”Jag visste inte att det fanns så mycket hat bland kristna”

Som ung drömde pingstledaren Daniel Alm om att bli företagare och miljonär. I dag leder han det han kallar för ”kristenhetens arbetarrörelse”. Idealet att jobba hårt och inte klaga fick han från sin pappa – äldstebrodern som han nu har skrivit en ledarskapsbok om.

VÄSTERÅS. När Daniel Alm fyllde 50 år gjorde församlingsledningen i pingstkyrkan i Västerås en sketch om hans sätt att leda. Den handlade bland annat om att Daniel, när han tycker att mötena har pågått för länge, kan avbryta och snabbt som ögat avsluta med ”Fader vår”. Eller att han, så fort någon annan begär ordet, plockar upp sin mobil. Publiken låg dubbelvikta av skratt.

– Det var lite payback, men det var jätteroligt! säger Daniel Alm.

Han verkar avspänd; sitter tillbakalutad i den rosa fåtöljen hemma i vardagsrummet i Västerås. Huset, som kallas ”Pepparkakshuset” på grund av sin bruna fasad och sitt höga tak, är omsorgsfullt inrett av hustrun Susanne.

Fotografen Natanael frågar om han kan ta några bilder.

– Ja, här finns ingenting att dölja, svarar Daniel Alm skämtsamt.

Sedan sju år tillbaka är han nationell ledare för pingströrelsen, och under hela tiden har han också fortsatt som föreståndare för pingstkyrkan i Västerås. Nu är han aktuell med boken Går inte – det måste gå (Libris).Det är en annorlunda ledarskapsbok – en sorts kärlekshyllning till hans pappa. Men också en bearbetning av den egna uppväxten. Och för läsaren: en nyckel till att förstå Daniel Alm som ledare.

Pappan hette Karl Olov Alm och var torpare från Vetlanda. Därtill äldstebroder i Filadelfia Björköby och engagerad i Kristdemokraterna. Plikttrogen, tjänstvillig, oftare borta än hemma. Han kom inte på en enda av Daniels fotbollsmatcher eller pingisturneringar. Sa aldrig att han älskade Daniel. Men utstrålade samtidigt en värme.

Egentligen var mamma Inez en bättre ledare, påpekar Daniel – inlyssnande och analytisk – men ändå är det pappan som är bokens huvudperson.

– Det är något speciellt med relationen mellan far och son. Jag vet inte riktigt varför. Jag kan bara konstatera att när jag började fundera på vad som har präglat mig som människa och ledare, så dök min gamle far upp.

Pappan dog 2010. Under långa perioder har Daniel Alm haft ett foto på honom som skrivbordsbakgrund på datorn. Det är samma bild som nu pryder omslaget på boken. Karl Olov sitter i profil, det blonda håret bakåtkammat, uttrycket allvarligt. Under den kortärmade, välstrukna skjortan syns de kraftiga armarna.

”Jag älskade honom så att det gjorde ont i kroppen och jag älskar honom fortfarande. Allt jag gör, det gör jag i någon mening för honom”, skriver Daniel Alm i boken.

Vad är det du älskade med din pappa?

– Jag både brottas med, och älskar, att han lyckades kombinera en extrem snällhet, med en otrolig kärvhet, säger Daniel Alm, som återkommer till just ordet ”kärv” när han ska beskriva sin pappa.

Han säger att han själv nog kan uppfattas på samma sätt. Liksom sin pappa har han också svårt för att ligga människor till last, uppsöker ogärna sjukvården, ber inte så ofta om hjälp. Men precis som sin pappa vill han ställa upp för dem som har det svårt. Från barndomshemmet blev han van vid att ha människor i missbruk och utsatthet runt sig.

Kände du att du kunde vara svag som barn?

– Ja, i betydelsen att jag alltid har känt mig oerhört älskad. Men om man skulle få någon att tycka synd om en, då skulle man inte gå till min pappa. Då sa han bara: Gnäll inte, det är ingen fara med dig.

– När jag blev installerad i min första pastorstjänst, höll pappa ett tal och sa: ”Ni ska vara snälla mot Susanne, men mot Daniel kan ni vara lite hur som helst”.

Blev du inte sårad?

– Nej, nej, svarar Daniel Alm snabbt. Återigen: Det fanns en kärvhet. Han var präglad av små villkor, det småländska karga. Ja, så var det.

I dag har Daniel Alm själv tre vuxna barn. Jag frågar hur han är som pappa.

– Ja, säg det. Min fru har stått väldigt mycket för hemmet, värmen och tron, och jag har stått för utmaningarna. Om barnen kommer hem och har fått 98 av 100 rätt på ett prov, säger Susanne: “Åh, vad bra!”. Och jag säger: “De där två poängen, vad var det du missade där?”

– Ibland kan jag låta exakt som min egen pappa, märker jag. När barnen ställer frågor är jag lite sådan att jag säger: Upp en nivå med frågorna, du vet svaret själv. Och då blir de ju nippriga på mig, precis som jag blev nipprig på min pappa, säger Daniel Alm och lägger till:

– Men vi har en bra relation. Alla tre är aktiva i en församling, så på så sätt antar jag att det är bra.

Jag sneglar på Daniel Alms bokhylla som står längs väggen i vardagsrummet. Där finns dikter av Karlfeldt (numera läser Alm hellre lyrik än managementlitteratur, berättar han) och där finns också PO Enquist klassiker Lewis resa. Den handlar om Lewi Pethrus – arbetarpojken som drömde om att bli proletärförfattare men bytte bana och blev den som tog pingströrelsen till Sverige. Han blev känd för sitt enorma driv och gav upphov till en rörelse där förvånansvärt många pastorer har varit eller övervägt att bli entreprenörer.

Så även Daniel Alm. Han var på inställd på att läsa på Handelshögskolan och drömde om att bli miljonär. Men kärleken till Bibeln övermannade honom, säger han. Rörelsen han i dag leder, kallar han för ”den kristna arbetarrörelsen”; den är byggd på tionde och tro och har varit full av stabila och idoga arbetare som Karl Olov Alm. Den typen är mer sällsynt idag, säger Daniel Alm.

– Jag är inte den som säger: ”Tänk vad underbart att du kom hit i dag, du är en hjälte om du tömmer en papperskorg”. Jag tycker inte synd om människor för att de har ett jobb eller en uppgift. Och att ställa krav kan vara något bra, det får en att utvecklas.

Men är det verkligen ett ideal att jobba så hårt? I en tid då många arbetar alldeles för mycket, och bränner ut sig?

– Det gäller att hitta en balans där. För min pappa liknade både arbetet och engagemanget i församlingen nästan en sorts träldom. Men samtidigt tror jag att vi behöver mer tjänstvillighet.

I sin bok skriver Daniel Alm att han själv tycker om att arbeta: han går ofta upp tidigt på morgonen, läser på, vill vara förberedd. Efter pingst rådslag 2020 skrev pingstpastorn Christian Mölk på sin blogg: “Jag är väldigt imponerad av hur Daniel lyckas hålla så många bollar i luften samtidigt, och ändå ständigt hålla sig skärpt och professionell”.

Du verkar leva i ett högt tempo, hänger dina medarbetare med?

– Det där kämpar jag med. Jag begär inte att mina medarbetare ska hålla mitt tempo, och jag försöker odla en kultur där vi är noga med att ta ut ledighet, inte jobba långt in på kvällarna. Men det är svårt, för samtidigt är vi i ”världsförbättrarbranschen” och med alla behov som finns är det lätt att jobbet slukar en.

Hur undviker du riskerna?

– Jag vill absolut inte att vi ska ha något unket ”detta är en kristen miljö så du får ingen lön”-tänk, utan allt ska vara enligt avtal. Jag vill vara en bra arbetsgivare, men har nog inte alltid varit det, säger Daniel Alm och lägger till:

– Men medarbetarna har fått påskägg i dag.

Nästa år har Daniel Alm varit ledare för Pingst FFS i åtta år. Hans företrädare Pelle Hörnmark och Sten-Gunnar Hedin hade samma uppdrag i åtta år var, och det verkar finnas en informell överenskommelse om att det är så länge ledaren bör sitta på sin post, innan det är dags att ge plats för någon annan. Men Daniel Alm tillbakavisar det.

– 2024 går min mandatperiod ut och då kan mandatet förlängas. Men det är rörelsen som avgör.

– Det här med mandatperiod är sunt på ett sätt, men jag ska inte hymla med att det också skapar en påfrestning och en press för den som har den här rollen. En biskop i Svenska kyrkan sitter ju kvar oavsett prestation, men som ledare för Pingst blir man recenserad på ett annat sätt. Jag vill inte få bort det, men det är nog bara bra att ha i åtanke.

Finns det något bättre förfarande?

– Nej, jag har inget annat förslag.

Att vara ledare för pingströrelsen innebär att hantera olika typer av konflikter. Daniel Alm är inte rädd för friktion eller dålig stämning. Och när en konflikt väl är utagerad är han som en regnjacka, säger han – allting rinner av.

När jag frågar om vilka som har varit de tuffaste konflikterna nämner han tumultet runt United – pingstförsamlingen som blev EFS-förening, och turerna kring ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby.

– I en konfliktsituation känner jag mig ofta trygg med vad som behöver sägas och göras. Jag brukar ställa frågan: Kan vi ha det så här om fem år? Om svaret är nej är det lika bra att ta tag i det. Jag skjuter inte på jobbiga samtal, utan jag tar dem tidigast på dagen. Får jag höra något rykte, ringer jag personen direkt. Ibland blir jag lite som en noshörning. Om du skulle hitta mina kritiker skulle de säga att ”Han har ett läge där han bara kör på” och det stämmer nog till viss del.

– Sedan vill jag inte skada människor, såklart. Men det är mer att jag är rädd om verket, om rörelsen och känner ”förstör inte det här”. Om någon ger sig på pingströrelsen är min ryggradsreaktion att jag vill försvara. Det har mycket med min pappa att göra. Hur mycket jag än älskar pingströrelsen, kommer jag aldrig kunna älska den lika mycket som min pappa gjorde.

Tycker du att pingströrelsen får mycket obefogad kritik?

– Sedan Ulf Ekman försvann från Livets ord och offentligheten, har det blivit värre, anser jag. Ett tag hade han den rollen, nu har vi den. Men jag klagar inte, utan konstaterar bara att vi kanske har de element som medier reagerar på. Vi har predikanter som tar i lite. Då kan det spraka till.

Daniel Alms analys är att granskningarna har blivit fler sedan Koranbränningarna förra året.

– Det är som att det politiska ledarskapet blev livrädda för att utpekas som islamofober, och för att kunna kritisera islam var man tvungen att hitta ett kristet alibi, och då kom vi långt fram i kön. Så uppfattar jag det. Och ibland kan jag undra: Är vi verkligen mörkermän? Är vi en reaktionär kraft i samhället? Är det sant om pingströrelsen?

Jag frågar Daniel Alm vilka pingströrelsens svåraste frågor är i dag.

– Du kan dem själv: frågor om liv och död, från abort till dödshjälp. Och så frågor om sexualitet. Alla vill att man ska vara tydligare, åt vilket håll det än är. På ledardagar brukar jag säga: biblisk trohet och pastoral känslighet, det är komplexiteten vi står i. Och vårt jobb att få ihop.

Just frågan om sexualitet har diskuterats på ett särskilt sätt i frikyrkan senaste tiden. Många av diskussionerna har handlat om huruvida en homosexuell person kan vara ledare i församlingen. Vad ger du för råd till församlingsledare i den frågan?

– Jag kan inte säga tydligt ”ja” eller ”nej”, utan väljer att säga: Kommer den här personen att ha förtroende? Vem man är är en sak och hur man lever kan vara en annan. Ledarskap är en förtroendefråga.

– Vi kopplar inte ihop ledarskap med sexualitet. Jag har aldrig hört undervisning om att “du får vara ledare för att du är heterosexuell”. Men däremot har vi den äktenskapssyn vi har: att äktenskapet är mellan man och kvinna. Och då blir frågan: Om man har en annan hållning eller lever på ett annat sätt själv, kommer man då att få församlingens förtroende? Det kan nog vara lite olika hur det faller ut.

Daniel Alm säger att han inte vill “twista om bibeltexter så att de passar år 2023″, men att han samtidigt inte känner sig kallad att “jobba i moralfrågor”.

– Det blir konstigt om kyrkan är väldigt tydlig i hbtq-frågor, men inte säger någonting om skilsmässa, sambo och omgifte, till exempel.

– Sedan är det klart att vi måste ha en dialog om det här. Men den får mestadels ske internt.

Frågan om sexualitet är en av de som rör upp stora känslor i pingstförsamlingarna. Men det finns fler. Tonen kan stundtals bli hätsk.

Förra året skrev Daniel Alm en ledartext i pingsttidningen med rubriken ”Herren kallar oss till mjukhet”. Han skulle aldrig ha skrivit en sådan text för några år sedan, säger han. Men något har hänt.

– Jag kan ärligt säga: Jag visste inte att det fanns så mycket hat bland kristna människor som det finns. Oron över världsläget i kombination med distanseringen under pandemin har gjort att samtalsklimatet har blivit hårdare. Många har inte varit del av en församlingsgemenskap, utan ser något på Youtube och formas av det. Det har blivit mer fultolkning och mer tillmätanden av typen ”du är sådan”. Jag känner att jag har varit del i det, men vill inte vara det längre.

På vilket sätt har du varit en del av det?

– Man är inne i debatten och ibland blir det svårt att hålla isär dogm och människa, säger Daniel Alm utan att vilja ge ett mer konkret exempel.

– Samtidigt måste jag säga – och det här låter ju cheesy – att jag känner kärlek till mina kritiker, jag gör det. Jag förstår att de har sin oro, och sin utgångspunkt att se saker ifrån.

Kanske är det också insikten om den egna svagheten som fått Daniel Alm att vilja visa större förståelse för meningsmotståndare. Åtminstone framträder den bilden i hans bok. Han skriver om att inte kunnat leva upp till sina egna ideal, och om att “en tår ibland stiger under kvällsbrisens trötthet” när ”arbetsinsatsen väger lätt och tillkortakommanden tynger”. Jag frågar vad det kan handla om.

– Ibland säger folk till mig att jag är en extrem producer, och ja, det kanske jag är. Men det man producerar syftar ju till att komma människor till del. Och med det sociala är det lite mer komplext för mig …

Han tar kyrkfikat efter gudstjänsten som exempel. I medarbetarteamet i Västerås pingst brukar de skoja om vem som kommer upp först till kontoret efter fikat om söndagarna. Oftast är det Daniel.

– När jag tycker att jag har uppfyllt den sociala kvoten, varit trevlig, hälsat på folk och låtit dem ställa frågor, känner jag: Kan jag gå upp nu?

– Sådant där kan komma ikapp mig om kvällarna. Då får jag tänka: Jag försökte och jag lyckades till viss del.

I sin bok skriver Daniel Alm att livet och kallelsen tidigt blev allvar för honom. Han gifte sig som 21-åring, fick första föreståndartjänsten som 23-åring och var pappa vid 25. Han funderar på om han borde ha ”lekt av sig mer”, och jag frågar vad han i så fall hade gjort.

– Haha, törs man säga det till tidningen Dagen?

– Nej men jag hade kanske läst mer, rest mer, testat mer. Samtidigt hade jag nog inte kunnat bära det jag bär i dag om jag inte tidigt vant mig vid oket som det innebär att vara en ledare. Att leda pingst är inte det enklaste, törs jag påstå. Man måste ha en inre stabilitet.

– Men någonstans kan jag också förstå de människor som ska tatuera sig och skaffa mc när de fyller 50 år.

Vad skulle du tatuera in om du skulle göra det?

– Pingsts logga! svarar han snabbt och lägger handen på överarmen, som för att visa var den skulle sitta. Han skrattar.

– Nej, nej, jag kommer inte tatuera mig. Och det skulle inte bli carpe diem i alla fall. Hellre något av Tranströmer.

Daniel Alm säger att han just nu befinner sig i något av en omorientingsfas. Alla tre barn är utflugna, en dotter är gift. Men tiden fylls ändå med jobb och resor. Han kan ha 150 resdagar på ett år, konstaterar han.

Det verkar som att du tycker att det är skönt att hålla dig aktiv, gillar att vara i farten?

– Ja absolut. Att bara vara hemma skulle vara döden för mig. När folk pratar om ”trevliga hemmakvällar”, känner jag snarare: ”Oj, då är livet över”.

– Eller om man skulle köpa en husbil! Då är det verkligen slut. Jag hoppas jag inte låter raljant nu, andra älskar ju sådant där. Men med vissa grejer bara låser det sig för mig.

Är din fru likadan?

– Där är vi olika. Hon är mer hemma och jag borta. Hon är mer förnöjd och jag är mer pushig. Hon lever väldigt mycket i Västerås, medan jag flänger mer.

Daniel Alm säger att när dagen för pension så småningom kommer, hoppas han att det ska finnas någon liten pingstförsamling där han kan få bli pastor: ”Man måste ha något ställe att tända av på”.

Är det då du flyttar tillbaka till Vetlanda?

– Ja, kanske, vem vet. Jag kanske skulle starta upp Filadelfia Björköby igen. Det skulle vara det ultimata sättet att hedra min pappa på.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.