Frida Park: Sorgen över Notre-Dame

Jag ser hur människor samlats utanför denna nationalsymbol. Jag hör hur de sjunger. Och det är då jag påminns om att Notre-Dame är så mycket mer än en nationalsymbol. Större än Frankrike. Större än de oerhörda prestationer som måste ha krävts för att uppföra byggnaden, i början men också efter ödeläggelser genom historien. Hela byggnaden är en enda stor symbol för hopp och människans längtan efter att lyfta själen till Gud.

Jag ser hur människor uttrycker sorg, även i Sverige. En vän skriver att hon smyggråter medan hon lägger barnen. En annan hur en stor klump satt sig i halsen. Vi är många som känner samma sak. En tomhet. En sorg. En undran vad som ska hända nu.

Åter andra frågar sig hur det kan komma sig att så många bryr sig om reliker och religiösa föremål i detta upplysta tidevarv. Ingen ovanlig fråga i Sverige. Ett land där relationen till tro och traditioner gått förlorad för så många. Förståelsen för att det människan vördar med en katedral som Notre-Dame, och dess konstverk och reliker, inte bara är dess skönhet och hantverkarnas skicklighet utan också vad detta symboliserar. Att den törnekrona som, om jag förstått det rätt, blivit räddad ur lågorna representerar något mycket mer än en historisk händelse. Den representerar en kärlek så stor att den var villig att gå i döden. Den representerar det hopp så många hittat i en tro. Den representerar alla böner som viskats och ropats.

I ett Sverige som i all sin sekulära prydning förlorat förståelsen för människans behov av hopp i mörka tider ser många det här som märkligt, världsfrånvänt och gammaldags. Det är märkligt - i betydelsen mirakulöst. Det är världsfrånvänt – i betydelsen att den lyfta blicken mot himlen ger hopp även när världen blivit tokig. Det är gammaldags – i betydelsen antikt, genom århundraden, ja årtusenden: alla de människor som genom alla tider levt för något mer än det materiella som förgås.

I går var det många som var rädda att även denna förgängliga symbol för det oförgängliga skulle ha gått förlorad för alltid. Rapporter om räddade föremål skänker en liten glädje mitt i mörkret.

Ett fantastiskt foto av det lysande korset mitt bland den askfyllda luften inuti katedralen berör. Mitt i förödelsen lyser korset klart.

Men det som verkligen skänkte ljus i mörkret var meddelandet från presidenten själv att katedralen ska byggas upp igen. Ekarna har vuxit klart utanför Paris, redo att ersätta de nedbrunna. Människans behov av traditioner, hopp och tro har bevisat sig starkare än de vildaste lågor. Notre dame kommer att resa sig igen.

Frida Park

Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.