Krönikor
Inger Alestig: Om döden och nåden
Men de stora existentiella frågorna runt döden har hittills lyst med sin frånvaro ... Är döden slutet? Finns det något efteråt? Och kanske något före?
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Pratar vi för lite om döden?
Ja – åtminstone om man får tro redaktionen bakom ”Döden, döden, döden” (SVT). I åtta delar undersöker programledaren Anna Lindman döden ur olika synvinklar. Jag har sett de två första programmen, del ett om själva jordfästningen och del två om hur man gör i ordning döda kroppar. Anna Lindman är en duktig reporter/programledare, hon är nyfiken och orädd och därför blir intervjuerna ofta intressanta. Hon vågar ställa de där frågorna som många har men aldrig vågar ställa, till exempel om man kan vänja sig vid liklukt eller varför det är viktigt att barnen ska få se sin döda mormor.
Anna Lindman har besökt begravningsentreprenörer, klättrat ner i gravar, sett liksvepning och också talat med människor om döden och hur de tänker runt den.
Det är mycket som är bra i den här serien. Samtidigt är jag själv dock ibland bara måttligt intresserad av själva ämnet. I de två första avsnitten har det varit mycket fokus på statistik och fakta runt döden. Stort intresse ägnas också åt de rent fysiska aspekterna av döden: när kallnar kroppen, växer håret när man är död, ska man välja kremering eller kistbegravning.
Serien säger, tänker jag, mycket om den tid som är vår. Här finns samma kroppsfixering som i andra program tar sig uttryck i träningstips, mat, dieter, utseende. Fakta och vetenskap, siffror och statistik, får också stort utrymme. En grundtanke verkar vara att döden ska bli mindre skrämmande om vi kan fästa den på papper, beskriva den i siffror, veta hur mycket temperaturen sjunker, kanske även till viss del kontrollera vår egen död genom att bestämma hur vi ska jordfästas, vilken kista det ska vara, vilka sånger som ska sjungas.
Jag ifrågasätter inte att det mycket väl kan vara så att vi får ett naturligare förhållande till döden – som ofta göms undan i vår tid – genom att tala om den och göra den mer synlig.
Men de stora existentiella frågorna runt döden har hittills lyst med sin frånvaro. Kanske dyker de upp i kommande avsnitt. Är döden slutet? Finns det något efteråt? Och kanske något före?
Det är frågor som inte har någon större betydelse när du eller jag ligger där på båren. Då är det för sent. Men de är avgörande för hur vi lever vårt liv fram till det ögonblicket. Det kloka talesättet "Memento mori" (Kom ihåg att du är dödlig) manar oss att tänka på döden, men jag tror inte det är meningen att vi ska tänka på vilken temperatur kroppen får en timme efter dödsögonblicket. Vi ska komma ihåg döden, därför att insikten om dödens oundviklighet ökar insikten om hur viktigt det är att leva som om varje dag vore nådatid – vilket det är.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
