Inger Alestig: Ruggigt rolig tv-serie med eftertanke

Michael Jackson sjöng om det i "Man in the ­Mirror". I kyrkorna talas det om det. Hos psykologerna likaså. Det handlar om att våga möta sig själv. Men vem skulle egentligen vilja möta en kopia av sig själv i verkliga livet?

Åtta personer i serien ”Att vara” får vara med om detta (mardröms?)-scenario. Det är en ruggigt rolig­ serie som nu i sommar-reprisernas förlovade tid återkommer i TV3. Jag missade förra omgången, men kan nu passa på att tipsa om en serie som både är kul att se på och ger en del eftertankar. Hatten av för programledaren, skådespelaren och imitatören Björn Kjellman – har man inte förstått att han är en bra skådespelare ­tidigare, så förstår man det nu. I det första avsnittet härmar han artisten Erik Saade så att i alla fall jag nästan trillar ur soffan. Gester, dialekt, sätt att tänka – allt sitter där. Saade får sedan intervjua sig själv i ett samtal, som nog får både honom och tittarna att tänka till.

Men redan i ett av de förberedande samtalen inför den slutliga förvandlingen förstår man att det inte bara är gester och kläder som bygger en personlighet. Även sätt att se på livet och själva tids­andan återspeglas i vår karaktär. Erik och Björn talar bland annat om en video för en av Eriks låtar. I filmsnutten ligger en tjej och ålar fram på ett båtdäck iklädd en bikini. Själv framträder Saade i halvöppen fladdrande skjorta (jag orkar knappt påpeka att han förstås har betydligt mer kläder på sig än kvinnan). Det är bilder som är åtminstone halvpornografiska.

Björn frågar Erik om han inte har problem med bilderna i videon. Erik svara att jo, visst, det var ­jobbigt, för han var tvungen att äta tonfisk sista ­dagarna för att ”deffa”. Björn ser frågande ut, och upprepar sin fråga, försöker förklara att det inte ­riktigt är detta hans fråga gäller. Men Saade förstår inte ens frågan. När sedan, till sist, något slags ljus uppenbarar sig, säger han att Björn är gammal, och borde ha ett öppet sinne.

Sådana här stunder i ett program är intressanta.­ De visar på en världsbild. Jag skulle dock, om jag hade den möjligheten, vilja påpeka för Saade att bristen i kommunikationen inte beror på att Björn Kjellman är gammal. Redan när jag var i Saades ­ålder på 1970-talet fanns en medvetenhet och en diskussion om exploatering av (främst kvinnliga) kroppar i kommersiellt syfte. Men jag tror heller inte att felkopplingen i programmet beror på bara Saade och Kjellman. I stället är det en tidsanda Erik Saade uttrycker – en tidsanda där det tyvärr har blivit mer accepterat att exploatera kvinnokroppen än det var på 1970-talet. Det har blivit normaliserat.

Sådana insikter kan man också få av lättsamma och mestadels roliga program som ”Att vara”.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.