Krönikor
Maria Küchen: Frukterna som läker
Evangeliet är tydligt: Kärleken till medmänniskan måste övertrumfa min självrättfärdighet.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
En spricka av synd löper genom var och en av oss, ingen undantagen. Därför gör jag fel ibland även när jag inte vill, och Jesus förlåter det om jag ber honom. Att så gott jag kan öva på att inte fela är att ledas av det heliga, och det finns människor som kommer så långt i dessa övningar att syndasprickan faktiskt tycks ha läkt ihop.
Jag har mött ett par sådana människor. Alla utstrålar de ett orubbligt vänligt lugn där andra vill och får vila. Vad är det de har, som jag inte har? Kanske en förmåga utöver det vanliga att odla Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.
De flesta av oss misslyckas dagligen med att odla dessa frukter. Vi avskyr vissa personer och säger det, vi förgiftar stunder som kunde ha varit ljusa och glada med misstro och motvilja mot andra, vi brusar upp utan att tänka efter eller stoppa oss själva, vi är otåliga, vi sviker och vi förhäver oss. Kanske gör vi det inte alltid, kanske gör vi inte allt detta, men sprickan finns där, värkande och mörk.
Att odlaAndens frukter är kanske den viktigaste av alla andliga övningar. Det är både fint och uppfordrande att övningen kan ske i det dagliga och vardagliga. Jag behöver inte reservera denna odling för särskilt koncentrerade stunder av kontemplation och bön. Att göra så vore snarast fel. Jag kan – och måste – så gott jag kan odla dem i varje dagligt möte med varje medmänniska.
Det innebär inte att man aldrig ska säga ifrån, men tålamod, ödmjukhet och självbehärskning kan lära mig att vänta med det tills jag har sovit på saken. Inte heller innebär det att svåra och mörka saker ska sopas under mattan, men tålamod och godhet kan hjälpa mig reagera mot mörkret på ett sätt som bygger upp i stället för att riva ner. Jag behöver inte acceptera allt som alla andra säger och gör, men kärlek och vänlighet kan hjälpa mig se deras ståndpunkter och handlingar i ett mer försonande ljus.
Vad driver min medmänniska? Det är nyttigt att fundera på det. Häromdagen läste jag en intervju med en svensk nazist som stred som frivillig i Ukraina och insåg till min fasa att han uppriktigt drevs av viljan att göra det goda, rätta och sanna. Det lär mig något: jag bör vara försiktig med att kriga för det som enligt mig är gott, rätt och sant på ett sätt som dömer ut och skadar andra. Evangeliet är tydligt: Kärleken till medmänniskan måste övertrumfa min självrättfärdighet. Vi är människor alla och vi vinner på att se vad vi har gemensamt, inte vad som skiljer oss åt. Kanske är det denna gemensamma mänskliga nämnare som de i ljuset av Andens frukter ser klarare än jag, de helgonlika jag mött.
Maria Küchen är författare och kulturjournalist. Hon har tidigare skrivit krönikor på Dagen kultur.
