Fyra kristna konstnärer som vill väcka kreativiteten i frikyrkan

Det kom ett brev till Dagens kulturredaktion. Ett brev med förhoppning om ett bredare samtal om konstens plats i kyrkan.

Bland annat stod det så här:

Det är mycket viktigt att det finns utrymme och uppmuntran för unga konstnärer att utvecklas i sina gåvor. Var ska denna plats finnas om inte i församlingen? Många profana sångare och musiker vittnar om att de fick sin första uppmuntran i kyrkan. Tyvärr är det inte så inom konstens område. Där är det ofta så att konstnärer lämnat kyrkan för att det inte funnits en naturlig plats och förståelse för den gåva som de upplever att Gud har gett dem. Det vill vi vara med och ändra på.

Brevet är underskrivet av Tomas Ivarsson, Karin Hedberg och Elisabeth Axéll, tre av sex konstnärer som i somras ställde ut på pingströrelsens konferens Nyhemsveckan, och som även medverkade i ett panelsamtal om konst, kreativitet och efterföljelse.

– Jag önskar så att vi kunde föra en dialog inom frikyrkan, att alla kunde förstå att konsten har något djupare att förmedla. Och att vi som troende konstnärer har en uppgift och ett stort uppdrag – om vi bara får mandatet och välsignelsen att utföra det, säger Tomas Ivarsson.

Panelsamtalet i somras var en början, men Tomas vill se mer:

– Vi som kristna konstnärer skulle vilja fördjupa det här samtalet med pastorer och teologer om konstnärens plats och uppgift i Guds rike i Sverige i dag. Vi tror att konsten är ett gudagivet uttryckssätt som behöver få större plats i frikyrkan – och i samhället, säger han.

Tomas Ivarsson är yrkesmålaren som vågade språnget och bli konstnär på heltid. En man som längtat hela sitt liv efter att få skapa, som med åren förstått hur djupt samhällsnyttig konsten kan vara, och som genom egna erfarenheter sett hur bildkonsten når ut till människor och öppnar upp för samtal.

– Både i församlingen och i samhället har jag känt en nöd för detta. Konsten är en tidsmarkör som återspeglar samhällets värderingar, och kyrkan har varit den stora kulturbäraren genom decennier. Men hur ser det ut i dag?

Mycket av den samtida offentliga konsten, menar Tomas, är starkt påverkad av nyandlighet och sekularisering. Ibland är konsten till och med destruktiv.

– Många samtidskonstnärer har en tydlig agenda, man vill förändra samhället. Ibland blir konsten nästan som en religion i sig. Men vi som är kristna, vi har ju verkligen ett budskap som vi skulle kunna nå ut med både i gallerier och i det offentliga rummet, säger han.

Tomas drömmer om att kyrkan skulle återta sin roll som kulturbärare.

– Men om vi konstnärer med en kristen bekännelse ska orka fortsätta att nå in i samhället behövs församlingens stöd och förböner.

Under större delen av sitt liv har Tomas varit engagerad inom pingströrelsen, men stöd och uppmuntran gällande konstnärskapet har framför allt kommit från Svenska kyrkan.

– De har ju en lite annan inställning till bildkonsten och har varit min uppdragsgivare vid flera tillfällen, säger Tomas.

Ett spännande samarbete, som han gärna skulle se mer av, tog han själv initiativ till i samband med en utställning på Gränna Museum.

– Då frågade jag Niklas Hallman, som då nyss blivit pastor i pingstförsamlingen där, om han kunde komma och öppna utställningen. Han var verkligen på hugget och fattade detta. Flera från församlingen var med på vernissagen och sedan hade vi en kulturkväll i Pingstkyrkan efteråt, berättar Tomas.

Tomas Ivarssons konstnärskollega, Elisabeth Axéll, delar upplevelsen av att inte ha så mycket stöd från kyrkan i sitt konstnärskap. Hon har också saknat förebilder inom kyrkan.

– Den enda konstnär som var aktiv inom kristna kretsar när jag växte upp var Birgitta Yavari-Ilan. Mina föräldrar såg inte konsten som något man kunde jobba med och likadant var det i kyrkan. Möjligen kunde man ha det som hobby.

Elisabeth har målat ända sedan hon kunde hålla en pensel i handen, i början som hobby men sedan slutet av nittiotalet som konstnär på heltid.

– Drivkraften har varit så stark, jag kan helt enkelt inte låta bli. Jag målar för att jag måste.

Elisabeth skrattar. Samtidigt är allvaret bakom orden stort.

– Teckning och måleri har varit mitt andra språk, och ibland mitt enda språk. Det har varit ett andningshål, en plats att uttrycka det jag inte kan säga i ord.

I samband med Hönökonferensen för några år sedan skapade Elisabeth ett "andrum" med plats för flera. Rummet tog plats i Nimbuskyrkan där själva kyrksalen delades av med segelduk, och i detta stilla andrum kunde besökaren ta del av sångerskan Maria Gustin Bergströms texter tillsammans med Elisabeth Axélls bilder.

– Ibland behöver man lägga det talade ordet åt sidan. Här kunde man gå in och vara i sin egen tanke, bara titta på bilderna, läsa texterna och vara i bön, och så fick Gud göra det han ville i människors hjärtan, berättar Elisabeth.

Liknande arrangemang tog Elisabeth senare initiativ till när hon jobbade som diakon i Equmeniakyrkan i Alingsås, även då med kyrkorummet som utgångspunkt.

– Jag har alltid känt att kyrkorummet som rum har så många möjligheter att tala till människor. Vi använder alldeles för få uttryck i våra gudstjänster. Både dans, drama och bild skulle kunna användas så mycket mer, men jag tror att de flesta kyrkor inte inser den möjligheten, säger Elisabeth.

Ändå finns det gott om exempel i Bibeln, särskilt i Gamla testamentet, på hur Gud har utrustat människor med konstnärliga gåvor. I Andra Mosebok kan man till exempel läsa om hur Gud har en mycket specifik tanke bakom utförandet av tabernaklet. Textilkonstnären Karin Hedberg berättar:

– Gud gav specifika instruktioner om hur de skulle väva både prästernas skrudar och även många olika textilier i tabernaklet. Gud gav till och med instruktioner om vilka färger och material som skulle användas.

I samband med att uppenbarelsetältet tillverkas står det om de människor som fått i uppdrag att utföra detta: Han har utrustat dem med förmåga att utföra alla slags hantverk, väva konstväv och brokig väv av violett, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn, och även annan vävnad, ja, att utföra alla slags uppgifter och tänka ut konstfulla arbeten. (2 Mos 35:35)

– I Nya testamentet finns det inte några instruktioner om att utföra textilier, men ändå finns de med, säger Karin.

Några exempel är förlåten i templet som brast när Jesus dog, mantlarna som lades på marken under Jesu intåg i Jerusalem, linnehandduken som Jesus torkar lärjungarnas fötter med, Jesu kläder som soldaterna kastade lott om och linnebindlarna i den tomma graven.

– Jag är textilkonstnär och har min hemvist i pingströrelsen, men min största uppdragsgivare är olika församlingar inom Svenska kyrkan. I den lutherska traditionen har textilier använts under lång tid, både för att förmedla ett budskap och för att ära Gud. Människor har i alla tider velat ge det bästa och vackraste till Guds ära och att pryda kyrkorummet är ett sätt att ära Gud. Men i vår väckelsetradition har ju denna tanke inte funnits med på det sättet, konstaterar Karin.

Hennes vision är att allt i kyrkan ska samverka för att visa något av Guds härlighet och skaparglädje:

– I vår tid är det visuella ännu viktigare än tidigare eftersom vi är så vana att ta in intryck med våra ögon. Någon har sagt att ”Kristendomen är återvunnen barnslighet” och utan den hållningen blir mötet i gudstjänsten mellan Gud och människa sterilt och fattigt. Där Gud skapar pågår ständigt ett glitter av färg och form, av toner och rörelser.

Och att höra med ögat innebär inte att man slutar höra med örat, menar Karin.

– Tvärtom så förstärker de båda sinnena varandra. Färger och former förstärker gudstjänstens budskap.

En konstnär som verkligen upplevt det är Oscar Furbacken. I en fullsatt Katarina kyrka i Stockholm under själva påskmässan gjordes en performance som bland annat inkluderade Oscars examensverk från konsthögskolan, måleriinstallationen "Rising". Efter en psalm blev allt tyst i kyrkorummet, några personer reste sig upp från bänkraderna och gick fram mot mitten, böjda och tyngda av avgrundsdjup sorg. En mörk målning bars ut. Tystnaden var genomträngande. Plötsligt föll ett grått skynke och en ny, enorm målning framträdde, dessutom med en svag strimma ljus som skymtar i bakgrunden.

– Ljuset som föll in var helt oplanerat, det kändes som medverkan ovanifrån. Men man riktigt hörde hur gudstjänstbesökarna drog efter andan, berättar Oscar.

Målningen föreställde mossor och lavar på en förmultnande ekstubbe.

– Det nya livet kommer in från den gamla veden, som offrar sig själv. Symboliken fick en stark koppling till påsken och berörde många.

Vad drömmer du om som konstnär?

– Jag tror att alla konstnärer, oavsett religiöst sammanhang, känner ett slags kall, ett driv. Ibland kan det nästan vara av egoistiska skäl, att man behöver skapa för att överleva. Konsten blir som en slags terapi. Själv känner jag en längtan efter att göra konstverk som återberättar något av det jag upplever som människa.

Oscar har gått från tekniskt skickliga och naturalistiskt återgivna motiv till att väcka frågor kring seendet och skapa verk som lockar besökare att dröja sig kvar vid det förbisedda. Naturskildringarna finns kvar. Han älskar att gå i naturen och kan förundras av det storslagna himlens ljusformationer lika mycket som av oansenliga lavar och mossor, ibland mitt i stadsbruset.

– Här känner jag ett möte med något större än mig själv. Det finns ett eko av storhet i det lilla, och det är något jag önskar att förmedla.

Att bildkonst liksom andra kulturella uttryck har en förmåga att beröra människor på djupet är han övertygad om – så länge konsten är ärlig.

– Om huvudsyftet är att förmedla en färdig religiös eller politisk ståndpunkt tror jag tyvärr att man riskerar krympa den till att bli ren illustration eller propaganda.

Även som troende har vi mycket att upptäcka. Ibland, tror Oscar, saknar vi ödmjukhet vad gäller hur lite vi egentligen har förstått av verkligheten.

– Kyrkans uppgift är väl snarare att med alla tillgängliga medel glänta på dörren till den villkorslösa kärlek och ljus som vi anar i Kristus. Och konsten från en människa som berörts av detta nådens ljus bär troligen också spår av det.

Oscars egen resa från landskapsmåleri till en annan slags gestaltning handlade mycket om ärlighet, att även våga närma sig det mörka och svarta.

– En del av det vi upplever i tillvaron är destruktivt och mörkt och det kan man behöva ventilera. För mig behöver det inte vara problematiskt att visa på mörkret. Jag tänker att Kristus själv ofta befann sig nära mörkret då han umgicks med människor som hade brustna liv. Kanske är det just när vi vågar säga som det är som vi kan finna den där livgivande ljusstrimman.