Krönikor
Inger Alestig: Billiga skämt i årets nyårsrevy
Är det till exempel roligt när en tjej ska strippa för en tysk och visa underkläder med hakkors på?
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Även krig kan så småningom förvandlas till stoff som inspirerar till tv-serier, till komedier, till skämt. Får man verkligen skratta åt det hemska? Jag menar att man får det. Att skratta åt eländet har alltid varit människors sätt att hantera svårigheter och problem, till och med ondska.
Andra världskriget har gett upphov till en lång rad filmer och tv-serier. Men kvaliteten varierar lika mycket i denna genre som i alla andra.
I SVT kunde vi på trettondagsafton ta del av Fredriksdalsteaterns uppsättning av "Allo allo emliga armén". Jag satt en stund och kikade på stela och stolpiga tyskar, fransyskor med skorrande r, italienare som stänkte rakvatten omkring sig. Jag försökte hitta något att skratta åt. Förgäves. Tyvärr ger nyårsrevyer, som denna, ofta en provkarta på fördomar och billiga skämt. Roligt blir det aldrig. Bara fånigt.
Jag förstår inte riktigt varför man ska förstöra det nya året redan de första dagarna genom att se på revy av den här typen. Skämten handlar om sex, sprit, stora tuttar, våld eller hot om våld, och det sitts i knä, trillas, och fjantas omkring på ett alldeles outhärdligt sätt. Är det till exempel roligt när en tjej ska strippa för en tysk och visa underkläder med hakkors på?
Kanske tycker en del av tv-publiken det. Jag tycker det inte. Sen hjälper det inte att man har med Sven Melander och Eva Rydberg. De är säkert snälla och välmenande människor, de har säkert gjort ett och annat som är bra också. Bara inte just det här.
En helt annan ton finns i serien "Weissensee", som visades på trettondagen (SVT2). Här befinner vi oss inte i andra världskriget, men sviterna från kriget är fortfarande synliga.
Serien utspelar sig i Östtyskland på 1980-talet, det vill säga innan murens fall. Vi får möta en nitisk underrättelseofficer och hans familj. Vi får också möta en ung flicka, som planerar att fly, och hennes mamma – en sångerska som vågar kritisera kommunistregimens politruker, men som ändå vill bo kvar. Det är en fin dramaserie, snyggt filmad, och med duktiga skådespelare. Det är heller ingen skildring i svartvitt: intrigen är så pass komplicerad att vi förstår att livsvalen var lika svåra då som nu. Officeren skulle till exempel ha kunnat skildras som genomgående ond, men vi förstår hans agerande bättre när vi får veta att hans hat mot nazisterna handlar om att det var nazisterna som utplånade hans egen familj.
Det här är en typ av underhållning som ger oss något att tänka på, som gör oss rikare – samtidigt som det också är en berättelse med fina detaljer och mycket mänsklig värme.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
