Krönikor
Inger Alestig: Hjärtskärande om att vara svart i Sverige
Jag tror att en film som "Raskortet" faktiskt är ett viktigare och bättre medel att förändra attityder och tänkesätt än siffror och statistik.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Två dockor ligger på ett bord. En är svart, den andra är vit. Vilken är sötast? Frågan går till ett litet barn. Hon pekar utan tvekan ut den vita dockan. Varför? Frågar intervjuaren. Den är sötast, för att den har ljus hy, säger barnet.
Är det här testet ett bevis för rasism i samhället? Den frågan ställs inte explicit i Osmond Karims dokumentär ”Raskortet. En film om att vara svart i Sverige” (SVT), men hänger envist kvar i bakhuvudet när man ser filmen. Det här är inte ”Vetenskapens värld”, inte heller ”Uppdrag granskning”, filmen har inte som övergripande mål att bevisa med hjälp av statistik, siffror och vetenskapligt verifierbara utsagor. Här får vi i stället lyssna på människor och höra deras berättelser om hur man bemöts som svart i Sverige i dag. En del av de intervjuade svarar ja på frågan om de talar om sig själva som svarta. Afro-svensk är ett annat begrepp. Jag tänker, att det de alla har gemensamt är att de är icke-vita, att de avviker från en tänkt norm.
Att normen är tänkt och skapad är viktigt. Rastänkandet har en historia, vilket innebär att det inte är något som alltid funnits och alltid ska finnas, och följaktligen går detta synsätt också att förändra. Konstruktionen av svensken som blond och blåögd är just en konstruktion, och är skapad av det sena 1800-talets rasbiologi, skriver Marcus Priftis i en skarp och välskriven analys i Svenska Dagbladet kultur (1 april).
De berättelser vi får höra i den välgjorda dokumentärfilmen är ofta hjärtskärande. Den som inte känner smärtan in på bara huden, när Viktora Walldin berättar att hon hoppades att hon skulle ömsa skinn som barn, så att hon kunde bli vit som mamma, den människan har en empatistörning. Eller ta Jallow Mamadous berättelse om hur han blev avklädd – i rent fysisk bemärkelse – inpå bara skinnet av tullpoliser när han första gången kom till Sverige.
Det finns i dag bevis för att ju mörkare hudfärg en människa har, desto svårare har hon att få ett jobb i Sverige. Trots att denna kunskap är tillgänglig och har presenterats vid en rad tillfällen i media, är många omedvetna om samhällets och kanske även sina egna fördomar. Jag tror att en film som "Raskortet" faktiskt är ett viktigare och bättre medel att förändra attityder och tänkesätt än siffror och statistik. Se filmen, som finns på svt.play. Diskutera den. Och ställ sedan återigen frågan: är testet med dockan ett bevis för rasismen i samhället?
Mitt eget svar är ett obetingat ja. Men jag hoppas innerligt att detta är ett synsätt som går att förändra. Annars är vi riktigt, riktigt illa ute.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
