Maria Küchen: Älskad av Gud som jag är

Våren är lika omtumlande och intensiv varje år, och det beror inte bara på händelser i naturen utan på kyrkoårets händelser. Bebådelse, påsk, Kristi himmelsfärd, pingst – Jesus avlelse, död, uppståndelse, himmelsfärd och kyrkans födelse – det är mycket att smälta på kort tid. För att kunna härbärgera allt, behövs nu en raksträcka av sömnig sommar.

Kyrkoåret har beskrivits som en spiral, som för varje varv i ett människoliv borrar sig något litet djupare. Man kan i alla fall hoppas det. Ibland hör jag ­i ­stället i mitt inre ett citat ur en sång av Eva Dahlgren: ”Runt och runt och runt i cirklar, men alltid på väg nånstans.” Eva Dahlgren är inte troende och sjunger inte om kyrkoåret, men även för den kristna kan det ju kännas likadant:

Vem vet om man borrar sig så väldigt mycket djupare ner i mysteriets insikter, man går kanske mest bara runt i samma gamla spår, men någonstans kommer man ju alltid. Och det är vackert så. Ända fram till den totala insikten om Gud, kommer ingen av oss i detta liv.

Gud vore inte Gud, om Gud vore begriplig för människan. Semper major, alltid större, säger de kristna. Allahu akhbar, Gud är större, säger muslimerna. Det kan kännas skrämmande. Jag är människa, alltså vill jag ha kontroll, men Gud låter sig inte kontrolleras. Att förstå det befriar inte bara mig själv, utan också andra.

Eftersom vi människor förstår så lite av Guds väsen, kan vi låta varandra vara. Vad vet jag om vem som kommer till himlen och inte? Vem är jag att döma? Den förståelse, försoning och förlåtelse som pågår mellan Gud och en medmänniska har varken du eller jag kontroll över.

Inte ens om jag lär mig hela Bibeln utantill kan jag tala om för någon annan hur hon ska leva för att komma till himlen. Den enda jag kan undervisa är mig själv, och då enbart i konsten att älska min nästa. Just den här tiden på året är den kärleken lätt att leva. Jesus är uppstånden och uppstigen till himlen, kyrkan är född, solen skiner och jag kan lägga min oro ifrån mig: oron att göra fel i egna eller andras ögon, att inte duga åt Gud eller medmänniskor.

”FÅR man verkligen göra så här?” är inte en ovanlig fråga bland kristna. FÅR man tycka, tänka, känna si eller så? Hm. Den viktigaste frågan att ställa sig är snarare vem som bestämmer vad vi får och inte. Är det Gud eller människor? Om det är Gud, då är Gud större än en människa som blir stött för minsta lilla. För Gud får jag vara den jag är. Vad andra människor sen tycker om detta i Guds namn, det är deras problem, inte mitt. Gud skapade mig sådan jag är och älskar mig sådan jag är. Även du är älskad av Gud sådan du är, och snart är det sommar.

Maria Küchen

Maria Küchen är författare och kulturjournalist. Hon har tidigare skrivit krönikor på Dagen kultur.