”Jag fick en krona för varje samtal pappa slapp ta”

I nya boken “Klänning för korta kvinnor” tar författaren Kristina Appelqvist med läsaren tillbaka till sin barndoms prästgård i Mjöbäck i Västsverige. Där växte hon upp som ett av sex barn i kyrkoherdens välkända familj. En annorlunda uppväxt som präglar hennes sätt att skriva deckare.

Långt innan hon debuterade som deckarförfattare bodde Kristina Appelqvist på Mjöbäcks prästgård, belägen i västra Götaland. En sådan typ av plats som sällan skådas i dag; med pastorsexpedition och familjens privata hem under ett och samma tak, där både anställda i pastoratet och församlingsbor kom och gick. Mjöbäcks prästgård utgör också basen för handlingen i nya boken Klänning för korta kvinnor – en spänningsroman där landsbygd ställs mot stadsliv och där ett oväntat arv får livsomvandlande konsekvenser.

Bokens målande beskrivning av prästgården speglar Kristinas minnen av hur den såg ut när hon växte upp.

– Mina föräldrar flyttade därifrån 1990 och jag besökte inte prästgården på många år. Men för bara några år sedan, 2018, hade jag en boksignering på platsen och det var roligt att se! Alla rum var kvar, inga väggar var rivna – trots att den nu tjänar som ett rock’n’roll-motell, berättar Kristina.

– Kanske var det därför jag började tänka i de banorna, att det vore kul att utgå från prästgården i en kommande bok.

Handlingen tar sin utgångspunkt i att Nina Storm, en medelålders kvinna som arbetar på myndigheten för kulturstöd i Stockholm, ärver sin moster Lily och får hela Mjöbäcks prästgård i sitt knä. Och där, i ett av den 600 kvadratmeter stora gårdens skrymslen och rum, finner Nina en låda med feta sedelbuntar, som i sin tur öppnar upp för flera mysterier.

Lådan med pengarna hittas i ett utrymme som Kristina valt att plocka direkt från verkligheten; en garderob full med madrasser och täcken som hon älskade att kasta sig i från hyllan högst upp. Att växa upp som ett av sex barn i ett hus som inrymmer mången församlingsverksamhet är perfekt om man vill slipa på sin sociala kompetens, menar Kristina. Här passerade mängder av församlingsbor, konfirmander, dopfamiljer, syföreningsdamer, kyrkoråd, brudpar och även människor i behov av hjälp och stöd.

– Vi var vana vid att det alltid var människor som kom och gick i huset. Även om det också fanns ett församlingshem så gillade mamma och pappa att ha verksamhet i prästgården – det var trivsamt att kunna bjuda in dit. Det var alltifrån samhällets utsatta till biskopen och hans fru som kom på besök och vi barn satt gärna med vid middagsbordet när vi hade gäster.

Kristina minns också hur hon tidigt fick uppgifter som hade med pappans tjänst som kyrkoherde att göra. Som att svara i telefon, det gjorde hon och hennes syskon ofta. Och eftersom pappan var mån om att trädgården skulle vara välskött och ville kunna påta där på lediga stunder utan att behöva springa till telefonen stup i kvarten, gav han Kristina ett särskilt uppdrag.

– Jag tror jag var tio år när han sa till mig att jag fick en krona för varje samtal jag klarade av utan att han behövde komma in, säger hon och skrattar åt minnet.

– Om det till exempel gällde personbevis för pass eller hindersprövningar skrev jag upp personnummer, namn och adress, så fick pappa fixa resten efteråt.

Ett annat minne som kommer upp under vårt samtal är när Kristina, då tonåring, trodde att hon var helt ensam i huset och springer ner till pastorsexpeditionen där telefonen står och ringer. Hon sliter upp dörren och vrålar “En gång redo, alltid redo!” och upptäcker kantorn som gått in med egen nyckel.

– Jag hade ingen aning om att hon var där – jag trodde jag var ensam och var på lite tramsigt humör. Jag har inte tänkt på det minnet på jättelänge, det kom upp nu.

Till skillnad från några av hennes vänner som också vuxit upp i en prästfamilj har Kristina bara goda erfarenheter. Självklart var familjen välkänd på den lilla orten och nog kunde Kristina uppleva hur hon hade “ögonen på sig”, men det var hanterbart. Hon beskriver sin barndom som trygg och lycklig. Att skriva boken utifrån sitt barndomshem har således inte handlat om terapi, snarare nostalgi.

– Det är en speciell och annorlunda miljö att ha fått växa upp i och den har format mig mycket. Jag tyckte mycket om att få lyssna till samtalen och få hänga med i vad som hände. Vi var ingen välputsad barnaskara, vi hittade på en del bus och det finns många historier. Som när vi släppte in familjens ettriga tax bland syföreningstanterna som satt och drack kaffe i matsalen. Det finns något sunt med busiga prästbarn tycker jag.

Har du själv en kristen tro i dag?

– Ja, jag är troende och har aldrig lämnat min barnatro. Kanske hänger det ihop med att jag trivdes i prästgårdsmiljön? Jag har också fått med mig frågorna om rätt och fel, gott och ont på ett sätt som jag haft stor nytta av när jag skrivit deckare. Sådana frågor bli väldigt levande under en sådan uppväxt, vi gick ju i kyrkan mycket också. Vi fick en något avdramatiserad syn på liv och död – begravningsbyrån ringde ju titt som tätt och då kunde man ropa till pappa när man svarat i telefonen: “Nu är det någon som är död!”.

– Men vi förstod också allvaret i att lämna ett dödsbud med tragiska omständigheter till exempel. Det kom väldigt nära de frågor man brottas med även när man skriver deckare, så det har jag verkligen med mig.

Klänning för korta kvinnor är första delen i en serie och prästgården kommer med all säkerhet att dyka upp även i den kommande. Kristina har efter boksläppet fått respons både från gamla klasskamrater och boende i bygden efter boksläppet. Även kyrkoherden som tog över prästgården efter att Kristnas föräldrar flyttat, Yngve Kalin, har hört av sig.

– Han berättade att han läst boken med stor förtjusning, och ville tipsa mig om fler rum som jag kunde beskriva, som till exempel det gamla arkivet i källaren. Så vi får väl se om det dyker upp längre fram!

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.