Konsten att lysa upp utan att blända

– Det är inte bara ultrakändisar som är utvalda att vinterprata, konstaterar Tomas Sjödin. Det är ganska uppenbart att man letar efter människor som har någonting att berätta och då blir jag ju extra glad eftersom jag så tydligt talar utifrån mitt liv, men också min tro och min övertygelse. Det motbevisar ju talet om att Sverige är sekulariserat.

Tomas Sjödin är av uppfattningen att sekulariseringen "snart gått hela varvet runt" och att det därför är ett helt nytt läge att prata om tro i Sverige nu.

– Tro är intressant i Sverige i dag. Naturligtvis beroende på hur man talar om det.

Många uttrycker en andlig längtan. Är det inne att tro?

– Jag skulle inte säga att det är inne. Jag hoppas inte att det blir det heller. Allting som det går mode i vet man att det inte är modernt särskilt länge, säger Tomas Sjödin.

– Jag hoppas snarare att det är något genuint i oss som börjar återuppväckas eller återupptäckas. Nämligen att vi inte klarar oss utan att tro på någonting som är bättre än materialismen och bättre än det stora kontaktnätet. Att vi faktiskt behöver något annat i tillvaron och det tror jag att vi håller på att upptäcka i Sverige i dag. Vi var för fattiga för att avfärda tron.

Tomas Sjödins senaste bok heter "Den som hittar sin plats tar ingen annans" och jag undrar i lättsam ton om det inte är så att denna tes strider mot det som grunden till Vinterpratarna i P1, nämligen att åtta tidigare sommar- och vinterpratare röstas fram för att göra varsitt program. Är det inte så då att man riskerar att hamna i radion i stället för någon annan?

– Men det kanske är min plats. Så kan det ju vara, kontrar Tomas. Det är ju på ett sätt ett tävlingssammanhang – och ändå inte. Jag tolkar det mer som en slags kärleksförklaring och den räknar man ju inte i antalet röster. Det är bara ett uttryck från lyssnarna: Det här vill vi höra mer av. Och då behöver man inte jämföra med någon annan.

Nästan 30 000 personer röstade på sin favorit och urvalet är stort. Sveriges Radios arkiv omfattar omkring 1 000 sommar- och vinterprogram.

– Nu råkade det bli vi åtta och jag tror inte att vi tar någon annans plats. Jag trivs väldigt gott i rollen som sommar- och vinterpratare. Det är ett format som passar mig alldeles utmärkt.

Du ska prata om ljuset. Varför valde du just det ämnet?

– Dels för att vi lever i en tid som på många sätt är mörknande. Det händer så mycket i vårt land och vår värld som är oroande. Jag står i ett sammanhang i Smyrnakyrkan i Göteborg där människor från hela världen, också utsatta svenskar, kommer och söker hjälp. Och jag har slagits av detta, att även hos människor som har det så tungt finns någonstans därinne ett litet ljus. Det finns något att bygga på.

Första intrycket kan vara att här kommer en människa som inte har mat för dagen, men om man orkar tränga bakom fasaden finns alltid en historia, en berättelse. Det gäller att locka fram den, menar Tomas Sjödin.

– Därinne finns en människa som har oändligt mycket att berätta. Det här aktiva sökandet efter ljuset är jag väldigt upptagen av just nu. Alla släpper inte fram det av sig själv. Det måste finnas några där som är så intresserade att de söker ljuset.

Hur mycket av vår tids mörker bottnar i ensamhet?

– Väldigt, väldigt mycket om man till det lägger att ensamhet inte bara är fysisk ensamhet. Man kan sitta ensam i en lägenhet. Det är en sorts ensamhet. Det andra är att människor beskriver världen så att jag inte känner igen den och därför går alldeles ensam. Och därför är det viktigt att sätta ord på saker och prata även om det svåra, säger Tomas Sjödin.

– Hela mitt författarskap har byggt på att jag har försökt sätta ganska enkla ord på svåra livserfarenheter, och när någon gör det så bjuder man därmed också några andra lite sällskap i det. Plötsligt är vi några som pratar om det, det finns de som tänker som jag gör, som känner som jag gör. Och då är jag per definition inte ensam längre, inte ens om jag sitter ensam i en lägenhet i ett höghus utanför Göteborg.

Så ljuständare är alltså en väldigt bred skara?

– Ja. Absolut. Det ljuständande väldigt mycket handlar om är att man gör någonting tillsammans. En del människor kan ha svårt att formulera saker, men de är väldigt bra på att göra saker. Tänk så här års alla de som går hem till någon med en julblomma. Många säger att de aldrig hittar de rätta orden, men de går dit med en blomma och därmed har de gjort något som är minst lika viktigt.

– Vi når varandra inte bara med ord, utan vi når varandra med våra handlingar.

Den här gången tilldelades Tomas Sjödin den 30 december för sitt program och han är väldigt nöjd med det.

– Jag tycker att det är symboliskt att jag talar på årets näst sista dag. Inte den sista. När det är den näst sista känns det ändå lite hoppfullt. Det är inte slut än. Vi har en hel dag kvar innan den sista kommer.

Dagen efter dig är det Martina Haag som vinterpratar och hon har sagt att hon ska prata om riksångesten som griper sig an oss på nyårsafton. Är det du som ska dämpa den?

– Jag ska tala om rikshoppet, kanske. Det är något med näst sista dagen som säger: Det är lugnt. Det finns tid kvar. Och så är det. Så länge vi människor lever och är intresserade av att lyfta och hjälpa varandra, då finns det lite tid kvar.

– Ibland rinner ju tiden obarmhärtigt ut för oss. Men det är inte hela sanningen. Ibland kan en minut vara som en evighet.

Att ta sig an ljuset som tema för sitt vinterprat har varit en stor utmaning för Tomas Sjödin.

– Det knixiga är att tala om ljus och hopp och glädje utan att det blir ytligt. Så jag tänker även tala om mörker. Vad gör jag med mörkret? Jag är ute efter att ta mörkret på allvar och det tror jag inte man gör genom att fly det, utan genom att befolka det och skicka in lite ljus i det. Då får det vara ganska tunna strålar om man sa orka se dem, för annars blir man bara bländad.

Kan du ge något exempel på vad tunna strålar i ett kompakt mörker kan vara?

– Att man inte börjar meningsförklara det som sker till exempel. Eller säga att det går över, för det gör det ju inte. Tunna strålar kanske kan vara att man pratar varsamt om att detta kanske inte behöver vara slutet. Att det faktiskt kan finns en väg efter det här också. Och ibland, när orden tryter, att man kan vara den som räcker en hand eller en stunds sällskap.

– Men att man inte fläskar på med ljus. Ljus är något man får hantera med varsamhet för ljuset är så starkt. Man får försöka att inte blända folk, utan bara lysa lite på vägen. Det är en uppgift att bita i.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.