I drygt tre dygn har jag levt festivalliv på Gullbrannagården, där Sveriges största kristna musikfestival gjort comeback. Kanske var det tre års längtan som fick mig att se Gullbrannafestivalen med nya ögon. Plötsligt tyckte jag mig se en hel massa likheter mellan arrangemanget och en lokal församling. En parallell i all sin ofullkomlighet.

Det är fullt möjligt att du inte håller med mig om de växlar jag drar, men jag kan leva med det. Till mitt försvar vill jag ändå säga att mina tankar är starkt präglade av att jag för några månader sedan blev ombedd att leda ett seminarium på GF, som festivalen kallas i dagligt tal. Rubriken löd “Vart tog banden vägen i kyrkan?”, vilket syftade på den våg av unga musikgrupper som på 1980- och 1990-talet översvämmade källarlokaler och kaféscener i mängder av landets frikyrkor. Jag tänker inte gå in närmare på den diskussionen, mer än att konstatera att vi inte lyckades räta ut alla frågetecken i ämnet. Att djupdyka i ämnet som jag gjorde inför samtalet var ändå en ögonöppnare. Och eftersom musik är en stor del av GF, om än långt ifrån hela kakan, så känns ingången relevant.

Mångfald är det nog det första ord som kommer till mig om du skulle be mig beskriva GF. Dels i genrer och åldrar – de yngsta som framträdde måste ha varit barnkören från ett pågående musikläger som fyllde upp halva estraden på den nya utomhusscenen. Äldst var Lasse Åberg i Electric Banana Band med sina modiga 82 år. Alla åldrar, precis som i kyrkan, vilket även gällde publiken. GF är helt klart en familjefestival.

När sedan en konstellation gymnasiepolare från Jönköping, som kallar sitt band I Goda Vänners Lag, plötsligt får sällskap av Janne Schaffer, 77, som hoppar in på en låt, tror publiken knappt att det är sant. Men det är det. De tolkar en av gitarrguruns låtar och någon hade haft modet att fråga Schaffer. Äldre erfarna ingjuter mod och glädje i framåtsträvande ungdomar. Kyrkan när den är som bäst!

Ska vi sedan vara ärliga så lyssnar ju kristna inte bara på lovsång. Eller på artister med uttalat kristet budskap. Det finns ju så mycket annat som ger god eftersmak och det känns befriande att GF:s artistbokare inte är stelbenta, utan vidsynta och välkomnande. För vem uppskattar inte att få höra nämnde Schaffer berätta om sina äventyr med ABBA och Ted Gärdestad? Och lite fascinerade blev nog många av att höra mästergitarristen berätta att han fortfarande har kontakt med Ingemar Olsson, vars första kristna popskivor han medverkade på under tidigt 1970-tal.

Hela tre jazztrios på årets festival går också att använda som ett bevis på musikalisk mångfald. En av dessa var den helt bedårande Amanda Ginsburg som fullständigt knockade publiken i Bryggan med en föreställning som inte stod Monica Zetterlund efter. Men så har Amanda Ginsburg också inkasserat två Grammisar för Årets jazzskiva.

En annan var Mattias Martinson som slog hål på eventuella föreställningar om att jazz inte gifter sig med kristet budskap. I ett mellansnack delade han också berättelsen om när författaren CS Lewis fick sina lärda kollegor på universitetet i Oxford att tappa målföret. De var inbegripna i ett högljutt akademiskt gräl när Lewis plötsligt trädde in i rummet och undrade vad som försiggick. Det visade sig att de bråkade om vad det var som skilde kristendomen från alla andra religioner. “Jaha”, replikerade CS Lewis, “det var ju en lätt fråga – det är ju nåden”, varpå Martinson och hans trio tog upp Din nåd är allt jag behöver.

Intresset för slick musik innehållande hög teknisk briljans har länge varit stort i frikyrkligheten. Det märktes även på GF 2022. De tre killarna i Dirty Loops har på några år erövrat världen med sin blandning av pop, jazz och fusion. Bandet fyllde Skeppet till bristningsgränsen och var garanterat de som tillsammans med Electric Banana Band lockade flest biljettköpare i år.

Apropå fans så var rapparen Lecrae tillbaka på GF med sin dj. Hans följare var inte flest, men absolut mest hängivna. Och högljudda. När Lecraes dj rotade fram några riktigt gamla beats visade det sig att de kunde alla textrader utantill.

Likt många svarta amerikaner med en pappa i fängelse har han haft en tuff uppväxt och i sin självbiografi Unashamed berättar Lecrae om sin bakgrund med alkohol, droger och ett misslyckat självmordsförsök. Men på GF stod han på scen och ledde publiken i talkör:

– Set me free!

Sådana befrielserop skulle våra kyrkor behöva lite mera av, tror jag.

Även av grupper som brittiska Manchesterbandet LZ7, stamgäster på GF, som blandar pop, hiphop och klubbmusik med kompromisslösa Jesus-texter som de huvudsakligen framför bland ungdomar i allt annat än kyrkliga miljöer.

När det gäller musikalisk mångfald är det bara att erkänna att svenska församlingar har mycket att jobba på. Inte minst när det gäller att komma ut med musiken utanför kyrkans väggar.

Ibland kommer frågan upp om frikyrkan fortfarande förser profant musikliv med skickliga musikanter. Den frågan hann musikpanelen på GF inte dryfta, men 25-årsjubilerande hårdrockarna i Narnia hade i alla fall lånat ut sin trummis Andreas “Habo” Johansson till Magnus Uggla. En fullgod ersättare i form av Andreas Köllerfors var dock inkallad.

Det här med att släppa fram unga, hungriga talanger har alltid varit GF:s adelsmärke. Så även i år. Jag fastnade för 23-åriga Ina Ivy, som både rappar och skriver låtar som hon själv producerar. I själva konsertproduktionen finns lite att jobba på, men med den rösten finns potential. Helt rätt kyrkattityd av GF att lyfta en sådan artist!

Får man chansen att jobba på sitt framträdande så kan det utvecklas lika starkt som LIN D. De tre syskonen levererar en fruktansvärt tajt show som även inkluderar vittnesbörd av hög karat.

– Jesus är en solid fast grund som vi kan bygga våra liv på och det har vi fått erfara, förklarar Dennis Lindéh som hittat en sjukt cool Justin Bieber-look – utan tatueringar.

Tvivlet är trons ständiga följeslagare, den där rösten som bara kan övervinnas med ett steg i tro. Skeptikern. Pessimisten. Vi är alla den personen ibland och jag ler igenkännande när Jonathan Johansson hälsar publiken:

– Jag hoppas vi ska ha en bra kväll. Man vet aldrig …

Malmösonen är en sann popkonstnär vars texter sällan är lättfångade, men ack så välformulerade. Och innan han går av scenen efter sina 60 minuter får publiken ett levnadsråd från tidiga hitten Stockholm.

Man måste härma dem som orkar.

De som fortsätter ändå.

För somliga måste orden sjungas för att bära. Caleb Chapman, sångare i flitigt turnerande rockbandet Colony House (och son till Steven Curtis Chapman) erkände att han känner sig “helt lost” med orden om det inte är musik till dem. Han är garanterat inte ensam om det och just därför är musiken – och texterna som sjungs i kyrkan – så viktiga.

Några av artisternas vittnesbörd dröjer sig kvar. Beck Corlan från Rumänien gav bort ett kors till en kille i publiken, gjort av svartnad ek som legat gömd i jorden i cirka 1 000 år. Hennes akustiska trio baserade sina tre framträdanden på skicklighet, spontanitet och glädje och var en av festivalens stora musikaliska upplevelser. Anders Mossberg, som spelade bluesrock med Electric Mist, berättade hur han som rebellisk gudsförnekande 17-åring hamnade i en kyrkbänk och upptäckte att bredvid honom satt Jesus Kristus i egen hög person. Det förändrade precis allt.

I en paus mötte jag Jonas Gallneby som i många år varit en av presentatörerna på GF:s konserter. Att han som ung fick chansen att pröva på detta kom att påverka hela hans yrkesliv och tack vare festivalen driver han i dag eget produktionsbolag. Han är så tacksam! Och nu skolar han nya ungdomar i uppgiften. En plantskola. Precis som frikyrkan.

Precis som i kyrkan har världen utanför också en självklar plats på GF. Inte bara genom utställare som bedriver hjälpverksamhet, utan genom något så simpelt som två glada korvgubbar från Småland som bjöd på både sång och glam för att trigga folk att maxa dricksen. Något som gav ett antal sköna tusenlappar till hjälp för folket i Ukraina.

Baksidan med musikfestivaler är att det efter ett antal konserter ofelbart infinner sig en viss mättnad. Då gäller det att inte tappa fokus, att inte låta guldkornen gå en förbi. Själv försöker jag koncentrera mig ännu mer för att ta in texterna. En del fäster sig likt post-it-lappar och jag älskar att de handlar om hopp, något som jag tycker GF genomgående varit föredömliga på att förmedla.

I en känsloladdad föreställning sjöng Jon Peterson:

Du är hopp, för en hopplös värld.

Tro, för en trolös själ.

Du är allt mitt hjärta begär.

Ljus i vår mörka tid.

Lust som väcker mig till liv.

Du är allt som jag inte är.

Duon Silver med Ellen Vingren och Jenny Gadjiki (fd Wahlström) briljerade i en kylig kvällskonsert från nya utomhusscenen. Orden värmde och gav hopp:

Och ingen ska säga att allting är över,

att hoppet är ute, ridån har gått ner.

Jag vet det finns drömmar som inte levts ännu,

och tvivel vi inte behöver något mer.

Och precis när Peter Johansson sjöng textraden Jag vill andas dig i varje andetag svepte en svalkande bris in genom det öppna fönstret, in i den överfulla, svettiga kyrkan. Som en hälsning som ger orden liv.

Sista festivalkvällen, efter tolvslaget på lovsångsgudstjänsten med Josefina Gniste, dök plötsligt Carola Häggkvist upp ur kulisserna. Ett förundrat sus gick genom publiken, som fick höra Så länge jag lever med Carola och hela lovsångsgänget. Och när festivalen tycktes vara slut så var den ändå inte det.

Söndagens finalgudstjänst spelades in av Sveriges radio för att sändas i P1 söndag den 14 augusti. GF fortsätter att göra avtryck. Precis som kyrkan.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.