiden tystar ner det?

– Vad är egentligen sex? Sätt er i grupper och diskutera! uppmanade han deltagarna.

Ett sorl fyller det överfulla tältet.

– Jag gillade det, säger Anna-Sara Sundén efteråt. Han tog sexdiskussionen på ett annat sätt än man är van vid. Det var skönt, det kändes mer naturligt.

Sista kvällen spelar två band som skulle kunna beskrivas som lovsångsband. Men det är långt ifrån Hillsong-stilen. Grammy-nominerade Gungor blandar allsång om längtan efter rättvisa och hyllningar till Skaparen, med långa mörkare instrumentala avsnitt. Frontfiguren Michael Gungor har kallat musiken för ”liturgisk postrock”. Publiken njuter och sjunger med.

Senare spelar Psalters, ett nomadkollektiv av psalmister. De är många och har något som liknar krigsmålningar i ansiktet. De spelar banjo, flera slagverk, dragspel, stråk. De ropar högt, sjunger i kör, dansar, och är ännu svårare att placera i ett fack än Gungor. Det är en blandning av hymner, folkmusik, punk och psalmsång.

– Vi är här för att lovsjunga Gud. För oss hör lovsång och rättvisa ihop. Vi vill påminna om flyktingar som far illa på grund av hur vi lever och vad våra regeringar har bestämt.

Maria Carlsson, och Hanna och Anna-Sara Sundén är nöjda med festivalen när det bara är några timmar kvar av den sista kvällen.

– Jonas Helgesson var bäst, tycker Anna-Sara. Han är så grym. Det är något med hans självdistans och sinne för humor.

– Jag tycker att Blindside var bra, säger Maria. De var helt nya för mig, så det var en positiv överraskning.

Snart är Frizon över, den allra första för Marias del.

– Jag hade ärligt talat inte så höga förväntningar, men det har varit jättekul, speciellt att träffa nya människor och musiken.

– Och jag har lärt mig att fred inte bara är inte-krig, utan kan betyda annat också.

Lina Mattebo

Lina Mattebo är frilansande redaktör, journalist och skribent.