Krönikor
Inger Alestig: Charmerande miniserie om romskt liv
Trots att det finns en hel del sorgliga scener i serien är det här en dokumentär man blir glad av.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Romer tillhör de mest diskriminerade grupperna i Europa i dag, och Sverige kan knappast skryta med att vara ett undantag. Under hösten uppdagades det att romer registrerats av svensk polis – ett ärende som nu utreds. Samtidigt som de flesta tar kraftigt och berättigat avstånd från registreringen finns det också många svenskar som är oroade av den tilltagande strömmen av romer till Sverige. De flesta av dem flyr från ett liv i fattigdom och utsatthet. Men ofta vet vi svenskar ganska lite om romer i allmänhet, om levnadsförhållanden som de flytt undan, om hur diskrimineringen tar sig uttryck, eller om hur romer ser på sin romska identitet.
Till alla som vill veta mer rekommenderar jag varmt att se den fina miniserien ”Mitt liv som rom” (SVT, tisdagkvällar, flera repriser finns). Här möter vi fyra sinsemellan mycket olika personer. Claudia vill bli flygvärdinna, Dusan vill kämpa för rättvisa och bli advokat, Marius drömmer om den stora kärleken och Jadranka vill ha många barn och helst 55 barnbarn.
Det är bra att de fyra är så olika: fördomar tar sig ofta uttryck i ett slags grupptänkande: "så där är de". Här möter vi fyra individer, var och en med sina drömmar och framtidsplaner. Samtidigt är de en del av ett kollektiv, som de alla har att förhålla sig till. Det är också bra att några av de romer vi möter verkar ha det ganska gott ställt ekonomiskt. Inte alla romer flyr från fattigdom eller förtryck. Men vi får också syn på vad det är som gör att en del romer lämnar sitt hemland. Vi får följa med Marius till hemlandet Rumänien, där familjen, som han beskriver det, var längst ner i rang i byn. Den som har sett hans sjuka mamma få ta emot dagens två skålar soppa från socialhjälpen har nog lättare att förstå varför Marius och hans bror lämnade allt och tog sig till Sverige. Marius levde i början som tiggare, men i dag är han stolt över att ha ett jobb, ett kontor, och ett eget hem.
Trots att det finns en hel del sorgliga scener i serien är det här en dokumentär man blir glad av. Jag blir glad av Jadrankas iver att likna sin fina mormor som hade nio barn. Jag blir glad av Dusan, som låter sin drake flyga högt över havet och drömmer om människovärde för alla. Jag blir glad av Marius längtan efter den stora kärleken, och inte minst, jag blir glad över Claudia, som trots att hon genomgått könsbyte och därmed blivit utstött ur den romska gruppen, vågar tro på en framtid, planterar blommor, köper nya vackra kläder, och ler när hon berättar hur bra hon mår i dag.
Det här är en oavbrutet charmerande och djupt mänsklig serie. Kvalitets-tv när den är som bäst, helt enkelt.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
