Krönikor
Maria Küchen: Döda råttors värde
Det okontrollerbara har en skrämmande makt över våra liv.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Till de stora internationella nyheterna på sistone hör inte bara krisen på Krim och tragedin med den försvunna flight MH370, utan också dramat med jätteråttan i Solna. I Australien förlängdes råttan till mer än sin dubbla storlek och beskrevs som meterlång. Brittisk kvällspress påstod att den hade gnagt sig igenom betong. Berättelsen om "monsterråttan" fick snabbt mytologiska proportioner. Vad avslöjar det om oss människor?
Vi är rädda för det okända och för det vi inte kan kontrollera. Vi är oproportionerligt rädda för vissa djur – råttor, ormar, spindlar. På ett vis är det rationellt. Det okända kan innebära vad som helst, allt från salighet och frälsning till ond bråd död och eviga plågor. Det okontrollerbara har en skrämmande makt över våra liv. Och vissa djur – råttor, ormar, spindlar – är kända för att vara giftiga eller sprida smitta.
Samtidigt finns det något primitivt med rädslan för det okända och kontrollerbara. Den rädslan fyllde en överlevnadsfunktion på stenåldern men i dag borde vi ha kommit längre. Myten om monsteråttans övernaturliga storlek och krafter visar kanske att vi är mer primitiva än vi borde vara.
När grupper av människor demoniseras i propaganda, jämförs de ofta med djurarter som väcker fruktan och förakt. Både judar, muslimer och förföljda kristna har av sina fiender jämförts med råttor. Men ingen människa är en råtta. Varje levande varelse – oavsett tro, kön, sexuell läggning eller hudfärg – har ett omätligt värde. Och kanske bör vi komma ihåg att även råttan är en levande varelse?
Råttor är intelligenta. De har bevisligen känslor. Forskning har visat att de kan skratta. Vi förknippar dem med pest och soptippar men det har också länge funnits människor som håller råttor som husdjur, som prisar deras intelligens och sällskaplighet. I ljuset av detta får myten om skräckråttan i Solna ännu en dimension.
Jag vet av erfarenhet vilka problem det innebär med möss i ett hus, och då pratar jag om små söta husmöss, inte om fyra decimeter långa argsinta råttor som gnager sönder elsladdar och vattenslangar och kan bita tårna av en människa. Det finns ingen anledning att romantisera råttor. Men har vi rätt att göra andra levande varelser – djur eller människor – till överdrivet demoniska symboler för det okända vi fruktar? Eller är det läge att se relationen mellan råttor och människor som en praktisk fråga snarare än en känslomässig?
Allt levande hör ihop. Allt levande har ett värde. När jag tänker så, då får jag plats i själen för en tyst minut för den döda råttan. Som alla råttor kunde hon leka och skratta. Hon hade ett hjärta. Hon var mer lik mig själv än vad jag vill medge.
Maria Küchen är författare och kulturjournalist. Hon har tidigare skrivit krönikor på Dagen kultur.
