Krönikor
Inger Alestig: Kulturkrockar hos Poul Perris
Möjligen talar jag i egen sak. Men jag föredrar att journalister intervjuar politiker.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
För något år sedan gjorde terapeuten Poul Perris en serie uppmärksammade tv-program om parterapi. Det var bra program. Perris lyckades bena upp problemen, sätta ljuset på vad som inte fungerade.
Inför höstens val fick någon på SVT idén att låta Perris intervjua svenska partiledare i serien ”Nyfiken på partiledaren”. Vi har hittills fått möta Jonas Sjöstedt, Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Åsa Romson.
Tyvärr måste jag säga att den här idén var en riktigt dålig idé. Lika bra som Perris var i mötet med äkta par, lika usel är han på att intervjua människor utanför terapisoffan. Och just detta är, tror jag, den springande punkten: detta är inte terapi. Terapi handlar om att en människa söker hjälp för ett problem, oftast ett relationsproblem. Hon behöver få hjälp att få syn på sig själv och hitta nya nycklar i sitt sätt att förhålla sig till olika situationer i livet.
Men politikerna som kommer till Perris har ett helt annat problem: hur ska de hitta nya väljare? Och för att få hjälp med det problemet är Perris frågor inte adekvata.
”Den lilla flickan som var du, hurdan var hon?” frågar Perris. Eller: ”Hur upplever du det här samtalet?”. Det blir ofta kulturkrockar, för att inte säga frontalkrockar, i både språk, förhållningssätt och dialog. ”Du är partiledare. Men du är också en helt vanlig människa”, säger Perris till Jan Björklund, och lägger huvudet på sned och ser medlidande ut. Björklund ser avvisande och skeptisk ut. Själv brister jag ut i gapskratt, jag kan inte rå för det, och jag gissar att detta scenario hade nog inte idé-kläckarna på SVT tänkt sig.
Något i hela upplägget stör mig också på ett djupare plan. Terapeuten har blivit samhällets guru, kanske dess överstepräst, i brist på kristen verklighetstolkning. Redan för flera år sedan varnade professorn i socialpsykologi, Thomas Johansson, för en överterapeutisk syn på tillvaron. Han konstaterade att han själv började analysera dotterns teckningar terapeutiskt – innan det slog honom att hon helt enkelt ritat av det hon såg under en föreläsning.
Denna tanke drabbar mig, när Perris diskuterar i tio minuter varför språkröret Åsa Romson hade olika tjejkompisar. För Romson är det här inte ens ett problem. Men för Perris är det uppenbarligen det.
Möjligen talar jag i egen sak. Men jag föredrar att journalister intervjuar politiker. De är utbildade för just det, medan Perris är utbildad för terapisoffan.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
