Krönikor
Inger Alestig: Berättelserna från Downton gör oss större
Längtar vi tillbaka till en tid då allt var enkelt, då var sak hade sin plats och var människa sin, och det fanns etikettsregler till och med för att äta kex?
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag har just lyssnat på när Amira, 9 år, sjunger en opera-aria i "Holland's got talent 2013" (finns på Youtube). Människor som lyssnar gråter och klappar i händerna. Amira är en av flera helt okända begåvningar som under senare år trätt fram i talangtävlingar – och en av många som varit duktiga på att sjunga just opera. Opera verkar gripa människor på ett särskilt sätt. De stora känslorna talar, kanske förvånande nog, till moderna människor.
Ja, kanske trodde vi att vi hade utrotat romantiken, som ibland känns så avlägsen och fjärran i en ofta förnuftsstyrd vardag. Men längtan efter stora och starka känslor, skönhet och godhet låter sig inte utrotas, den verkar vara lika livskraftig som vår längtan efter sol.
Jag tror att det är denna längtan som tar sig uttryck i att folk älskar de här nya operastjärnorna, och att de älskar tv-serier som till exempel "Downton Abbey", som nu haft efterlängtad premiär för ny säsong (lördagar i SVT1). "Downton Abbey" är ett fenomen i tv-världen: det görs utställningar med kostymerna, böcker utkommer. Är det bara nostalgi som ligger bakom kärleken till serien, som har miljontals tittare över hela världen? Längtar vi tillbaka till en tid då allt var enkelt, då var sak hade sin plats och var människa sin, och det fanns etikettsregler till och med för att äta kex?
Jag tror inte det. Vi förstår nog alla att det varken var enkelt eller behagligt att leva i ett utpräglat klassamhälle – inte för de fattiga, och faktiskt inte alltid heller för de rika. Jag tror att det är något annat som gör att vi är många som ser fram emot varje avsnitt. Det är, förstås, de utmärkta skådespelarinsatserna, de vackra miljöerna, de fina kläderna, den kreativa scenografin och regin, det fina fotot. Men till sist är det också något i den mänskliga resning som verkar prägla många av rollkaraktärerna. Både de rika och de fattiga kommer till valsituationer, som är fint beskrivna i all sin komplexitet. Men vi som tittare vet att trots stora svårigheter finns det hela tiden människor som reser sig, som ställer sig över både sin klass och/eller sin egen inskränkthet, och förmår visa på mänsklig storhet. Detta får vi bevittna i nästan varje avsnitt. Och det är just det som gör serien så unik. Vi får vara med om berättelser som gör oss större, som får oss att ana att kärleken kan utföra mirakel. Kanske är detta romantik. Men det är definitivt en romantik som både jag och många andra uppskattar.
I den fjärde säsong vi nu kan njuta av skildras 20-talet. Förändringens vindar blåser. Höstens säsong avslutas med en jul-special i december – en gissning är att det blir ett favoritprogram i jul.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
