Micael Grenholms smocka mot kristnas rikedom

Sverige är ett av världens absolut rikaste länder i förhållande till sin storlek. Vi är så rika i Sverige att resten av världen aldrig kommer kunna bli så rika som vi – om alla levde som svenskar skulle det krävas 3,7 jordklot. De flesta svenskar ingår i den femtedel av jordens befolkning som konsumerar fyra femtedelar av jordens resurser. Vår rikedom förutsätter alltså andra människors fattigdom.

Jesus kallar rikedomen för ”bedräglig” och säger att den kväver lydnaden av Guds ord som tistlar (Matteusevangeliet 13:22). Paulus säger att vi ska nöja oss med mat och kläder och säger att de som vill bli rika råkar ut för frestelser och snaror som störtar människor i fördärv och undergång (1 Timotheosbrevet 6:8–9). Jakob tar i ännu hårdare: ”Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom skall förmultna och era kläder för­täras av mal.” (Jakobsbrevet 5:1­–2) Även Jesus ropa­de verop över de rika, medan han prisade de fattiga saliga (Lukasevangeliet 6:20–24).

Ju mer pengar och prylar rika behåller för sig själva, desto mindre ger de per definition till de fattiga. Man kan ju inte spendera en hundralapp på smink samtidigt som man ger samma hundralapp till en biståndsorganisation. Aposteln Johan­nes skriver: "Om någon har jordiska ägodelar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?" (1 Johannesbrevet 3:17). Johannes Döpa­ren förkunnade: "Den som har två tunikor ska dela med sig till den som ingen har, och den som har mat ska göra på samma sätt."

Hur förhåller sig den rike kristne till Bibelns radikala undervisning om rikedomsbekämpning och ekonomisk utjämning? Många känner sig inte särskilt bekväma med den och försöker hitta teologiska bortförklaringar till varför de trots allt kan vara rika. Ett exempel på det är framgångsteologi, ”health and wealth”-förkunnelse, som säger att kristna inte bara kan utan bör vara rika till följd av en stark tro. Mitt intryck är dock att denna teologi är ovanligare i dag än på exempelvis 1980-talet, de flesta kristna håller numera med Paulus om att framgångsteologer ”har tappat bort sanningen när de menar att gudsfruktan ska ge vinst.” (1 Timotheosbrevet 6:5).

Något som är betydligt vanligare är vad jag brukar kalla för inställningsteologi: idén att det är okej för en kristen att vara rik så länge han eller hon har en sund inställning till sina pengar och inte värderar dem högre än Gud. "Problemet är inte att du äger pengar, problemet är om pengarna äger dig." Att Jesus sa åt en rik ung man att sälja allt han äger för att ge stålarna till de fattiga (Markusevangeliet 10:21) tolkas då som ett bud just den rike mannen behövde följa för att han hade en osund inställning till guldet – Medel­svensson med Volvo, villa och vovve behöver dock inte bekymra sig så länge han är from.

Inställningsteologin punkteras dock av Jesus själv i hans fantastiska Bergspredikan. Lärans grundförutsättning är att det är möjligt att ha en massa pengar och samtidigt ha sitt hjärta hos Gud, men Jesus säger: ”Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara” (Matteus­evangeliet 6:19–21).

Det grekiska ordet för "skatt", thesaros, betyder ordagrant kista eller förråd och är en syno­nym till rikedom. Jesus sätter den materiella skatten på jorden ("där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl") i kontrast till den immateriella (eller åtminstone oförgängliga) skatten i himlen. Hans poäng är därför att vi inte kan ha en massa rikedom och samtidigt ha vårt hjärta i himlen, våra pengar kommer ofrånkomligen att kväva vår gudsfruktan så länge vi behåller dem för oss själva. Kärlek till pengar är roten till allt ont (1 Timotheosbrevet 6:10), och den kärleken har alla som behåller lyx och överflöd, annars hade de ju sålt det och gett pengarna till de fattiga.

De fattiga glöms ofta bort i inställningsteologin – det skäl Jesus anger till varför den rike unge mannen ska göra sig av med sina ägodelar är inte hans gudsrelation, utan att de fattiga ska få hjälp. Rika människor spenderar mycket pengar på onödiga saker – lyx, underhållning, skönhetsprodukter med mera – medan fattiga människor lider och dör på grund av bristande resurser.

Medlidande kräver alltså offer, fattigdomsbekämpning kräver rikedomsbekämpning. Denna bibliska insikt står i radikal kontrast till vårt tillväxthyllande konsumtionssamhälle, men är också svaret på den kris många finner sig i när det står klart att kapitalismen som vi känner den inte kan frälsa oss från klimatförändringar, ojämlikhet och krig. Kyrkan har bara att vinna på att presentera en alternativ, jämlik och generös kultur där enkel­het och kärlek främjas snarare än vinstintresse och konkurrens.

Jesu bud om allt-säljande var inte en uppmaning till egendomslöshet utan till egendomsgemenskap.­ I Apostlagärningarna läser vi om hur de tidiga kristna sålde allt, la pengarna i en gemensam pott och delade ut till alla efter vars och ens behov (Apostlagärningarna 2:44–45). Ingen av dem led någon nöd (Apostlagärningarna 4:34), därför att ingen heller var rik.

Det behöver inte vara kört för Sveriges kristenhet, vi måste inte kvävas av gyllene sekulariseringstistlar och luta oss bekvämt på skördearbetares lik. Vi behöver inte vara rika för att den västerländska omvärlden är det. Låt oss återuppväcka egendomsgemenskapen och enkelheten och visa världen att vi representerar ett antirikt Rike, som verkligen tar den gudomlige snickarsonens ord på allvar: "Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. För där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara." (Lukasevangeliet 12:33)