”Jag tänkte att jag kanske kommer ut ur detta mörker utan min tro”

Om en dryg månad lämnar Ingmar Johánsson storstaden för att bli landsortspräst. Efter 53 år byter han Stockholm mot Dalsland där han börjar en tjänst i Steneby församling. Med sig i flyttlasset tar han glädjen att predika och en förnyad lust i att skriva sånger för gudstjänstbruk.

– Det känns som ett existentiellt uppbrott. Att man går in i en ny ålder, säger Ingmar Johánsson.

I sången Det finns inget bättre sätter Peter LeMarc träffsäkert ord på känslan som uppfyller en människa när livet efter en lång period av mörker plötsligt övergår i ljus. Prästen och sångförfattaren Ingmar Johánsson vet precis vad det handlar om. För inte så länge sedan befann han sig i en tunnel av mörker som tog två år att ta sig ur. Allt, precis allt, ställdes på sin spets.

– Det var verkligen mörkt ett tag. Jag tänkte att jag kanske kommer att komma ut ur detta utan tron. Det är inte roligt med sådana tankar. Vad ska man då göra med alla som lyssnat på ens sånger? Men det fanns en väg framåt. Jag är så glad att livsglädjen kommit tillbaka, summerar Ingmar Johánsson när vi möts för att samtala om hans överraskande vägval att lämna huvudstaden.

Fast för honom själv tycks beslutet inte lika dramatiskt.

– Jag kommer ju från början från landsbygden. Jag är ett kraftverksbarn, uppvuxen vid älven. Nu och då genom åren har jag funderat på hur det är att jobba i en landsortsförsamling. Jag funderade på om jag skulle flytta till Hälsingland där min mormor kom ifrån, eller flytta upp till Västerbotten där jag är född, men ingen dörr har öppnats. Nu har det öppnat sig en dörr.

På pingstdagen provpredikade han i Tisselskogs kyrka i Steneby församling i Bengtsfors kommun i Dalsland. Ett möte som tycks ha varit kärlek vid första ögonkastet.

– Jag sjöng några sånger och predikade. Det var länge sedan min predikan landade på ett sådant sätt. Folk grät och skrattade. När jag var kyrkoherde i S:t Johannes i Stockholm försökte jag skapa en blandning av frikyrklig gemenskap och den svenskkyrkliga liturgin. I Tisselskog upptäckte jag att de är redan där. När jag åkte hem från besöket skrev jag en psalm, berättar Ingmar Johánsson.

Psalmen heter Jag är så lycklig och Ingmar reciterar den där vi sitter på uteserveringen till det kafé som ligger i anslutning till Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i centrala Stockholm, en mötesplats som Ingmar själv föreslagit. Pingströtterna har aldrig gått ur honom. Han berättar att psalmen har en enkel, folklig melodi.

– Jag märker att jag skriver allt enklare. Även melodierna blir allt enklare. De är mer och mer besläktade med mitt musikaliska arv, de gamla väckelsesångerna. De har ofta en bärkraft, är lätta att lära sig och lätta att sjunga, förklarar han.

En av alla tiders mest produktiva psalmförfattare, 1700-talsevangelisten och metodistledaren Charles Wesley, skrev mer än 6 500 psalmer under sin levnad och många var just enkla till sin uppbyggnad.

– Jag har lärt mig under några år som präst att evangeliet som den som aldrig tidigare mött det behöver höra, är samma evangelium som vi behöver, som har hört det hela vårt liv. Och när jag skriver sånger så tänker jag att jag vill inte ha ett språk som stänger ute, utan jag vill ha ett språk som öppnar upp.

En inte alldeles enkel konst, konstaterar vi samfällt. Ingmar understryker att det är mycket en språkfråga. Han berättar hur han som ganska nyvigd präst gick igenom en period – “en smal korridor” – där han brottades med frågan: Vad är Gud för någonting?

– Då upptäckte jag att jag kunde rekonstruera min gudsbild genom att allt som gjorde mitt liv mera helt, det kallade jag för Gud. Eller en erfarenhet av Gud. Vänskap till exempel. Eller musik. Och långsamt kom Gud tillbaka i mitt liv. Det är rätt fint, konstaterar han.

Erfarenheten har fått honom att lite nu och då ställa sig frågan: Vad är det som gör livet mera helt?

– Just därför, fortsätter han, blir det så tragiskt att det funnits gudsmän som har skapat splittring i församlingar. Det är så sorgligt.

Själv hoppas han få vara en samlande kraft. I augusti går flyttlasset till Bengtsfors där han köpt sig ett litet vitt trähus med bedårande punschveranda och den 1 september tillträder han sin nya tjänst som präst i Steneby församling i Bengtsfors, en kommun med knappt 10 000 invånare. Jag frågar Ingmar vad han drömmer om att uträtta på sin nya plats.

– För det första måste man ta seden dit man kommer. Första tiden går man i mjuka sandaler och lyssnar och känner in. Men jag tror att det kommer att handla om identitet och fördjupning. Jag tror att det är något som många av oss kristna behöver jobba med i dag, säger han.

Har du någon anknytning till den här bygden?

– Inte alls. Men jag har känt igen många ortsnamn så jag har nog varit här och gett konserter ganska mycket. Jag hoppas få en hel del tid för mig själv här uppe också. Då tänker jag gå igenom allt material jag skrivit de senaste fyra åren och sammanställa och färdigställa det. I den bästa världar kanske också ge ut det, publicera det och lägga ut det på Spotify. Vi får se.

Präst är ju något man är för hela livet, men vad är det som fortfarande driver dig?

– Jag tror att det är min djupa livstörst efter Anden. Och jag tror att om jag lever på landet med ganska stor social kontroll så tror jag att det kan vara ganska bra för mig, att leva med det stödet. För det är ett stöd också. Jag får fokusera på det viktigaste i livet, kalibrera mitt inre för det som har med Gud att göra.

Kan det vara så att folk i landsbygdsmiljö är mer mottagliga för budskapet om Gud?

– Det är för tidigt för mig att säga. Jag måste bo där först. Fråga mig om något år, då vet jag mera.

Liksom tillträdande ärkebiskopen Martin Modéus är Ingmar Johánsson av uppfattningen att svenska folket är mer andliga än de själva inser. Att de visst tror på någonting högre, men att de inte nödvändigtvis kallar det för Gud. De har inte det språkbruket.

– Så tror jag det är för många människor, att man inte har språket. Men man kanske har en andlig erfarenhet eller har snuddat vid sådana erfarenheter.

Ingmar påminner om resonemanget att den organiserade kristendomen håller på att dö ut i Europa, men funderar samtidigt på om kyrkan kanske kommer att återuppstå som en freds- och klimatrörelse i stället. Och han åberopar röster som menar att i framtiden kommer den personliga, den mystika erfarenheten av Gud att bli ännu mer central.

– För att folk nöjer sig inte med annat än “the real thing”. Kanhända kan det bli vildvuxet, men John Wesley sa ungefär så här: “Man strävar efter en väckelse utan fanatism, men går det inte att få en väckelse utan fanatism, så får vi ta emot den ändå”. Det ligger något i det där. Man kanske inte ska vara så rädd för att människor har vildvuxna erfarenheter av Gud och kanske inte alltid är så välformulerade.

– Tolvstegsrörelsen är ju den största förnyelserörelsen i Svenska kyrkan. Där möter man folk som har en erfarenhet, men inget språk. Så möter man det gamla kyrkfolket som har ett språk, men ingen erfarenhet.

Erfarenhet av gudsmöten alltså.

– Jag skulle vilja verka för en gudstjänst som naturligtvis är själavårdande men också terapeutisk. Jag skulle vilja ha in andningsövningar i gudstjänsten, säger Ingmar och berättar om hur han utvecklat sitt eget böneliv.

Det hebreiska ordet för Ande är det bönerop han använder medan han rytmiskt andas in och ut med djupa andetag. Han sätter sig till rätta i kaféstolen med fötterna stadigt i golvet och visar konkret hur det går till.

– Jag tänker att Anden finns i varje andetag vi tar. Det är i Anden vi lever och rör oss.

Hur aktiv är du med musiken nuförtiden?

– Förra sommaren hade jag inte spelat på kanske fem år, men sedan dess har jag spelat och spelat. Jag har börjat spela akustisk gitarr genom förstärkare, det är en helt ny värld som öppnats. Jag har jobbat några år med Peter Hallström och tillsammans har vi skrivit en del fina låtar. Gudstjänstlåtar. Psalmer. Församlingen jag ska börja jobba i vill också att jag ska skriva mycket för gudstjänsten och jag har redan börjat. Det är så roligt! Jag hoppas att jag får skriva ända till mitt sista andetag.

I december fyller du 70 år, tänker du mer på himlen nu när du blir äldre?

– Jag tänker inte på döden lika ofta nu, men när jag var yngre tänkte jag på den dagligen. Jag hade en otrolig rädsla för döden. Fram till den där gudsupplevelsen, då förändrades det. Det var som att då bröts udden av som Paulus skriver om.

Ingmar konstaterar att ingen av oss egentligen kan veta vad som sker bortom döden, men att för honom handlar det om att komma hem. Att få chansen att bli gammal, att få uppleva ålderdomen, tycker han är “rätt fantastiskt”.

– Man kan få en känsla att när man blir pensionär så tar livet slut. Men för mig känns det som att Gud kallar mig in i mitt livs “indian summer”.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.