“Kyrkan bör vara en försmak av Guds rike”

Krig är synd, synd i stort.” Så skrev Algot Ahlbäck, ledare för Örebromissionen, år 1940. Årtalet är viktigt. “Sveriges folk har gripits av en stark militaristisk stämning”, skriver Ahlbäck. Under dessa omständigheter samlas en grupp män för att studera Bibelns budskap om krig och våld, och resultatet blir den utpräglat pacifistiska boken “Krig och kristendom” där Ahlbäck slår fast att en Kristi efterföljare “icke kan göra krigstjänst”. Jag delar Ahlbäcks syn. I dylikt vanvett skall en kristen icke deltaga.

Just andra världskriget brukar annars anföras som typexemplet för rättfärdiga krig som kristna bör kunna delta i. Vad hade hänt om ingen stått upp mot Hitler? brukar den retoriska frågan lyda. Därav drar man slutsatsen att det under vissa omständigheter är tillåtet för kristna att bära vapen. En av 1900-talets mest kända förespråkare för denna hållning var CS Lewis. Samma år som Ahlbäck ger ut sin bok håller Lewis ett tal, som sedan publicerades med titeln "Why I am not a pacifist". Stilen är briljant, argumentationen skarp, slutsatserna framlagda med övertygelse.

Ur ett teologiskt perspektiv har dock texten en fatal svaghet: den lider av en defekt ecklesiologi, det vill säga en bristfällig teologi om kyrkan. Lewis argumenterar i stort sett som om kyrkan inte fanns. Den kristne individen står ensam inför staten och måste bestämma sig för hur han ska förhålla sig till statens krigföring. Kyrkan finns knappast med i resonemanget. Ahlbäck däremot utgår från kyrkan (en grupp kristna samlade runt Bibeln). De läser, de ber, de brottas med texterna och låter sig formas av dem.

Ahlbäcks perspektiv är alltså partikulärt: han drar sig inte för att betona den kristna trons specifika synsätt. Källan till kristen etisk insikt är för Ahlbäck att leva tillsammans med andra troende inför Ordet och låta sig formas av det. Som baptist förmodar jag att han skulle betona kyrkans "annorlundahet". Kyrkan är Guds alternativa samhälle, ett eskatologiskt tecken på vad Gud vill för hela mänskligheten.

Enligt detta synsätt är kristen etik en inkarnerad etik, och den kropp i vilken etiken tagit sin boning är Kristi kropp, församlingen. Den kristna kyrkan är bärare av etisk kunskap, inte i första hand genom det den säger utan genom vad den är och gör. Kyrkan är tänkt att vara ett etikens vårtecken, en försmak på att Guds rike anlänt. Därför ska kristna inte bära vapen. Som Guds folk, Kristi kropp och Andens tempel är de kristna kallade att vara annorlunda. De är kallade att vara ett vårtecken som pekar framåt mot det som ska komma, inte ett vintertecken som pekar bakåt mot det som varit.

Den kristna tron är en kämpande tro, men kyrkans vapen av en annorlunda natur. Visst är Kristus en härförare, men hans krigföring kallas träffande av John Howard Yoder för The war of the Lamb, Lammets krig. Ett lamm är det våldsammas antites, och det är i det slaktade Lammets tecken som den slutgiltiga segern har vunnits. Kristi banér fläckas inte av något annat blod än hans eget. I stället för att slakta och förgöra blir han slaktad och förgjord. Han har därmed för alltid omdefinierat vad storhet och styrka är. Bortom korttänkt effektivitet och närsynt rationalitet finns en annorlunda väg att vandra för Kristi armé. Det är ett svårt val att träffa, ett val mellan mänskligt effektivitetstänkande och en trohet som i förstone kan verka dåraktig.

Vår fixering vid snabba resultat är ett del av problemet. Vi förutsätter att tron måste kunna leverera omgående effektiva lösningar på världens akuta problem. Ur ett mänskligt perspektiv ter sig kristen pacifism därför som något ineffektivt. Men för den som ser med trons ögon är saken en annan: I väntan på Lammets slutgiltiga seger kan de kristna inte göra annat än att gå samma väg som Kristus. Och denna väg går han/hon inte ensam utan tillsammans med andra troende av kött och blod - kyrkan, Guds alternativa mänsklighet. För att gå denna väg krävs tro, den tro som "ger oss visshet om det vi inte kan se" (Heb 11:1).

När man vill göra tron till kultur- eller statsbärande, blir den militärvänlig. Så var det i Sverige under lång tid. Under stormaktstiden på 1600-talet var till exempel lutherdomen en viktig faktor i den svenska armén. Tron var inte bara en viktig motivationsfaktor i samband med strid utan hade också en viktig polisiär och disciplinär funktion i militärlägren. Fältprästerna hade i uppgift att se till att soldaterna var moraliskt högtstående, att de inte söp och horade. På så sätt blev de mer disciplinerade, mer stridsdugliga.

Gång på gång genom historien ser vi samma mönster: just i den stund kyrkan tror sig ha framgång genom att liera sig med makten, blir hon bakbunden och utnyttjad. Istället bör kyrkan söka sin djupare identitet i en radikal efterföljelsens etik, där hon bemödar sig att följa Kristus i Andens kraft. En central del av denna efterföljelse är att inte bruka våld.

Gamla tiders mönstringar gjorde att varje ung man ställdes inför frågan om vapenbärande åtminstone en gång i livet. I dag är det annorlunda. Frågan diskuteras sällan.

Kyrkan är Guds alternativa samhälle, en social verklighet. Den som blir medborgare i detta samhälle förpliktar sig till att vandra en annan väg. Våldet kommer tyvärr inte att sakna efterföljare inom överskådlig framtid. På den vägen trampar redan åtskilliga kängor i takt. Hur många är i stället villiga att följa mannen med kors och törnekrona? Endast en haltande teologi kan uppmana kristna att följa den förra vägen snarare än den senare.