Krönikor
Inger Alestig: Fasansfull häx-jakt i DR Kongo
Det är inte så ofta som jag gråter framför tv:n. Men här kommer tårarna.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Han tittar apatiskt in i kameran. Edgar är 17 år, och berättar entonigt om sitt liv. Ansiktet är ärrat, det ena av de pinnsmala benen är sönderslaget av en machete.
För reportern förklarar han, att anledningen till att han befinner sig här bland gänget av gatubarn, är att man sa att han var förhäxad. När han blev föräldralös hemma i byn sa byborna att han hade en ond ande i sig. Han och brodern blir därför utstötta ur gemenskapen. De blir förda till en kyrka. Där hålls de fångna i en källare i en månad. Man försöker driva ut andarna. ”Men trollkraften gick aldrig ur”, säger han utan känsla. Därför rymde han, och nu bor han med gatubarnen.
Det är alldeles förskräckliga berättelser som presenteras i "Korrespondenterna" (SVT2, 5 november) som i förra veckan hade temat magi och övertro runtom i världen. Vi får möta övertro både i form av astrologi i Indien och i form av övertro på ekonomiska förutsägelser i väst. Intelligent. Det som drabbar mest är dock inslagen om häxprocesser i DR Kongo. Uppskattningsvis 30 000 barn har blivit gatubarn sedan de slängts ut och förklarats vara häxor. Senare i programmet får vi vara med om när en "häxa" ska "botas". En liten flicka, kanske sju-åtta år gammal, förklarar för reportern att hon blev häxa genom att äta ett kex. Ett häxutdrivnings-team från en församling som kallar sig "Ministry of Peace" stänker därför vatten på henne och tvingar ner hennes ansikte i en hink. Om hon kräks upp något är det beviset för att man lyckats driva ut den onda anden som hon har fått i sig.
”Pastorn” i denna församling – runt vars titel jag dessvärre måste sätta citationstecken – förklarar i en nedlåtande ton för ”fru journalisten” att han kan urskilja vilka av alla flickor som förs till honom som är häxor, genom att dessa flickor inte reser sig när han säger till dem att resa sig. Alltihop låter som en fasansfull variant av de berättelser vi har hört här hemma i Sverige, om hur man förr i världen kastade ut kvinnor i älven för att se om de flöt. De som flöt var häxor.
En kongolesisk kvinna, som har startat barnhem för dessa utsatta barn – den enda som vågat träda fram i programmet och kritisera häxjakten – berättar att barnen ofta får skulden när en familj hamnar på obestånd eller blir sjuka, och förklaras vara förhäxade.
Det är inte så ofta som jag gråter framför tv:n. Men här kommer tårarna. Hur är det möjligt att barn behandlas på detta vis? Hur kan det fortgå? Hur kan dessa ”pastorer” ens kalla sig kristna?
Pojkens och flickans ansikten lämnar mig inte.
”Korrespondenterna” och Lena Scherman har gjort ett stort och viktigt arbete i att lyfta fram deras berättelser. Nu återstår det för oss andra att reagera. Måtte kyrkor och kristna över hela världen agera för att sätta stopp för häxjakten.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
