Hans tro vårdas i ensamhet efter åren i Intohimo

Han blev känd som gitarrist i hard core-bandet Intohimo som turnerade i både Europa och USA under 2000-talets emo-era. Nu har han släppt en solo-ep där en growlande klagoröst har bytts ut mot en mjuk vemodston. Dagens reporter Anna Mendelsson har träffat Joakim Axling för ett samtal om tro, hopp och kyrka – och musik.

ÖREBRO. Det är en kylig dag med regntunga moln när Joakim Axling möter upp utanför ett av stadens kaféer. Han berättar att han som många andra numera sparar på elen och har kallt hemma i huset. Så vi går fort in. Men Örebro bär med sig varma minnen från tiden med det frikyrkokända bandet där han var gitarrist. Intohimo, som bandets namn var, betyder passion eller lidelse på finska. Ett passande namn. Under de första fyra åren lutade stilen åt post hard core vilket, med emovågen som sköljde över Sverige under en stor del av 00-talet, rann över till metal.

– Vi turnerade svinmycket med bandet och här i Örebro hade vi många fans. Det är en kul kulturstad. När vi la ner bandet 2017 var det med känslan “Jaha, vad ska jag göra nu?” – det var typ som att göra slut med någon. Jag flyttade hit och jobbade deltid på Frizon med bandbokning, säger Joakim Axling som blivit kvar i staden – eller Nora närmare bestämt – där han bor med frun Lena och sonen Valter.

Nu jobbar han som fritidsledare, men har långt ifrån släppt greppet om musiken. Den 25 november kom ep:n Vemod, hopp och drömmar ut. Låtarna handlar om allt från kamp med sjukdom i familjen, glädjen över att bli förälder, sorgen i att ge upp drömmar, till att beröra machokulturer. I det sistnämnda temat kommer Joakim Axling in på hur han upplever kyrkan.

– Jag är “son of a preacherman” och har vuxit upp i kyrkan. Rent musikaliskt har det varit bra, då man fått utrymme att spela mycket, i lovsångsteam och på gudstjänster. Ingen har skrattat om man spelat fel, vilket la en bra grund för mig och har stärkt mitt självförtroende. Det har varit öppet och hjärtligt, säger han och lyfter fram en annan erfarenhet:

– När man väl har visat att man gjort fel på ett annat plan än musiken och alltså visat sig sårbar, har kyrkan skuldbelagt. Det borde vara tvärtom. Om någon som predikar inte kan visa sig sårbar blir det inte trovärdigt för mig, snarare auktoritärt. Därför tror jag det är viktigt med denna ep, där jag inte viftar med någon pekpinne, utan mer tar till vara på förlåtelse och det sårbara. Att öppet reflektera tror jag är nyckeln till något äkta. Det handlar om att se sig själv i backspegeln och hur man kan göra något positivt av olika erfarenheter och vara förlåtande.

Det låter som att Joakim Axling gör upp med gammalt groll i texterna, sådant som legat och grott och som han nu med perspektiv har lättare att sätta ord på. Och det håller han med om.

– Jo så är det. Jag hade inte kunnat göra denna ep för tre år sedan. Det hade bara blivit flummigt då, nu blir det lättare för lyssnarna att förstå och ta till sig, tror jag.

Plattade snedluggar och piercingar i läpparna – för en 80-talist är det nostalgi och redan ett mode på väg tillbaka. Men det är också den stilen som soloartisten Joakim Axling är sprungen ur, vilket hörs i den vemodstrånande tonen på hans låttexter. Samtidigt har han landat i en musikstil som känns hemma, menar artisten.

– Jag som har hållit på med extrem musik känns detta som typ Mello, skrattar han.

– Nej då, men det är i alla fall poppigt. Och jag känner att jag landat i det uttrycket.

Musiken påminner mycket riktigt om 90- och 00-talets svenska pop och bevarar därmed Sveriges indiearv. Den rena, klara och lite hesa stämman för tankarna till en dämpad röst som väntat på att få höras under år av vrål.

– Efter Intohimotiden och ett annat bandprojekt kände jag att jag fortfarande hade suget efter att göra musik. Musik är som en positiv drog för mig. Jag har alltid skrivit låtar, men det var ett stort steg att börja sjunga själv. Först var tanken att någon annan med passande röst skulle sjunga in dem. Men så lyssnade en vän på demon där jag sjunger och tyckte jag skulle sjunga på ep:n.

Rent textmässigt kommer lyssnaren både nära artisten, men nog också sig själv. I alla fall om man är uppvuxen under sista decenniet av 1900-talet och var tonåring efter millennieskiftet.

– Folk ska kunna känna igen sig, men låtarna är mitt liv. Det är extremt personligt, inget “bullshit” – allt är självupplevt. En kompis frågade hur jag mår efter att ha hört en låt, men jag mår bra. Bara just när jag skrivit låtarna har jag mått dåligt. I den kreativa processen överdriver jag för att nå känslorna i en låt, förklarar Joakim Axling.

– Viktigast är att lyssnarna ska känna trovärdigheten, och känna att det är en “Axlinglåt”. En kombo av ett djup och en direkt känsla – och där kommer popen in.

Men för att återkomma till kyrka och hans tankar kring tro. Det är nämligen inget som han har lämnat till skillnad från många av hans vänner.

– Jag är inte aktiv i något kristet sammanhang, men tron finns och den genomsyrar mina låtar. Det märks särskilt i låten “Starkt”. Den är riktad till Gud och en troende skulle nog säga att det är en bön. Och “Vem är jag” är en sökande låt, mer spirituell, säger Joakim Axling och utvecklar:

– Jag har en djupt rotad tro och det är en för stark del av mig för att lämna. Kyrkan tjatar om att vårda sin tro, men ur mitt perspektiv känner jag mig nära Gud. Men jag har brottats mycket med det. Många vänner som jag vuxit upp med i kyrkan kallar sig inte kristna i dag. Det har gjort att det blivit mer påtagligt att min personliga relation med Gud är densamma trots att jag inte är aktiv i kyrkan. Det är samma känsla i kroppen, i huvudet, som förr.

Samtidigt som Joakim Axling inte verkar se något direkt värde av att gå till kyrkan för att hålla fast vid tron, så har han inte stängt den dörren för alltid.

– Det har såklart hänt mycket under de år jag inte varit i kyrkan, så jag kan nog egentligen inte säga hur frikyrkan är nu. Min tro kan vårdas i ensamhet, men hade jag varit aktiv i kyrkan kanske jag hade haft mer spontana samtal om Gud, som du och jag har nu, säger han och ser ut att väga orden.

– Jag kanske kommer tillbaka senare i något kristet sammanhang.

Anna Mendelsson

Anna Mendelsson är tidigare reporter på Dagen.