Jakob Forssmed: Påsken är hoppets högtid, också när min egen tro sviktar

Jag hör det sägas att detta är en tid när vi oftare får syn på döden. Att presskonferensernas dagliga mässa påminner oss om förgängligheten och att det liv som vi bär är skört.

Det är påsktid. Det blir inte som vanligt, sa ministern. Nej, det blir det inte. För min pappa är död sedan i somras.

September 2017

Det är budgetkväll och jag sitter i ett krympande arbetsrum i ett ensamt kansli. Jag har pratat med min pappa och vi inser tyst att det kan vara sista gången vi talar med varandra. Men de klarar talet. Och operationen är lyckad.

Ett år går och pappa är sämre. Men han kan följa med på Riksmötets öppnande. När vi vandrar genom riksdagshuset får vi syn på det som minner om hur Sverige utvecklats. Jag slås av hur förändringen också präglat hans liv. Uppväxt, märkt av sjukdom, i ett hem där de materiella tillgångarna var mycket knappa, med föräldrar som i sin tur kom från ren fattigdom. Hur han antog möjligheter som gavs av hans föräldrars strävsamhet och av det gemensamma – till förkovran och jobb, till företagande och till att i sin tur kunna ge sin familj och omgivning utsikter som var omöjliga för tidigare generationer.

Där och då slår det mig också att min pappas karaktärsdrag är synonyma med värden som kännetecknar samhället när det utvecklas som bäst: strävsamhet, lojalitet, entreprenörskap och självuppoffrande kärlek. Medmänsklighet kanaliserat i civilsamhället. Hjärta för den som är utsatt. Och förmågan att stå för det som är rätt och riktigt även när det inte är enkelt.

Januari 2019

Det går fort när sjukdomen tar över. Vården ger upp försöken att hålla tumören schack. Bara ett mirakel kan rädda pappa. Det blir omöjligt för honom att jobba, det kopplar inte som det ska. Språket, som varit pappas finaste dräkt och som burit hans älskade humor, är svårt att känna igen. Varför har jag inte spelat in pappa medan jag kunde? Varje paus, varje ord. (Det var ju för att vi hoppades). Nu går det inte längre. Men det bär att se hur fina mamma och pappa är mot varandra.

*

Vi närmar oss påsk. Pappa och mamma är med oss på gudstjänst i Stockholm. Vi hoppas på miraklet, men vi vet att denna kalk inte kan gå pappa förbi. Det är rörelse i rummet efter nattvarden. Den nydöpta kvinnan från Iran som sänkts ned i graven – ned i vattnet som är död, mörker, fara och upp i en ny gestalt med Kristus – kan inte hejda sin glädje över sitt nyfunna liv. De känner inte varandra, de har aldrig träffats. Men de bär nu samma hopp. I kön till att få förbön kramar hon min döende far.

När våren närmar sig sommar kör jag pappa i rullstol över bron till Vätterstranden. Vi går mot döden vart vi går. Men vi håller fast vid livet. Pappa försöker säga något, men han kan inte få fram det. Han försöker igen. Det går inte. Jag förstår att det är viktigt. ”vi tar det sen” säger han. Vi tar det sen.

*

Någon sa att vi nu kan bestämma oss för hur vi vill se tillbaka på oss själva i coronakrisen. Satte vi oss själva – eller medmänniskor – i första rummet?

Pappa hade nog gjort som han alltid försökte göra - lite mer än vad som krävs. I arbetet, för familjen, för andra. (Vi tvekade ibland att berätta om våra bekymmer för vi visste att han skulle söka lösningar bortom det rimliga.)

Augusti 2019

Min pappa som ägnat hela sitt liv åt att bygga upp, har slutligt brutits ned. Han är stolt över vad han lämnar. Och han bär på sitt livslånga hopp om något bortom smärtan.

Vi kan inte tala med varandra, men mina systrar har sett att sånger når fram, så jag sjunger Kris Kristofferssons ”Lord help me walk another mile, just one more mile” som pappa har sjungit i hela sitt vuxna liv.

Ett liv som sällan var det storslagna och färgsprakande, utan det lågmälda och uthålliga. Det var att fortsätta gå. Och det var ofta att gå den där extra milen för andra.

På hans begravning är kyrkan full och hans insamling slår rekord hos hjälporganisationen. Gåvorna strömmar in till sjukhuset där utsatta kvinnor får hjälp att resa sig ur mörkret. Människor ger tillbaka. Och de skriver i kondoleansböckerna: han såg mig, han hade tid för mig.

Min pappa var inte Kristus, han kämpade med sina brister. Men jag kan se att han bar drag av Honom som bar smärta och död i sin kropp för att mörkret inte ska kunna övervinna ljuset. För att livet ska vara starkare än döden. På sätt och vis ser jag en skymt av det redan nu. Jag börjar återfå bilden av pappa som han var, inte i den sjukdomsmärkta kropp som berövade honom de gåvor han fått att förvalta.

*

Jag vet nu det som många vetat före mig. Döden drabbar, också de som minst förtjänar det. Vi kan inte veta om vi får leva klart våra liv.

I bästa fall blir vår blick klarare, tacksamheten över det vi har djupnar och vi värnar liv, kärlek, sanning och gemenskap än mer. Men vi kan också drabbas av svårmod, när döden går runt i skuggorna hos oss och våra kära. Det blir lätt värre i ensamheten och vi behöver varandra – och hoppet om något bortom det vi står mitt i.

Påsken är hoppets högtid, också när min egen tro sviktar. Därför längtar jag till kyrkorummet, där tron kan bäras av andra i gemenskap. Och när det fysiska rummet är stängt får den gemenskapen sökas på annat sätt. För jag vill perforeras av orden, av berättelsen. Sjunga de hemlandssånger som inte sällan skrevs i tider av nöd och umbäranden. För tröst och hopp. Jag vill stämma in i ropen om att dödens udd är bruten och att Kristus är uppstånden

När det är söndag kväll och när pappa inte ringer vill jag få tro och säga: Okej, vi tar det sen, farsan.