”Jag har tänkt att kärlek var för andra, men inte för mig”

När andra tonåringar tisslade om kärlek, spelade Sara Parkman fiol och lade grunden för sitt kraftfulla musikaliska uttryck. Hon var aldrig rädd för att ta plats, men ville inte bli ett objekt för åtrå. För Dagens Malina Abrahamsson berättar hon om uppbrottet som skulle bli ett album om kallelsen att älska.

Att se Sara Parkman uppträda är att drabbas av en sorts urkraft. Det är inte bara hennes röst som är kraftfull, hela hon verkar vara det. I rejäla klackskor med ditlimmade plastpärlor, sjunger hon om att Gud må välsigna henne med vrede. Mellansnacken är ofta politiska.

Jag tänker på Sara Parkman som en blandning mellan gränsöverskridande konstnär och engagerad elevrådsordförande, som en bohem med hög arbetsmoral.

Med sitt senaste album Vesper fick hennes experimentella folkmusik en bredare publik, inte minst inom kyrkan, och nu är hon aktuell med ny musik. Den här gången handlar det om kärlek – den vänskapliga såväl som den erotiska och den gudomliga.

Någon timme före vår intervju ringer Sara Parkman och säger att hon glömt bort att det skulle vara fotografering också. Lite försiktigt undrar hon om fotografen skulle kunna komma en annan dag; hon är klädd i sina ateljékläder och ursäktar sig: “Lite fåfäng är en ju”.

Ateljékläderna visar sig vara rutiga mjukisbyxor, gula plasttofflor och en luvtröja med “Modo Hockey” tryckt över bröstet, och ateljén ett rum i ett gammalt industriområde i Stockholmsförorten Axelsberg. Vi ses dagen efter riksdagsvalet då Sverigedemokraterna har blivit landets näst största parti. Sara Parkman är bedrövad, säger att hon känner sig rädd. Dessutom har hon fått ont i ryggen och står i telefonkö till vårdcentralen.

Vi sätter oss på en bänk nere vid vattnet.

– Usch, jag tycker att det är jobbigt i dag, säger hon och vänder sig bort, som för att hejda sig från att börja gråta.

Vad är det du känner dig rädd för?

Hon biter sig i läppen.

– Att politiker anspelar på människors rädslor och skapar en förenklad världsbild där ingenting får plats. Det kan man applicera på religionen och konsten också: genom förenklingen fördummar vi människan, och i det kan vi också skada varandra något oerhört.

Har du lätt för att fastna i missmod?

– Det går i vågor...

– Men på onsdag ska jag åka till Frankrike och gå en kurs i liturgik med min pappa, säger Sara och skiner upp litegrann.

– Det ska bli skönt att komma bort.

Pappan heter Lars och är präst i Svenska kyrkan. Som liten följde Sara med honom på gudstjänster, konfirmandläger och kyrkans musikevenemang.

Dagarna efter intervjun följer jag deras resa till klostret Solesmes i Frankrike via Saras Instagramuppdateringar. Hon slänger in en brasklapp om att bröderna och systrarna där varken accepterar kvinnligt ledarskap eller homoäktenskap, och att de lever i strikt könsseparatism. Men hon berättar också om att hon fick sjunga för systrarna – en polska och en koral. Och hon skriver: “Jag tackade systrarna för att dom sjunger. Och dom svarade: ‘Vi tar aldrig semester’. Skönt att veta med tanke på världens tillstånd. Ett ganska stort ögonblick faktiskt”.

Sara Parkmans nya skiva heter Eros Agape Philia – grekiskans tre ord för kärlek. Hon skrev musiken under en omvälvande tid förra hösten. En relation hon hade hoppats på tog slut. Hon var ledsen, började läsa böcker om kärlek, pluggade teologi. På något sätt ville hon förena det andliga och det kroppsliga.

En dag satt hon på ett tåg mellan Ludvika och Västerås och lyssnade på Läsarpodden. Tåget hade stannat i Dingtuna när Patrik Hagman, en av programledarna, sa något som fick Sara att pausa podden och plocka upp sitt anteckningsblock. Meningen hon skrev ner blev en bärande strof i en av sångerna på nya skivan.

– Han sa: Vi är kallade att älska.

Vad var det i det som slog an i dig?

– Personen jag hade haft en relation med, menade att han inte kunde älska, inte var kapabel. Och det var det som gjorde så ont. Samtidigt fann jag tröst i att vi trots allt är kallade att älska, och att åtminstone jag kunde älska. På något sätt är det den starkaste kraften: att välja att fortsätta älska, även om det gör ont.

Saras röst är dämpad.

Arbetet med senaste skivan har varit lite som egen KBT-terapi, berättar hon.

– Även om jag växte upp i ett kristet hem och fick höra att “Alla är älskade, Guds kärlek räcker till alla”, har jag ändå haft jättesvårt att känna mig älskad när det kommer till kritan. Jag har nog tänkt att kärlek är något för andra, men inte för mig.

Varför skulle inte kärlek vara för dig?

– Jag har varit mycket i det politiska och folkbildande, och använt min musik och konst som något slags megafon. Jag har tyckt om det, och också känt att jag liksom höjt mig över den romantiska kärlekens banaliteter, bekymmer och begär.

Jag kan känna igen mig i det. Jag var länge ointresserad av kärlek för att jag tyckte att det var just banalt.

– Ja, och i tonåren hade jag också så mycket annat för mig. Jag ville läsa böcker och spela musik. Det var nästan som att jag såg ner på dem som var så upptagna av kärleksbekymmer.

Precis, det löjligaste jag visste var kompisar som skrev “intresse: killar” i sådana där mina vänner-böcker.

– Ja, det var så töntigt! Jag hade också kompisar som blev helt annorlunda och slutade säga roliga saker så fort ett killgäng kom in i rummet. Jag ville absolut inte förminska mig på det sättet för att kunna bli ett objekt för begär. Och då var det som att jag tänkte “Om jag inte vill bli ett objekt, då får jag ju stänga den dörren”, då får man bli rolig och duktig på något annat. Det var som att det bara fanns två vägar att gå.

– Men sedan tror jag nog att jag använde det mycket som ett skydd, för att jag kände att det som hade med kroppen att göra var svårt. Jag kan ju också vara efterklok och känna: om jag varit lite modigare och vågat se att den här personen varit intresserad av mig, hade det kunnat bli något fint.

Att nya skivan handlar om kärlek är ett sätt för Sara Parkman att visa att man kan vara en tänkande och analyserande varelse, och samtidigt kroppslig. Det handlar också om att erkänna för henne själv att hon kan vara en person som skriver om förälskelse, uppbrott och sex. Just sex var dock svårt att skriva om utan att det blev platt, fånigt, porrigt eller genant, säger Sara. Hon bestämde sig till slut för att likna sex vid att dansa polska.

– Jag ville försöka skriva om den sortens närhet som finns när man möter en annan kropp. Den kan finnas i olika typer av samspel där man måste läsa av varandra: i ett samtal, i sex , eller i dans. Den intimiteten är fantastisk.

Finns det någon koppling mellan det gudomliga och det erotiska? Mellan ande och kropp?

Sara funderar. Och nämner sedan sin farfar. Han som fyller 95 snart och har varit präst hela sitt liv. När de sist talade i telefon sa han att han längtade efter extas, över att få känna något.

Själv finner Sara extasen i musiken, men hon kan också se att den finns i de religiösa ritualerna. Hon tar ett exempel från när hon var på höstmötet på Bjärka-Säby:

– Under nattvardsgången tänkte jag på att den typen av ritual är erotiskt laddad. Inte sexuell som att “här ska folk ligga”, men det är något med positionerna – att gå ner på knä, ta emot bröd och vin. Djupast sett handlar det väl om underkastelse.

– Genom den typen av ritualer övar vi oss på det relationella; vi är i det intima tillsammans, men med uppgjorda regler. Kanske är det ett långskott, men metoo handlade ju inte om att vi inte får ragga på varandra, utan på att vi självklart måste respektera de regler som finns kring kropp och kärlek.

– Nattvarden är extremt reglerad och därför kan man känna sig trygg. Här underkastar vi oss – vi blir ett!

Vårdcentralen ringer. Sara får en tid för sin onda rygg.

När hon kommer tillbaka vill jag fråga henne om det jag tänkt på sedan jag såg henne uppträda första gången. På den där kraften som hon verkar ha. Hon bekräftar att hon ofta får höra samma sak.

– Människor tror att jag är jättestark, och jag är väl det. Men de som är mina vänner vet att jag också är jättesårbar. Det är då jag vet att det är en vän – en som kan se styrkan men också skörheten. För jag är jättesårbar! upprepar Sara Parkman, men hejdar sig lite.

– Det där låter ju jättelöjligt “Jag är jättesårbar”, säger hon och slänger melodramatiskt med handen.

– Men det är jag. Och sårbarhet krävs ju för att kunna älska – och bli älskad.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.