Marika skrattar både åt troende och ateister

I föreställningen ”Jag är Gud” fastnar skrattet i halsen på den som kommit till Cirkus enbart med intentionen att se kristen tro häcklas.

Visst, det skojas både om konservativt kristna värderingar och bibelberättelser skärskådas genom komikerns lins. Men de grövsta påhoppen uteblir. I stället hålls skrattspegeln vid flera tillfällen upp framför den sekuläre svensken. Den svensk som menar att den minsann inte behöver någon religion som styr ens liv, men som slaviskt följer yogainstruktörens instruktioner, kostråd och dieter. Eller den svensk som sätter likhetstecken mellan gudstro och tomtar och troll och aldrig skulle gå in i en kyrka, förutom när man gifter sig, eller döper sina barn, eller begraver sina nära och kära. För det är ju en tradition.

Marika Carlsson utstrålar värme, inte bitterhet. Hon beskriver en uppväxt i ett kristet hem med högt till tak, där hon uppmuntrades att ifrågasätta och dra sina egna slutsatser. En hållning som dock ofta kom i konflikt med det som förväntades i pingstförsamlingen där hon växte upp.

När komikern ska gestalta kyrkans regler och förväntningar går hon in i en karaktär av en fläktrökande, småsint småbarnsmorsa som med bred skånska anklagar den unga Marika med frågor som ”Vad skulle Jesus ha sagt om han såg dig nu?” Man kan absolut provoceras av denna förvridna bild av kyrkan. Samtidigt blir det tydligt att detta just är en förvriden bild och den andra sidan av myntet anas mellan raderna när Marika Carlsson talar om sin familj, sin släkt och de värderingar hon fått med sig.

Sexualiteten står på många sätt i fokus i föreställningen. Marika som själv lever tillsammans med en kvinna sedan några år tillbaka beskriver sin egen resa från homofob till homosexuell, som hon själv uttrycker det. Hon passar även på att göra sig själv till uttolkare av Paulus och menar att kyrkan håller en inkonsekvent linje då man tolkat om Nya testamentets undervisning om exempelvis skilsmässa och kvinnans roll i församlingen, men håller fast vid dess syn på samkönade relationer. Ibland blir de slagkraftiga poängerna aningen lättköpta och balanserar i sanningens ytterkanter.

Känslorna är dubbla när applåderna tonat ut efter föreställningen "Jag är Gud". Marika Carlsson levererar en väl sammansatt och på många ställen riktigt rolig show. Tempot är högt och videoillustrationerna fyndiga. Maria Lundqvists regi har lyft Carlssons scenpersonlighet även om stand-up-komikern fortfarande är som bäst då hon plötsligt får chans att lämna manus och börjar fråga en kille i publiken om varför hans mobil ringer.

På promenaden från Djurgården bär jag med mig skratten, analysen av andligheten i Sverige i dag och den trots allt respektfulla tonen genom föreställningen. Ändå gror frustrationen inom mig. En frustration över att samma bild av troende människor cementeras ytterligare en gång. Att religiösa i allmänhet och frikyrkliga i synnerhet återigen exotifierats och utmålats som trångsynta moralpoliser. Frågan är dock om det bara är Marika Carlssons fel.

Läs Dagens reportage: Dagenartikel bakom ”Jag är Gud”

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för avdelningarna Kultur och Livsstil.