”Jag klamrade mig fast vid något som helt saknade grund”

En skräckupplevelse på ett flygplan fick Mikael Kurkiala att göra en insikt om tillvarons beskaffenhet. Nu har han skrivit en bok om det.

UPPSALA. En gång åkte jag Finlandsfärja med kulturantropologen Mikael Kurkiala. Han var där som föreläsare på en konferens, jag som skribent. I pausen bjöds vi på julbord. Det var fullt av folk, vägglamporna lyste lila och bredvid oss skrek en man på finska.

Mikael Kurkiala tittade ut genom fönstret, ut mot den karga åländska skärgården och nästan väste:

– Kan någon bara släppa av mig på en ö här. Jag klarar inte av den här artificiella världen.

Nu, nästan ett år senare, möts vi på kafé Ofvandahls i Uppsala för att prata om hans nya bok ”Där pendeln har sitt fäste” (Verbum). Precis som hans förra bok – ”När själen går i exil” – innehåller den välriktad civilisationskritik. Medan Mikael Kurkiala tar ett bett från sin toscakaka ställer jag en fråga som jag egentligen redan vet svaret på:

Trivs du i samtiden?

– Det korta svaret är nej, svarar han mellan tuggorna.

– Men jag skulle säkert trivas ännu sämre i någon annan tid – och dessutom inte alls klara mig praktiskt – så det säger väl en del om mig.

Egentligen är Mikael Kurkiala inte pessimistiskt lagd. Däremot har han alltid upplevt ett slags främlingskap i moderniteten, säger han. Han härleder känslan till barndomens många flyttar: först från Sverige till pappans hemland Finland och sedan ett ständigt kringflackande mellan olika svenskfinska städer. Kurkiala menar att han redan då blev kulturantropolog; van att betrakta, duktig på att läsa av sociala koder. Tidigt längtade han efter något som fanns bortom det inrutade vardagslivet, men den väckelsekristendom som omgav honom i Österbotten kunde inte svara mot den längtan. I stället närde han romantiska föreställningar om att leva i ett nordamerikanskt indianreservat.

Som vuxen blev den drömmen sann. Under många år utförde han fältarbete bland lakotafolket i South Dakota och kom också i kontakt med deras andlighet. För dem är riter och böneliv inget tillägg i tillvaron, utan en bottenplatta i livet.

– När jag kom hem upplevde jag en enorm tomhet, vilket gjorde att jag fick mitt livs första panikångestattack. Det i sig fick mig att häpna: Vad lite vi vet! Jag visste inte ens att det fanns en sådan ångest i mig.

Erfarenheterna från lakotafolket och det fortsatta sökandet efter mening och samhörighet återkommer i boken ”Där pendeln har sitt fäste”.

Boken inleds med en flygresa: Planet befinner sig över den kanadensiska tundran när turbulens får det jättelika metallstycket att skaka till. Instinktivt greppar Mikael Kurkiala stolshandtagen och lyckas lugna sig. Men strax därefter drabbas han av vad han beskriver som en ”fasaväckande insikt”.

– Det här stora flygplanet som väger många ton och svävar 11 000 meter upp i luften är ju totalt oförankrat! Jag klamrade mig fast vid något som helt saknade grund!

– Och på något sätt kändes det som sinnebilden för mitt liv. Jag hade länge haft en känsla av att allt är bräckligt – att det helt vilar på olika typer av mänskliga konstruktioner. Samtidigt fångade upplevelsen på flygplanet en djup intuition: att det faktiskt finns en fast punkt och att den punkten inte är mekanisk, materiell eller anonym. Jag föreställer mig att den punkten är Gud.

För några år sedan skulle Mikael Kurkiala kanske inte ha talat i termer av Gud på samma lediga sätt. Men nu säger han att han har haft tillräckligt många andliga erfarenheter för att inlemma begrepp som ”uppståndelse”, ”nåd” och ”Maria bebådelse” i sitt eget liv.

– Men fortfarande yppar sig Gud nog främst genom min gudslängtan. Frånvaron av Gud är också en form av närvaro. Som kan vara väldigt stark.

I sin roll som omvärldsbevakare på Svenska kyrkans forskningsenhet har Mikael Kurkiala fördjupat sig i de här frågorna på arbetstid. Hans analys är att människan steg för steg, generation för generation har lossat förtöjningarna till det som tidigare gav oss fäste i tillvaron: naturen, Gud, släkten och traditionen. Och att frihetens pris är tilltagande främlingskap och växande ensamhet. Men behovet av nav i tillvaron kvarstår.

– Jag tror på en riktning nedlagd i vårt inre, som pekar mot vårt ursprung och mål. I den kristna resan har målet ett namn: Kristus.

Men ingenting av det här går att bevisa i vetenskaplig mening, påpekar Mikael Kurkiala. I mångt och mycket är tron en viljehandling. Vilket inte är samma sak som att den helt saknar empirisk grund.

I sin bok beskriver Mikael Kurkiala spädbarnet som ett slags bevis för det gudomliga – en sinnebild för det ursprungligt goda, en ren återgivelse av Gud.

– Det lilla barnet har ju inga erfarenheter av den här världen. Så vad är det jag ser när jag tittar in i barnets ögon? Jag tänker att det jag tittar in i är Guds eget öga. Det finns bevarat där, i den blicken.

– Och i den kristna traditionen är det ju just i spädbarnets gestalt som Gud kommer människan till mötes.

Mikael Kurkiala berättar att han flera gånger har drabbats av existentiell svindel när han har tittat in i sina egna barns – och nu i sina barnbarns ögon.

Kan du beskriva kärleken som du känner till dina barnbarn?

Mikael blir tårögd, sväljer.

– Nej Malina, jag kan inte beskriva den.

Jag har själv upplevt en sorts helig närvaro när jag tittat in i mina barns ögon. Samtidigt finns det i den kristna traditionen en tanke på arvsynd. Att människan från början inte är helt igenom god?

– På den punkten är jag nog inte särskilt kristen. Jag förstår snarare arvsynden som ett brott mot den ursprungliga enheten, tillfället då spädbarnets blick byts mot en blick som börjar bedöma, värdera, granska. Helt enkelt när vi blir vuxna.

– Men jag är tacksam för att jag inte är teolog, det ger mig en större frihet. Jag säger som Sinéad O’Connor: ”There is nothing between me and God”. Inga dogmer, inga system, inga religiösa auktoriteter.

Du skriver i din bok att människan är religiös eftersom hon längtar efter att bli hel. Men det är just helheten som vi verkar ha svårt för.

– Ja, vi ägnar oss ständigt åt att dela upp tillvaron, vi sätter saker i olika fack: den romantiska kärleken, karriären, barnen, fritiden.

– Det är också sorgligt när Gud blir “en bit” i livet. Om man tittar närmare på kyrkliga arbetsplatser märker man att de ofta har en väldigt sekulär organisation. Ibland finns en liten teologisk del, en morgonandakt till exempel, men tron är ingenting som genomsyrar verksamheten som sådan.

Du jobbar själv på kyrkokansliet.

– Ja, till det yttre är det inte så uppenbart att det har med kyrkan att göra. Det är samma krav på effektivitet som på alla andra arbetsplatser.

– Kyrkan började ju med att Jesus från Nasaret gick runt med en liten grupp trashankar. I dag är kyrkan en oerhört komplex organisation byggd för att administrera arvet efter den man som talade om enkelhet och kärlek. Visst är det absurt.

Som anställd vid Svenska kyrkan har Mikael Kurkiala etablerat en egen plattform. Han vill påminna människor om att lyfta blicken.

– Jag vill skriva fram det eviga i människan. För mig är det en trösterik tanke – inte för att den ger mig evigt liv utan för att den sammankopplar mig med andra människor. Vi kan inte bevisa att det finns något evigt i människan, men om man läser Gamla testamentet kan vi känna igen oss! Grundstoryn om lidande, längtan och sorg talar till oss genom tidsrymderna. På något sätt blir vi i vissa ögonblick samtida med varandra. Det är för mig gudsupplevelse!

Mikael Kurkiala ska tillbaka till kyrkokansliet som ligger precis intill kaféet. Han skämtar om att han efter sina uttalanden kanske får sparken. Men så lägger han till:

– Men jag står för allt jag sagt. Gud är för viktig för att reduceras till bara en liten bit av livet.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.