Krönikor
Inger Alestig: Brittisk kvalitet i ”Breathless”
Vi älskar hjältinnor, särskilt då vardags- hjältinnor, även dem med sköterskemössan käckt på svaj.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Året är 1961, platsen London. Trots att det alltså inte är längesedan, känns miljöerna i nya brittiska serien "Breathless" (SVT, premiär i lördags) fjärran från det liv vi lever i dag. Sjuksköterskor går omkring i stärkta rockar och små mössor på huvudet, hemmafruar lär sig hur man gör sufflé, männen har hatt och bockar. Men under ytan i denna välgjorda dramaserie är människan längst därinne ganska sig lik. Man putsar på fasaden, man döljer ilska, bitterhet, sorg och frustration, och längst därinne drömmer man om den stora kärleken, den som ska förändra allt.
Den karismatiske kirurgen Otto har en lysande karriär, ett vackert hem, en lojal fru och en fin son. Men han har också hemligheter. En av dem är att han blir förälskad i den nya sjuksköterskan Angela. En annan är att han utför illegala aborter när mottagningen har stängt. 1961 var aborter förbjudna i England, men då som nu utfördes de ändå i länder med förbud. Och då som nu var det ofta utsatta kvinnor som hamnade hos läkare som doktor Otto. Själv har den gode doktorn inga problem med att utföra aborter – det hjälper ju de stackars kvinnorna, och, inte minst, de män som gjort kvinnorna gravida och som inte vill ta ansvar för ett barn. En som har problem med aborterna är däremot den nya systern. Hon påpekar att de är olagliga, och hon vill inte ta emot pengar för att hålla tyst.
Syster Angela har också något som de flesta av de styvstärkta sköterskorna saknar: mod och empati. Hon gömmer helt sonika en flicka som gjort abort, och som vägrar åka hem till föräldrarna för att bli bortgift med en man hon inte älskar. Angela tar också hand om sin gamle alkoholiserade far. Man skulle kunna tycka att det blir lite för präktigt här. Lite för mycket syster duktig.
Men det blir det inte. Hemligheten är kanske den dystra fond mot vilket hennes hjältemod utspelar sig: kvinnan som objekt, som ägodel, som barnalstrare och påtagare av mannens rock och skötare av hans karriär genomsyrar hela denna värld. Det är ganska förfärligt, och ganska nyss!
Därför köper man Angelas mod, empati och styrka rakt av. Jag tror det beror på att vi älskar förebilder. Vi älskar hjältinnor, särskilt då vardagshjältinnor, även dem med sköterskemössan käckt på svaj.
Man kan se serien bara för att bli inympad av lite vardagsmod. Men man kan faktiskt också se den för de snygga miljöerna, det estetiskt tilltalande formspråket, och den precis lagom skruvade dramaturgin. Det här är brittisk kvalitet rakt igenom.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
