Lina Wallinder gjorde en tröstebok för oroliga själar

Det står Wallinder på lägenhetsdörren så jag plingar på och strax öppnar Lina med ett leende. Hon visar mig in i vardagsrummet med en möblering som andas 60-tal. Jag slår mig ner i soffan och på bordet ligger ”Källsprång”, boken som fört mig hit. En blå skuggfigur med armarna vajande i luften likt ett rö pryder pärmen och väcker nyfikenhet. En människa kan bära skapandet inom sig som en dold superkraft och ”Källsprång” manifesterar vad som kan hända när man ger den fritt spelrum. Lina Wallinder har skrivit texterna, ritat alla bilder och tillsammans med sin man Jonas, som är arkitekt, har hon formgivit boken. Dessutom startade hon Aftonsång Förlag för att ge ut den. I linje med den hållbarhetsfilosofi som driver makarna är boken lokal­producerad i Småland.

Lina sitter uppkrupen i fåtöljen snett emot mig med benen i kors.

– Jag har gjort en bok som jag själv önskat fanns när jag inte mått så bra. Och jag har redan fått höra från människor som har läst den att den har fått betyda jättemycket för dem. Men jag hade inte kunnat göra den här boken om jag inte hade fått känna smärta och gått igenom en lång period av läkande, konstaterar hon.

Nästa år fyller Lina 40. Att hon bokdebuterar så här mitt i livet har en lång och viktig förhistoria som bland annat innefattar flera perioder av utbrändhet. Men allt börjar i Sandviken där Lina tillbringade sina barn- och ungdomsår.

Familjen gick till en pingstförsamling och hemma flödade musiken. Linas pappa spelade i Country Glory Band och Lina kan fortfarande minnas hur det svängde när de spelade på tältmötena. Hemma var huset fullt av musikgrejer och Lina lärde sig snart att hantera såväl mikrofoner som gitarr.

– När jag var 15 startade jag mitt första rockband. Jag gick i nian.

The Greenlight Zoombies kallade de sig. Ett tjejband med punktouch. Lina hade en fot i kyrkan och en fot i musikscenen i Sandviken. Ibland var det svårt att få ihop de båda världarna, men så började hon upptäcka alla kristna band som fanns lite varstans och började fixa spelningar åt dem i Sandviken. I kyrkan var det öppna famnen för ungdomarnas musik.

– Vi hade en fantastisk pastor som hette Bertil Edin, förklarar Lina.

Edin som i Edin-Ådahl, det kristna soulpopbandet som 1990 vann den svenska Melodifestivalen före bland andra Carola.

Mitt i gymnasiet kom den första stora smällen i livet för Lina.

– Mina föräldrar skiljer sig och slutar att gå i kyrkan. Jag var 17 år då och man kan inte riktigt härbärgera all den sorgen på en gång, utan det tar sig uttryck på andra sätt.

Efter gymnasiet jobbade hon ett år som barnledare i sin församling och därefter flyttade hon till Norge där hon sökte in på Filadelfia Oslos bibelskola. Egentligen hade hon lockats västerut för att starta ett band med några norska musiker som hon lärt känna. Men hon behövde ju något att göra på dagarna också.

– Bibelskolan var en jättebra grej att göra då, vid den tidpunkten i mitt liv. Det var ett läkande år, minns Lina.

Där fick hon också tid och tankeutrymme att jobba med sin gudsbild.

– Jag fick rekonstruera hela min gudsbild. Till det bättre. Jag förstod inte vad nåd var för något. För mig var Gud arbetsgivaren, jag tänkte att vi ska ut och arbeta och missionera och evangelisera och det fanns inte utrymme för att bara ta emot nåd.

– Det som var så otroligt bra var att jag fick träna på att inte göra någonting. Jag hade en fantastisk bibelskolelärare och hon introducerade Wilfrid Stinissen, Peter Halldorf, Martin Lönnebo, Frälsarkransen, bibelmeditation och det här med att söka Gud i stillhet.

Och ändå. Efter ett år i Norge blev Lina utbränd för första gången.

– Men det var så fint, för då sa de: Okej, du ska gå kvar här nu andra året, men du får bara läsa Psaltaren. Inget annat! Sedan skickar vi dig på retreat. Det var bara omhändertagande och själavård. Väldigt mycket grundlades för mig under den tiden.

Lina tror att utan den tiden och utan de råd hon där fick, så hade det nog aldrig blivit någon bok.

Genom åren har hon kämpat mycket med en oro som malt inom­bords. Och hon har varit på gränsen till utmattning flera gånger. Att få barn var en prövning, men i dag har hon och Jonas två barn som är i skolåldern.

– När jag var hemma med mitt yngsta barn så fick jag utmattningssyndrom av att vara föräldra­ledig. För att jag var så orolig.

Var fanns Gud i allt detta, undrar jag.

– Gud har alltid varit helt nära, försäkrar Lina. Sedan har jag haft svårt att släppa kontrollbehovet och lita helt på att Gud är med. Är du verkligen med? Är du så god som du säger? Eller håller jag på att bli dödssjuk?

– Det var också en upptäckt att nånstans i min uppväxt har jag nog på vägen fått i mig lite framgångsteologitänk att ”om Gud är god så ska det inte drabba mig någonting ont”. Det är ju lite jobbigt att erkänna det för sig själv, för man tänker ju att man har en reflekterad och sund gudsbild och teologi.

Yrkesmässigt har Lina famlat sig fram. Egentligen hade hon hoppas att kunna söka in på någon konsthögskola efter bibelskole­åren, men en seninflammation i båda händerna hindrade henne att ens hålla i en penna under lång tid.

– Då fick jag ge upp den drömmen.

Läs merBirgitte Holmqvist: Att sy barnkläder blev en kraft efter utbrändheten

I stället började hon studera till lärare i Göteborg men hoppade av för att återvända till det norska rockbandet som nu turnerade friskt – Europa, USA och så Norge förstås. Turnélivet blev för slitigt. Lina tog sikte på Stockholm där hon började läsa barnkultur vilket så småningom ledde fram till en magisterexamen. I huvudstaden lärde hon känna Jonas som studerade på Konstfack. De blev förälskade. När de på allvar började planera för ett liv tillsammans vändes deras blickar mot landsbygdens lugn. De hamnade i en lägenhet i Eksjö och efter drygt åtta år där håller de nu på att bygga ett eget hus.

Men så var det ju det där med skaparlusten. Musiken. Bilderna. Orden.

– Man kan inte ha någonting nedgrävt för länge, för det gör sig påmint hela tiden, förklarar Lina. Gud ger oss talenter, eller talanger, och så kan man ju som jag välja att försöka förklara bort dem, på grund av sorg och erfarenhet och livet. Det som händer.

– Det är omständigheter som gör att man omfamnar det man egentligen ska göra. Jag började så sakteliga att ta små skisser och små ord och nysta i detta, och ju mer jag har jobbat med det så har det vuxit fram en berättelse.

Även om boken inte är självbiografisk i traditionell mening har processen varit både lärorik och terapeutisk. Skapandet har gett kraft att ta sig ur negativa tankemönster såsom hypokondri och annan oro.

– Det har hjälpt mig väldigt mycket att förstå att kreativa människor ofta är lite överdramatiska. Man har en fantasiförmåga att göra allt större. Det är också en gåva om man väljer att använda den förmågan i sitt berättande i stället, i sitt skapande.

– För om man inte berättar, inte skapar, så hamnar all den här fantasin i orosfältet i stället och då kan det hända saker där.

Lina förklarar att så har det varit för henne.

– Från det att jag började med boken så har jag med Guds hjälp fått skapa mig frisk. Jag känner mig som en pusselbit som äntligen hittat sin plats och jag vet att jag måste hålla på med skapande, för annars mår jag inte bra. Det kanske är just det – det här med talenterna igen – att om vi inte gör det som är vårt kall, då mår vi inte bra.

Åren när Lina flydde från sitt eget skapande får henne att tänka på profeten Jona i Gamla testamentet. Han som flydde Guds kallelse. Lina tror att människan ytterst är skapad för att skapa.

– Vi är ju skapade till Guds avbild. Gud är den store skaparen. Alltså är vi skapande människor. Därmed inte sagt att vi måste skapa saker som ska bli någonting.

Hon är mån om att göra skillnad mellan att skapa och att prestera. Det är två helt olika saker, menar hon.

– Jag har en väldigt ambivalent hållning till ordet prestera. Då blir jag låst nästan. Men om jag tänker skapa i ordets innersta bemärkelse. Om man tänker lek, det lustfyllda, prestigelösa, fria … att dra ner lite av himmelriket, det som jag har fått uppleva och sedan ger det vidare.

Det är sådant skapande som föder liv, enligt Lina.

En utlösande faktor blev när hon för ett par år sedan hamnade på en skrivarkurs hos författaren och poeten Ylva Eggehorn, som hon för övrigt kände sedan tidigare när de samarbetat kring ett musikprojekt med gruppen Eldkollektivet.

– Jag åkte dit och hade med mig mina skisser och fragmentariska ord och när jag visade det för de andra deltagarna på skrivarkursen, då fick jag ett sådant fint stöd. De uppmuntrade mig: ”Det här är något jätteviktigt du håller på med”, ”Fortsätt med det, detta är unikt!”

Ylva Eggehorn har för övrigt varit en stor inspiration i Linas skrivande.

– Ylva har ju verkligen filtrerat sitt liv genom dikter och det är väl det jag också gör med bilderna. Det är ju väldigt personligt på ett sätt, samtidigt som det inte är en bok som handlar om mig, utan det är väldigt allmänmänskligt också, förklarar Lina och tillägger.

– Både Ylva och Birgitta Yavari har varit väldiga inspirationskällor. Text och bild.

Sedan får vi inte glömma musiken. Också den delen av skaparvärlden har följt den bokaktuella debutanten. Att Lina varit sångare i ett metalband är svårt att ta in när man möter henne. Hon verkar så mild, nästan vän. Men så lägger hon på en vinylskiva och plötsligt manglas öronen av tunga gitarriff och en growlande röst. Linas. Hon försäkrar att hon har bred musiksmak och ett helt annat av hennes musikaliska projekt är Ecce Ancilla Domini. Det är latin och betyder ”Se jag är Herrens tjänarinna”.

– Det är det Maria säger när ängeln kommer. Det är mitt ledmotiv. Jag tänker att jag ska ge ut musik igen och då är det under det namnet, berättar Lina.

Lina Wallinder sjunger en egen text från sin bok "Källsprång"

Senare i år är förhoppningen att hon ska ge ut ett vinylalbum där hon sjungit in sina egna tonsättningar av bokens texter.

– Jag är så glad att jag kan skapa igen, säger Lina som är angelägen att ge Gud äran för det som eventuellt kommer ut av hennes kreativitet.

Och i de bästa av världar kan hennes insikter bli till välsignelse och hjälp för andra människor.

– När man får lite distans till sina kriser i livet, så kan man se att Gud faktiskt kan göra något vackert av det. Du kan ju aldrig förstå en människa så bra som när du kan se in i krisen som den går igenom.

Läs ocksåI dag vågar Josefin Lennartsson sätta ord på mörkret hon upplevt

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.