”I hela mitt liv har jag spelat glad för att inte gå sönder”

Även andra generationens förintelseöverlevare påverkas ofta starkt av händelserna från andra världskriget, även om de själva inte var med. Rina Reich-Geller, vars föräldrar satt i koncentrationsläger, är en av dem som behövt bearbeta familjens trauman.

- Många av offrens barn blir på sätt och vis föräldrar till sina egna föräldrar, konstaterar hon.

Israeliska Rina Reich-Geller är född i Stockholm och bodde sina första sex år där. Hon hade en svår uppväxt, där både mamman och pappan bar på stora själsliga sår efter lidanden och prövningar under andra världskrigets fasor. I dag har hon bearbetat sitt personliga trauma. Hon satte sig ner och skrev en bok om familjen.

– Resan med min bok gjorde mig hel, till den person jag är i dag, berättar Rina.

Boken har ännu inte översatts till svenska, men på norska heter den Det er lov å elske. Rina Reich-Geller beskriver hur hon tidigare inte kunnat bearbeta det som föräldrarna upplevt, och som påverkat henne så mycket. Ingen kunde tro att den vackra och leende flygvärdinnan på prestigefyllda flygbolaget El Al, som levde ett jetsetliv, kunde ha stora inre problem.

– I hela mitt liv har jag spelat glad för att inte gå sönder. Det är en gammal familjetradition.

– Jag var expert på positivt tänkande. Jag ville vara snygg och stark och opererade min näsa för att få den perfekta looken. Jag drog blickarna till mig och blev beundrad, berättar judinnan på sitt rättframma sätt.

Men något var på gång att förändras. Gapet mellan utsidan och insidan fortsatte att öka.

– Jag började tappa bort mig själv, under den glittrande fasaden.

Barndomen, som inte alls liknade en vanlig svensk uppväxt, hade satt sina spår.

– Min syster ville att jag skulle skriva om familjen. Jag svarade att “Nej, det fungerar inte”. Jag försökte fiska ur mamma något, men det gick inte. Hon var kall. Lika kall som alla andra som har posttraumatiskt syndrom efter hemska förintelseupplevelser.

Rinas mamma Hadassa föddes i Polen i en liberal ortodox familj, och var 19 år när kriget började. 1945 befriades hon från förintelselägret av De vita bussarna, och kom till Sverige. Hon ville börja ett nytt liv - sätta stopp för alla dåliga saker i det förflutna. Därför var allt tal om förintelsen tabu. Även om det senare i livet blev lite lättare att öppna sig inför barnbarnen.

Rina Reich-Gellers far Hans föddes i Berlin. Han älskade sitt Tyskland, trots att han var jude. Men Tyskland ville inte ha honom. Därför bytte han föremålet för sin kärlek till Israel. Hans levde ungefär ett halvår i koncentrationsläger i Dachau, men var en av dem som lyckades få visum 1939 och kom ut från Tyskland till Sverige.

– Mina föräldrar träffades i detta nya land 1946, när pappa höll ett föredrag om Israel. Och den mörkhyade juden blev totalt förälskad i den unga blonda lyssnaren, min mamma, ler Rina, som uttrycker att hon älskar Sverige.

1963 kommer fadern att emigrera till Israel, även om mamman till en början sa nej. Hon kunde knappt tänka sig fler uppbrott och osäkerheter, men följde motvilligt med. Där växte Rina upp.

– Som invandrare ville jag vara som alla andra i Israel; tuff, säger hon.

Hon berättar att de som överlevde Hitlers Tyskland konstigt nog var misstrodda av många israeler. De fick ofta frågor som: ”Varför var du så svag?”, “Varför kämpade du inte och gjorde motstånd?”

Den unga flickan skämdes också för att hennes mamma fortfarande hade fångnumret tatuerat på armen. Men hon vägrade ta bort det, trots att svenska myndigheter erbjöd det.

Efter sin tid som flygvärdinna i El Al blev Rina guide för stora skandinaviska turistgrupper i Israel.

– Då var jag den självsäkra, den kloka. Men innerst inne, bakom fasaden, var jag den osäkra lilla tjejen. Gapet var mycket stort. Och blev som sagt större och större, tills jag inte orkade mer. Och var tvungen att lämna guidning och allt av livets glitter och storhet. I stället började jag titta in i mig själv för att ta reda på vem som egentligen var denna Rina bakom alla murar?

Det var en lång process att konfrontera sig själv. Det var i denna situation som idén att få ner sina tankar på papper, som ett verktyg i processen, kom till henne.

– Jag visste att tiden var mogen för att skriva, när såren började bubbla som lava där det tidigare varit som ett förstenat vulkanskal, som dolde skam och fasa för mina svagheter. Orden bara kom till mig. I tio dagar skrev jag, grät och skrev, skrev och grät. Jag kunde knappt se dataskärmen genom strömmen av tårar, säger hon.

Väggarna hade rasat. Och i den första delen av boken skrev hon först stycken om vad hon själv tyckte, och vävde sedan in vad hon antog att hennes mamma tänkte. Hon visste inte då att detta skulle resultera i en bok.

– Varje gång jag sedan läste det jag skrivit kom tårarna igen, i strömmar. Under den här perioden höll min mamma också på att dö, säger hon.

På alla resor till sjukhuset fanns anteckningsblocket med. Alla tankar och känslor om barndomen vällde upp, när hon satt där vid sin sängliggande mamma, som då inte längre hade förmågan att tala.

Rinas far, som hon aldrig riktigt kände, var nu också död. Hon och hennes syster åkte till pappas hemland Tyskland.

– Vi visste väldigt lite om hans bakgrund, bara att farfar hade varit affärsman. Vi upptäckte att farfars far var kantor i den stora synagogan i Berlin och hjälpte även till att bygga den. Han hade skrivit böcker om pianomusik och hade grundat ett musikkonservatorium för judar och icke-judar. Han komponerade musik som finns än i dag. Det här var något som min far aldrig berättade för oss, för hans hjärta var så krossat.

Och nya överraskningar dök upp. Hon hittade sin gammelmormors och farfarsfars grav. Något som var häpnadsväckande.

– Plötsligt hade jag en grav att ta mig till. Det framkom också dokument om mina morföräldrar, som liksom moderns släktingar skickades till Auschwitz.

– En dag älskade jag Tyskland, som mitt. Andra dagar vaknade jag av att jag sa till mig själv: “Hur länge ska du vara naiv – det är de som har mördat oss!” säger hon och fortsätter:

– Jag fick jobba med känslorna för min pappa, som jag inte riktigt kände. Han var en sluten person och var inte hemma mycket. Plötsligt blev den lilla Rina i mig så arg på min pappa. “Varför var jag så ensam i världen, varför stod du inte vid min sida?” Jag var tvungen att arbeta mig igenom detta, tills min fars kärlek återvände.

– När man tar ut all aggression kommer mjukheten. Min pappa själv var stängd - han hade aldrig avslutat sorgearbetet. Kriget gjorde att många stängde sig så mycket om sig själva. Och många av offrens barn blir på sätt och vis föräldrar till sina egna föräldrar.

Arbetet med boken blev en total terapeutisk process för Rina Reich-Geller.

– Men det jag har upptäckt, och som är så otroligt viktigt, är att oavsett vad som händer i världen – så har man ett val. Man kan välja att göra sig själv till ett offer eller så kan man välja ett meningsfullt liv.

– Och för mig är kärlek och medkänsla de viktigaste krafterna i världen. Mina masker smälte bort för att jag vågade öppna mitt hjärta. Det är tron som gäller. Du måste ha tro och hopp, på världen, på Gud eller det goda. Resan med boken gjorde mig hel, säger Rina Reich-Geller.