Kultur
Lovsångsledaren som blev soldat i Ukrainas armé
Tårar bland ministrar och höga militärer när sången hade urpremiär på justitiedepartementet i Kiev
Det var första gången sången framfördes live i Ukraina och det skedde den 3 maj på en bönefrukost som hölls i justitiedepartementens lokaler i Kiev. På plats fanns stora delar av regeringen, en rad höga militärer samt en del präster och pastorer. På en skakig telefonlinje berättar Mark Sergeev om den starka respons sången utlöste.
Det var första gången sången framfördes live i Ukraina och det skedde den 3 maj på en bönefrukost som hölls i justitiedepartementens lokaler i Kiev. På plats fanns stora delar av regeringen, en rad höga militärer samt en del präster och pastorer. På en skakig telefonlinje berättar Mark Sergeev om den starka respons sången utlöste.
– Jag satt vid ett bord med en kvinna som är den andra i rang på hela justitiedepartementet och när jag kom ner igen efter att ha framfört sången, så grät hon. Sången öppnade hela bönefrukosten, förklarar han.
För två år sedan arbetade Mark Sergeev som lovsångsledare i en karismatisk kyrka i Melitopol i östra Ukraina, en församling som hans pappa startade 2008. Men så kom kriget och allt som varit vardag omkullkastades när Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari i fjol. Likt många ukrainska män i sin ålder – Mark Sergeev är 33 år – är han inkallad att tjänstgöra i den ukrainska armén. Han har varit flera vändor vid fronten, men just nu arbetar han mest med underrättelse och information. Dessutom är han kaplan och reser i den rollen runt och möter många av de egna soldaterna ute i fält. Han berättar om senaste gången han var i Bachmut som för närvarande räknas som den farligaste platsen att befinna sig på.
– Där finns många killar som kämpar och när du möter dem och säger: ”Hej killar, jag vill bara be med er” så är det inga problem. Alla soldater faller ner på sina knän och ber, berättar Mark Sergeev när vi möts i Stockholm innan han nästa dag åker vidare till Bryssel.
Under sitt Sverigebesök har han besökt Gävle och Örnsköldsvik. Gävle för att sjunga in den ukrainska texten på sången Jag tänker be för Ukraina, som Simon Ådahl ursprungligen skrev i en version som heter Jag tänker be för Sverige. I Örnsköldsvik med omnejd besökte han hjälporganisationen Hoppets Stjärna, vars arbete han lärt känna i Ukraina. I Själevads kyrka utanför Ö-vik spelade han också in några av scenerna till den video som ska hjälpa till att sprida den nya bönesången till massorna.
Mark Sergeev tvekade inte ett ögonblick att ställa upp och sjunga in sången när han först blev kontaktad av en vän som jobbade nära den svenska hjälporganisationen.
– Jag fick höra sången och sa ”ja, det ska bli jättekul”. Det finns inte så många coola bönesånger som handlar om Ukraina. Många i underhållningsbranschen gör sånger om Ukraina, men inte många från den kristna sida och nästan ingen som uppmanar till bön, förklarar Mark Sergeev.
På vilket sätt tror du att en sådan här sång kan förändra situationen?
– Jag tror att den kan resa upp människor andligt. Vi har så många sånger nu som skrivits för dem som kämpar. En sång heter Like a Castle for Bachmut som är tillägnad grabbarna som strider där. Soldaterna lyssnar hela tiden på dessa sånger. Det är som en genväg till att hjälpa folk. Inte bara bönerna, utan också sångerna.
Själv har han skrivit en lovsång som heter The Victory is Yours och som gett en enorm respons.
– Jag fick flera tusen meddelanden på Instagram efter att vi publicerat en video med den sången. Det kommer att ta mig flera dagar att svara på alla. Så många har responderat, många av dem kvinnor, och inte bara från Ukraina utan från USA, Kanada och flera andra länder. De skriver och säger: Den här sången har räddat mitt liv.
Den nya bönesången, där Mark har varit med och formulerat den ukrainska texten, kommer att sprida via sociala medier, bland annat Hoppets Stjärnas Youtube-kanal som är stor i Ukraina och en kristen chat på Instagram som har 20 000 följare. Nu hoppas Mark Sergeev att bönesången ska lyfta och beröra många människor. Att den ska ge dem hopp.
– Folk kommer tillbaka genom sången och tänker: Jesus är fortfarande densamme, det har inte förändrats. Vi måste tro på det här.
Mark Sergeev är pappa till tre pojkar, varav den äldste är åtta år. Sedan en tid befinner sig hans fru och barnen i Tyskland där kan känna sig trygga på ett helt annat sätt. Bakom sig har de många skräckupplevelser och Mark berättar färgstarkt hur de ryska soldaterna klockan fem en morgon bankade på hans dörr. Hustrun hörde det först och väckte honom, varpå han klev upp för att se vad som stod på.
– När jag kom in i köket ser jag flera laserpekare mot mitt ansikte. Flera soldater tittar på mig genom fönstret. Jag öppnar dörren, de tar ut mig och tvingar mig att lägga mig på marken. Det var kallt. I min pappas hus en bit bort ser jag att det är kaos.
Inne i huset väcks hans åttaårige son under vapenhot. Soldaterna tar med alla de vuxna männen till den närbelägna kyrkan. Väl där hittar ingen nycklarna så då skjuter de sig in. Sedan blir männen från kyrkan förhörda av folk från den ryska säkerhetstjänsten FSB. Det visar sig att de redan vet allt om deras liv de senaste 10–15 åren.
– Sedan tog de alla männen till pastorsexpeditionen som var min pappas kontor och ställde upp oss mot väggen. Vi trodde att det var slutet.
Händelsen väckte starka minnen hos Mark Sergeev eftersom han har en nära vän i Dombas som under den ryska invasionen där 2014 miste sin bror och sin far som var pastor.
– De dödade dem inför ögonen på deras familj, säger Mark tonlöst.
Men Mark och de andra männen blev släppta. Kyrkan tog ryssarna i beslag. Han berättar att de inrättat ett ministerium för kultur och sport i lokalerna och att de huggit ner det stora korset som stod på planen framför byggnaden. Han visar en video i telefonen på hur det såg ut innan förstörelsen. Sedan dess har nästan alla kyrkor i Melitopol stängts av ryssarna – Livets ord, Grace Church och Baptistkyrkan. Alla stämplas som sekter.
– Nu finns inga kyrkor alls. Bara Moskvatrogna rysk-ortodoxa kyrkor. Så galet!
I ett senare skede tvingades Mark Sergeev och hans familj inklusive föräldrarna och en bror att fly och han beskriver en vådlig bilfärd som hämtad ur krigsfilmen Rädda menige Ryan. Raketer exploderade på båda sidor och vägspärrar med tjetjenska soldater i ryska uniformer beordrade halt. Men på något mirakulöst sätt tilläts de att fortsätta färden och kunde till sist ta sig upp i bergen och ett säkert område.
Under vårt samtal slår det mig att denne man som sitter framför mig verkar så fylld av hopp och tillförsikt, trots alla skräckfyllda krigsupplevelser som han bär med sig. Jag frågar om han tror att hans församling kommer att få tillbaka sin kyrka.
– Ja! Hundra procent. När vi ser hur det går på det militära området ökar vår tro. Min pappa kliver upp varje morgon, lagar frukost och går till skogen med mamma och där ber de tillsammans.
Församlingen är spridd över världen, men Mark Sergeev och några till ordnar varje vecka lovsångskvällar som de spelar in och sänder ut via nätet. Av responsen att döma har gärningen stor betydelse. Marks fru har startat en söndagsskola på den ort i Tyskland där hon och barnen befinner sig och medlemmar från hans församling drar i gång församlingar på de platser dit de flytt.
– Jag är så glad att även om djävulen försöker slå sönder allting så fortsätter människor som blivit fostrade i kyrkan att tjäna Gud, säger han och tillägger:
– Jag har en förtröstan att vi kommer att vara tillbaka i Melitopol i sommar.
Han beskriver hur Ukraina mer än någonsin vänder sig mot väst. I december firades exempelvis julen samma datum som stora delar av Europa och USA och från och med 2024 kommer det att bli likadant med påskfirandet. Ukraina vill inte längre förknippas med de ortodoxa traditionerna, säger han.
Mark Sergeev talar gärna om landets ledare Zelenskyj och nämner särskilt det påsktal som presidenten höll första påsken efter krigsutbrottet.
– Zelenskyjs fru skrev talet åt honom och det var en bön. Han sa: ”Gud, du ser mitt hjärta. Du ser våra liv. Vi kan inte göra någonting utan dig.” Det var så djupt. Talet varade i 15–20 minuter. Han citerade ur Bibeln och han sa: ”Ingen kan gömma sig i bunkern för Gud”.
Ingen ukrainare har heller kunnat undgå att påverkas av det senaste årets händelser och som kristen kan utmaningarna ibland kännas särskilt stora.
Det finns bibelord som är tuffa att läsa i vanliga fall, men som blir ännu mer krävande i en sådan här situation. Jesus uppmanar oss: Älska dina fiender. Vad tänker du om det?
– Jag har predikat om det. För ukrainare är det för svårt just nu. Speciellt för folk som har förlorat sina barn, sina fruar eller män. Och när jag sov för sex månader sedan så dödade jag ryssar i drömmen. Jag drömde att jag förflyttades någonstans och där gick jag ner i källaren och dödade Putin, erkänner Mark Sergeev.
– Men Bibeln är fortfarande Guds ord och jag förstår att när man börjar älska sina fiender och välsignar dem, så öppnar man upp den store gudens armar. Så det är alltid mitt budskap. När jag blir arg så börjar jag välsigna. Okej, Gud, de är så dumma och förstår inte vad de gör – välsigna dem! Och jag har börjat göra det nu.
Mark Sergeev ser uppriktigt förvånad ut när jag frågar honom om han känner att han han Gud på sin sida.
– Gud på min sida? Ha! FSB väckte upp min äldste son med ett vapen. Jag skulle verkligen ha varit död, men nu är jag här i Sverige. Gud är inte bara på min sida, han har en plan för mig, förklarar Mark Sergeev utan minsta darr på rösten.
Händer det ofta att du är rädd?
– Nej. Jag tror att Gud jobbar på insidan. Jag är okej. I går blev jag tillfrågad i en podcast: Hur mår dina barn? Jag sa att de älskar att leka med Lego. I Tyskland har de så mycket Lego och varje gång jag kommer visar de mig nya stridsvagnar och vapen. Just nu är de ukrainska barn.
Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.
