Krönikor
Inger Alestig: Sanningen gör oss fria
Det finns scener i filmer som etsar sig fast och antingen stör och oroar, eller är vackra, berikande, berörande
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
De där ögonblicken infinner sig sällan, de är ädelstenarna i en oftast förbiflimrande räcka av bilder som är förvånansvärt lika, vi har sett dem förut: Kanal 5-gråten (närbild på kind, rinnande tår), Idol-tjuten (”Å! Det här är min lyckligaste dag någonsin!”). Men så kommer alltså en scen som berör. Ibland kan man finna dessa scener i filmer där man inte alls väntat dem. Som i brittiska ”Mayday” – en deckare av bra kvalitet, snyggt filmad, med bra skådespelare och annorlunda regi och berättartänk (SVT1, senaste sändning 17.8). Men likafullt en deckare.
Jag har lite problem med inslagen av naturreligion och magi i serien, men strunt samma, det ögonblick jag nu talar om handlar om mänskliga relationer, om förlåtelse och försoning – som, kanske märkligt nog, också är ett tema i serien. En ensamstående pappa har under seriens gång presenterats som en arbetslös slarver, halvalkoholiserad och med ett mycket dåligt förhållande till sin tonårige son. Sonen å sin sida är rasande och butter i kombination, gör en massa dumheter, lyssnar (gissningsvis) på satanistrock, hatar sin pappa.
Till sist kommer ögonblicket när han med en kniv i ena handen anklagar pappan för att ha mördat mamman, samt även den unga flicka vars mord nu utreds. Pappan skriker tillbaka: Är det dags för bekännanden nu? Då ska du få bekännanden.
Medan pappan berättar att mamman dog av en olyckshändelse på grund av pojkens leksaker, som hon snubblade på, sitter pojken med kniven i handen. Sedan rusar han ut. Pappan springer efter. Kameran följer dem på avstånd. Sedan får vi se tonåringen mitt i en stor ödslig rågåker. Han stannar, vänder sig om. När pojken och pappan sedan står med armarna om varandra är försoningen filmad på håll, och blir därmed så mycket mer intim. Inga bilder på tårar som rinner längs kinder, inga närbilder – som de flesta tv-kanaler numera frossar i.
I scenerna som följer hemma i köket får vi däremot se pojkens ansikte. Och pappans. Förvandlingen är tydlig. Nu är deras ansikten öppna, det är som om något bara runnit av. De ser varandra, för första gången. Sådant kräver stort skådespeleri, och det får vi här.
Jag kommer säkert att glömma mordgåtan i den här filmen, och jag struntar faktiskt i den. Men jag kommer att minnas den här scenen. Den person som till sist visar sig vara mördare är – kanske typiskt nog – en mycket normal person. Pojken och hans pappa är däremot halvt misslyckade, de är sorgliga och samtidigt alldeles storslagna. Därmed påminner de om oss alla.
Sanningen ska göra er fria säger Bibeln. Sällan har det illustrerats så fint som i denna scen i ”Mayday”.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
