Krönikor
Inger Alestig: Bitvis stenkul om Hedenhös
Julkalendern är en berättelse om fantasins betydelse för barn, och också en berättelse om längtan efter gemenskap och samhörighet.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Lika säker som man kan vara på att någon ska försöka tutta på julbocken i Gävle kan man vara på att någon eller några protesterar mot årets adventskalender i SVT. Det enda som skiljer åren åt är vad själva adventskalender-bråket ska handla om denna gång. I år handlar det om rasism, inte i själva adventskalendern, men däremot i andra seriealbum om den familj Hedenhös som är huvudpersoner i julkalendern. Julkalendern bygger på Bertil Almqvists seriealbum, som publicerades på 50-talet. I de album man nu kritiserar (främst "Barna Hedenhös och de urlympiska spelen" samt "Barna Hedenhös äventyr i Amerika") finns bilder och uttryck om indianer och svarta människor som är fulla av fördomar. "Ren rasism", har julkalenderns egen regissör Jonathan Sjöberg sagt. Förlaget, Bonnier Carlsen, har nu dragit tillbaka "Barna Hedenhös äventyr i Amerika" och därmed kanske årets julkalender-bråk är över.
Debatten– vars vågor gick höga för inte så länge sedan angående liknande anklagelser om seriehjälten Tintin – är i grunden en viktig debatt och handlar om ifall man ska censurera tidigare epokers numera inte accepterade fördomar eller inte. En falang menar att man ska publicera, men förse den typen av publikationer med förklarande förord. En annan falang menar att man inte bör publicera.
Den debatten lär fortsätta. Inför årets val av julkalender undrade jag själv mest hur man skulle kunna göra något spännande av den i mitt tycke allmänt mossiga berättelsen om stenåldersfamiljen. Men faktum är att det bitvis är stenkul. Inte så att man gapskrattar, det är i stället milt galet, med en viss ton av bitsk ironi, som främst Lotta Tejle förvaltar med den äran.
"Familjen Hedenhös uppfinner julen" är helt enkelt en varm saga som skimrar av de sagopärlor som en ensam flicka använder som tröst i sin ensamhet. Julkalendern är en berättelse om fantasins betydelse för barn, och också en berättelse om längtan efter gemenskap och samhörighet, en längtan vi alla bär, inte minst runt jul.
Kanske tycker någon att symbolerna med stjärnan som lyser i natten och allt prat om att uppfinna julen ligger för nära ett kristet budskap, ja kanske till och med försöker konkurrera ut det. Så kan man förstås resonera. Jag tänker snarare på det fina och allmänmänskliga i denna sagas mörka natt – som också kan vara ensamhetens natt – där en stjärna uppenbarar sig och visar oss vägen in i framtiden.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
