Krönikor
Inger Alestig: Jag föll pladask för ”Jills veranda”
Grattis till er som har gjort den här serien – det här är det bästa jag har sett på tv på mycket, mycket länge.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Jag är ingen country-fantast. Tvärtom. För mig har country alltid framstått som konstgjord, platinablonderad musik för folk som tror att de bor i Vilda Västern. Vit musik för vita människor i ett Disney-land för vuxna.
Därför var det med en rejäl dos skepsis jag satte på ”Jills veranda” – SVT:s nya serie om just countrymusik. Sångerskan Jill Jonson tar varje vecka emot en artistkollega på sin veranda i Nashville, och tillsammans ska de i slutet av varje program framföra en låt någonstans i staden.
I det första programmet var det Titiyo som gästade verandan. Den första frågan som Titiyo ställde handlade om just en av de saker jag hängt upp mig på i country: det genomvita. Hon frågade helt enkelt Jill om det fanns några svarta country-sångare. Jill hade inte tänkt så mycket på det. Men det hade Titiyo, som kom med en present: en skiva med den första svarta kvinna som framträdde i Nashville – Linda Martell.
Programmet kom att handla om denna kvinna, som de letade upp och pratade med. Men det handlade också om countryns rötter i den svarta musiken, om Ku Klux klan – som startade i staden Pulaski, strax söder om Nashville – och om ifall Jill och Titiyo skulle våga framträda tillsammans på just det hak där klanen startade, med just en sång av en svart kvinna.
Det här kan låta väldigt allvarligt, och till vissa delar är det förstås det. Men samtidigt är tonen i hela programmet lättsam, lustfylld, men med en allvarlig udd. Jag ska erkänna att jag föll pladask för hela programmet, för Jills sköna attityd, för Titiyos allvar, för den snygga klippningen, för scenografin med ett lekfyllt användande av countryns attribut, för tonen, för de fina intervjuerna, ja för allt. Grattis till er som har gjort den här serien – det här är det bästa jag har sett på tv på mycket, mycket länge.
Särskilt rörande var det förstås att höra Titiyo sjunga "Color me father" på Ku Klux klans stamställe. Men det var också fint att se de båda sångerskorna sjunga country tillsammans med två svarta countryälskare iförda cowboyhattar och se dem ha en liten bönestund med sångerskorna innan fikat. De båda countrydiggarna förklarade att det varit svårt för dem att erkänna att de tycker om country – det skulle svarta ungdomar inte göra.
Musik kan användas för att skilja människor åt, men musiken har också en förunderlig förmåga att via bakvägar och längs hemliga gångar ändå till sist förena. Det här är ett program om musikens kraft, om kärlek, om livet, och jag sätter mig gärna på tåget till Nashville och Jill en gång till, och en gång till, och glömmer allt jag sagt och tänkt om country tidigare.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
