Låter vi makt och rädsla gå före Guds kallelse?

Makt, rädsla och våld är starka krafter som påverkar dagens politiska beslut. Men för den som kämpar den goda kampen finns något ännu mer värdefullt att bevara: sitt hjärta. Det skriver Jacob Schönning i en kulturdebatt.

Det är april och Ryssland har nyss invaderat Ukraina, men den praktfulla centraleuropeiska våren utanför tågfönstret vet inte om det. Den sjunger lika högt som alltid, ropar sin skönhet hes mellan alpernas snötäckta toppar. Min fru och jag lever under några veckor livet som tågluffare och nu befinner vi oss i Schweiz. Ett land som på flera sätt sticker ut i den europeiska familjen, inte minst kyrkohistoriskt.

Här är reformatorn Ulrich Zwingli central och i samband med 500-årsjubileet av den schweiziska reformationen kom en filmatisering av hans liv. När vi reser genom ett Europa där kriget åter rasar kommer jag att tänka på just Zwingli. Genom hans liv ställs nämligen frågor om reformation, våld och kristen tro på sin spets: Är våld någonsin berättigat? Vad gör våldet med den som legitimerar det? Och hur reformerar man en kyrka eller ett samhälle utan att själv bli deformerad?

Filmen, regisserad av Stefan Haupt, målar en bild av en mångfacetterad och motsägelsefull man. Den inleds 1519 – strax efter startskottet för Martin Luthers protestantiska rörelse i Tyskland – när den då 35-årige Ulrich Zwingli tillträder som folkpräst vid Grossmünster-kyrkan i Zürich. Tidigt deklarerar han sin avsikt att i strid med traditionen predika på folkspråket, tyska, för att folket ska förstå Bibelns budskap och därigenom kunna leva sant kristet. Hans reformiver vänds dock snart mot mer laddade områden.

Efter att ha överlevt en pestsmitta som tog livet av minst en fjärdedel av stadens invånare ser han sig tydligt kallad av Gud att reformera kyrkan: det blir den livsuppgift Gud skonade hans liv för. Därmed skärps också hans kritik mot kyrkans ledare. På punkt efter punkt får de utstå häftig kritik för att leva ovärdigt Jesu undervisning. Inte minst för hur man utnyttjar fattiga människor som soldater i sin krigföring. Här låter han som en övertygad pacifist när han vittnar om hur kriget fördärvar både samhällen och soldater.

Likt många andra ledare får han snart både hängivna efterföljare och ilskna motståndare. En blandad grupp med såväl präster som bönder och boktryckare börjar samlas kring honom för att gemensamt studera Bibeln och sprida sina revolutionerande bibeltolkningar. Uppfyllda av frimodighet, tro och uppdragets storhet börjar de praktisera civil olydnad genom att leva ut sina övertygelser.

Anklagad för heresi får reformatorn snart chans att försvara sina ståndpunkter i en offentlig debatt. Mycket står på spel, bland annat eftersom kätteri på den här tiden kan straffas med döden. Fram kliver stadens rådsherrar som självutnämnda domare i frågan och frikänner Zwingli. Det blir startskottet för ett nära samarbete dem emellan, något som kommer att få stora konsekvenser. Detta samarbete med rådsherrarna gör nämligen Zwingli till stadens tyngsta kyrkliga ledare och han får genomdriva mycket av den reformation han velat se. Bland annat upplöses kloster, och kyrkliga egendomar konfiskeras för att finansiera fattigdomsbekämpning i staden.

Samtidigt förvandlas motståndarna till fiender, och anklagelserna övergår i misshandel och dödshot. Pressad av det kanske oväntat hårda motståndet ser han sig i sin oro tvingad att lita till statsmakten i form av livvakter för beskydd från sina fiender.

Till slut tvingas Zwingli välja väg. Ett par av hans vänner och efterföljare – Felix Manz och Conrad Grebel – som länge varit ivriga att gå både längre och snabbare fram med förändringar än Zwingli själv, väljer till slut att ta saken i egna händer. De börjar praktisera troendedop. Då barndopet på den här tiden ses som garant och symbol för den världsliga maktens legitimitet blir troendedopet en urholkning av densamma.

Rådsherrarna svarar med att hota med dödsstraff, och reformatorn – som fortfarande också är emot våld – blir nu ofrivillig medlare. Svårt pressad vädjar han till anabaptisterna att dra tillbaka sina dopövertygelser och till rådsherrarna att undvika blodsspillan. Men när de står fast ger han sitt tysta medgivande till avrättningen av Felix Manz genom offentlig dränkning i sjön. Sedan fortsätter han att samarbeta med makten.

Mer eller mindre aktivt väljer Zwingli därmed att underkasta sig den starkes rätt som grundläggande samhällsordning. Våldet går från något uppenbart ont till ett acceptabelt medel i händerna på reformationens makthavare. Helt enkelt därför att det anses nödvändigt ibland. Som borgmästaren säger inför avrättningen: “Det finns inget annat sätt. Eller vill du att din reformation ska drunkna i blod?”

Notera språket här: reformationen blir Zwinglis, inte Guds. Om han tidigare haft svårt att överlåta sitt verk till andra blir det nu omöjligt. Och därmed vilar också det överväldigande ansvaret för resultatet på hans axlar. Han måste inte bara undvika att själv bli avrättad, utan också trygga säkerheten för staden Zürich och dess allierade, för att garantera reformationens överlevnad. Samarbetet med rådsherrarna har blivit ett beroende och en förvandling till makthavare i deras likhet äger rum.

När så det militära hotet från katolikerna mot de reformerade städerna tilltar är Zwingli med och fattar beslut om matblockader – fattiga får svälta i ett försök att tvinga fiendestäderna till eftergifter. Reformatorn driver personligen på krigföringen med argumentet att “allt det vi byggt upp under de senaste 12 åren [riskerar att] förstöras”.

Det tragiska slutet på hans liv – som stupad och lemlästad soldat – påminner om Jesu ord: “alla som tar till svärd ska dödas med svärd”. Samtidigt finns en nåd i det som följde: kriget följdes av en någorlunda stabil fred mellan katolska och protestantiska områden i Schweiz. Reformationen levde vidare och spreds under andra, mer sansade ledare. Trots reformatorns farhågor och dåliga eftermäle.

Zwinglis liv vittnar om vad makt kan göra med oss. Successivt flyttades hans tillit till Gud över till statsmakten och sedan till den egna personen. Just det onda – krigföring och utnyttjande av andras nöd – som han kritiserade så hårt när han var i opposition, använde han sedan som verktyg när han själv hade makt, och blev därmed som de han försökt bekämpa.

Känns det igen?

Makten, rädslan, våldet: samma krafter driver fram liknande processer i oss i dag, och det syns inte minst inom politiken. Det som en gång tycktes otänkbart kan så småningom accepteras som nödvändigt. Såsom att kompromissa med en diktator för att få ansluta sig till den tyngst beväpnade militäralliansen i historien.

Men åter till tågresan. Min fru väcker mig ur mina tankar och pekar ut genom fönstret. Där visar det schweiziska alplandskapet upp en stilla prakt som får reformationens våld att kännas fjärran. Zwingli valde våldet för att säkra reformationens framtid och bevara sitt inflytande. Men för den som kämpar den goda kampen finns något ännu mer värdefullt att bevara: sitt hjärta. “Ty därifrån utgår livet”.