Krönikor
Maria Küchen: Rör på själen
Jesus var en orolig själ, så om vi nu ska följa honom måste vi våga ge upp oss själva till den oron.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Andlig insikt förväntas ofta innebära stillhet. Men tänk om andlig insikt i stället handlar om motsatsen? Rörelse. Vaksamhet. Hålla sin oro levande. Jesus sa inte "vila hos mig". Han sa "vaka med mig", men hur många orkade det? De somnade när deras vaka behövdes som mest.
Rörelse kräver perioder av stillhet. Det vet de flesta av oss. Vi tycks lättare glömma att stillhet kräver perioder av rörelse. En själ som aldrig rör sig drabbas av andlig fetma. Det syns inte, men märks på andra sätt – i självtillräcklighet, intolerans, kärlekslöshet, fundamentalism.
Det talas kort sagt mycket om stillhet i samband med det heliga, om vikten av helig ro, sinnesro. Och det talas för lite om sinnets oro, den heliga oron.
Jesus var en orolig själ, så om vi nu ska följa honom måste vi våga ge upp oss själva till den oron. Ora et labora: Många tolkar de orden som en anmodan till stillsam underkastelse, ”var from och flitig”. Men orden uttrycker i själva verket balansen mellan stillhet och rörelse, frid och oro, bön och arbete, kontemplation och handling.
Många blandar också ihop att tro med att känna sig troende. På liknande vis sätts de egna känslorna ständigt i centrum i samtal om allt från himlen och Gud till klimatkrisen och de ökande klassklyftorna. Hur känner du inför detta? Hur känner jag? Frågan är felställd. Det spelar ingen roll hur vi "känner oss".
Mina och dina affekter är komplett ointressanta, inklusive den sköna känslan av stillhet. Samtidskulturen uppmanar oss ständigt att känna efter – ett efterkännande som för den inlevelsefulla och sökande människan ofta leder till oro, varpå vi kan erbjudas köpa mediciner mot oron. A win/win- deal. Konsumtionskulturen bygger på följande fråga och därpå följande uppmaning: ”Hur känner du?” ”Köp saker, du är värd det.”
Inte så att människan ska sluta känna. Känslor är en levande bärande del av oss alla, och de är ofta den tändande gnistan till både bön och arbete. Men det är frestande lätt att fastna i sina känslor, att låta dem bli sig själva nog.
Den drivande oron är något annat. Att inte kunna blunda, hur gärna man än vill. Att inte kunna tiga fast det vore bekvämast. Den oron är profetens oro.
Och stillhet och drivande oro finns både i den som tror och den som inte tror. Både troende och icke troende kan vara så fixerade vid sin egen sinnesro att den förväxlas med målet när den väl egentligen är ett medel. Jag skulle verkligen aldrig ha lust eller rätt att säga till den som inte tror på någon Gud: ”du har fel”. Käbbel om vem som har rätt och fel är inte diskussionen vi behöver. Vi behöver samarbeta över samtliga konfessionella gränser för mänsklighetens överlevnad.
Maria Küchen är författare och kulturjournalist. Hon har tidigare skrivit krönikor på Dagen kultur.
