Kyrkoherdens roman om barnamord blev terapi för honom själv

Barnamord, incest, misshandel och svek – det är några av ingredienserna när kyrkoherden Stig Sundström gör författardebut. Han hoppas få fler att förstå att alla, kristen eller ej, kan bära på mörker.

– Vi har på så sätt alla våra små “barnamord” – mer eller mindre traumatiska saker som vi behöver bearbeta.

Prästen Axel Nyman står i centrum för handlingen i boken Elin sover (Ord & Visor förlag) som är Stig Sundströms debutroman. Axel är präst på en mindre ort som heter Sävsjö och försöker göra ett bra jobb, samtidigt som han brottas med djupa sår från barndomen. Det var nämligen Axel som passade sin fem år gamla lillasyster Elin den dag hon försvann. Elin, som hade Downs syndrom, hittades sedan brutalt mördad, men vem gärningsmannen är fortsätter länge att vara ett mysterium.

Hur kommer det sig att en kyrkoherde i Svenska kyrkan väljer att skriva en roman med så mycket mörker i? Axel har dessutom rätt trassliga relationer, och förälskar sig i två kvinnor samtidigt. Enligt debutförfattaren Stig Sundström handlar det till viss del om egenterapi.

– Är man med om något dramatiskt som barn är det vanligt att man tar på sig ansvaret själv, vilket ofta leder till en känsla av skuld och skam. På det sättet har vi alla upplevt små “barnamord” som vi kan behöva bearbeta, säger Stig Sundström.

– För min del fick jag diabetes när jag var fem år gammal och märkte hur det påverkade hela familjen. Det blev en slags känsla av utanförskap och skam hos mig. Till saken hör också att jag är yngst av sex bröder och i samband med att jag föddes drabbades min mamma av en svår reumatisk sjukdom, som i förlängningen bidrog till hennes för tidiga död. Jag levde rätt länge med en känsla av att det var mitt fel att hon blev sjuk.

Så man kan säga att skrivandet även varit terapi för dig själv?

– O ja. Jag lät en bekant, som är psykoterapeut, läsa manuset och hon kunde se att jag skrivit mig igenom många av mina egna frågor. Sedan tyckte jag att det var så skönt att få låta Axel uttrycka sina starka känslor, som när han riktar sin ilska mot Gud och svär rakt ut. Att låta känslorna få hitta ett språk på det sättet och lösa upp knutarna – det blev en lättnad.

Stig Sundström är kyrkoherde i Norsjö församling, en del av norra Norrlands inland som är känt för att vara gammal väckelsebygd. Enligt honom kan man där ännu ana tendenser till att vilja dela upp folk i “vi och dem” – kristna och icke kristna. Det är en uppdelning Stig Sundström värjer sig emot. Kan han vill han gärna bidra till en mer nyanserad bild. Där hoppas han att boken kan få vara en ögonöppnare för någon.

– Det är nästan det fundamentala syftet med boken, att på något sätt få beskriva för dem som uppfattar sig tillhöra “utanförgänget”, att vi alla har samma frågor som vi brottas med. Den där präktigheten som folk ibland vill tillskriva oss kristna, den är inte mer än ett tunt skal.

När Stig Sundström under en period arbetade som samtalsterapeut under handledning av S:t Lukasstiftelsen, lade han märke till en tydlig skillnad mellan vad människor valde att berätta. Han såg hur de flesta haft lättare att “släppa ut allt” av mörka händelser och känslor, för samtalsterapeuten, snarare än i samtal med prästen.

– Det finns en föreställning här att man inte berättar allt för prästerna. Därför har jag försökt skriva in en del av det jag fått möta i samtalen genom åren, i min fiktiva präst. Min förhoppning är att alla, oavsett sammanhang, ska kunna känna igen sig i något av de brottningar som jag skildrar. Om det så handlar om mörka tvivel hos en präst eller om spirande gudstro hos en uttalad tvivlare. Jag vill skriva om tvivel för de troende och om tro för de tvivlande.

I romanen om Axel och hans förehavanden dyker även böner, bibeltexter och annat som en präst stöter på i sin vardag upp med jämna mellanrum. Det är bland annat en tioårig Axel som inleder hela boken med en bön, om att Gud ska låta lillasyster Elin hittas vid liv. Innan vi avrundar intervjun frågar jag därför Stig om det finns någon evangeliserande tanke med romanen.

– I den bästa av världar får boken vara en slags tröstande hint om att det kan gå att ta sig igenom det svarta. Sedan är det ingen slump att jag valt att flika in en klassisk syndabekännelse mot slutet, som Axel använder: Rena mig så blir jag ren, hela mig så blir jag hel … Det är också ett sätt för mig att kunna ge läsaren ett redskap, i fall man vill pröva att tro.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.