Krönikor
Inger Alestig: Högtidsstund i ytfixerad juletid
Ett program som är så bra att jag bara måste strunta i att baka pepparkakor
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Mitt i julruschen dyker det upp ett oväntat och alldeles lysande program på SVT. Ett program som är så bra att jag bara måste strunta i att baka pepparkakor, och i stället ägna mig åt programmets tema: rekvier. Ja, så heter det i plural. Oftare stöter vi på termen i singularis: rekviem.
Termen betecknar från början den mässa som hölls på latin för de dödas själar. Rekviem betyder helt enkelt vila, och består av ett antal satser. Numera brukar ordet rekviem enbart användas som term för musikverk, som dock än i dag ofta har de ursprungliga satserna. Många av de största tonsättarna har skrivit rekvier, bland annat Mozart, Verdi, Fauré och Britten.
Deras rekvier tillhör musikhistoriens mest älskade verk. Och märkligt nog, kan man kanske tycka, verkar dessa stycken tala på ett alldeles särskilt sätt även till sekulariserade människor i vår tid. När ett rekvium uppförs blir kyrkorna ofta proppfulla.
Vad är det som gör att just dödsmässor drar massorna till kyrkan? Och varför har så många tonsättare blivit fascinerade av att skriva musik som handlar om död, om dom, om himmelriket och om den eviga vilan?
I ”Musikspecials” alldeles utmärkta och genomarbetade film ”Eviga vilans musik. Rekviet genom tiderna” ställs frågor som dessa till några av vår tids stora musikaliska stjärnor: Bryn Terfel, Sir Colin Davies, John Rutter. I programmet medverkar också biskop Rowan Williams, som ger teologiska funderingar kring rekvier.
Vi får följa utvecklingen av mässan från medeltidens unisona sång fram till senare tiders polyfoni, mångstämmighet, och till de dramatiska mässorna där tonsättarna alltmer avlägsnade sig från det kyrkliga sammanhanget och i stället använde sig av rekviet som ett sätt att ta politisk ställning.
Ändå är det människans förhållande till döden och till livet som än i dag mest berör den som lyssnar till ett rekviem. "Dies irae", som betyder Vredens dag är den sats som handlar om dom och rannsakan. Samtidigt handlar den, påpekar insiktsfullt en av de intervjuade, om att varna de levande: lev ett liv som du kan stå för och vara stolt över. Det är, tror jag, ett budskap som för att använda ett modernt språkbruk, faktiskt går hem även i dag.
Det var en ren högtidsstund att få uppleva det här insiktsfulla brittiska programmet om tillvarons djupaste frågor, mitt i en ibland alldeles för ytfixerad juletid. Här fanns också för alla som älskar klassisk musik tillfällen till ren och skär musikalisk njutning. Den som tröttnar på julbak och rimstugor rekommenderas därför varmt att gå in på svt.se och se den här dokumentären, som ligger kvar i 25 dagar till.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
