Mika drömde mardröm om och om igen – ledde till jakt på svar om barndomen

Mika Wallander var bara två år gammal när hon adopterades från Indien. Ändå har hon flera starka kroppsminnen från sin första tid i livet. Men varför hon lämnades bort och varför lukten av sopor gör henne lugn, får hon troligen aldrig svar på.

– Det jag vet är att varje människas livsberättelse hör ihop med samtiden, och att Gud är huvudpersonen i den berättelsen, säger hon.

Under hela sin barndom drömde Mika Wallander, 43 år, samma mardröm. Natt efter natt såg hon tre män komma emot henne. De bar vapen, de var hotfulla och de lade ett barn i en säck. Under flera års tid återkom drömmen, och den slutade alltid med att Mika vaknade med ett ryck: kallsvettig och livrädd.

Hennes mamma kom till undsättning och tröst. Mamman bad henne vid ett tillfälle att rita sin dröm, för att på så sätt kunna beskriva den, och Mika ritade en blodig kniv, ett rep och barnet i säcken.

Kanske var det Mikas biologiska bror som lades där? Det visste hon inte, men hon tolkade det som att de återkommande bilderna var upplevelser från hennes första tid i livet, innan adoptionen.

Tvingade sig vara kvar

Mardrömmarna upphörde till sist. För i tonåren fick Mika rådet av en psykolog att tvinga sig själv att stanna kvar i drömmen för att se vad som hände. Kanske skulle de tre männen inte skada henne? Mika testade, hon lät mardrömmen fortsätta, och för första gången vaknade hon utan rädsla.

Terapeutens råd hade fungerat; drömmen var borta.

Vi har slagit oss ner på en skuggig plats nära Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. På morgonen har Mika Wallander intervjuats av TV4:s Nyhetsmorgon med anledning av sin nya bok, Bortom tjuvarnas marknad (Libris). Hon har bland annat pratat om hur det är att leva med obesvarade frågor i livet, och lyft fram kyrkan som en plats där livets alla frågor får plats.

– Jag tror inte det är unikt att bära på olika trauman eller händelser i livet som varit svåra. Tvärtom så har alla något som de bär på. Kyrkan är en plats där vi får möta dessa frågor tillsammans, säger Mika Wallander i tv-intervjun, efter att en av programledarna påpekat att hon bär prästkrage.

– Jag tror att Gud alltid har funnits, alltid kommer att finnas och att det finns en mening med varje människas liv, fortsätter hon nu.

Vilsen tioåring

Hennes indiska ursprung och prästämbetet – två faktorer som gör att Mika Wallander emellanåt sticker ut. Det är också dessa två bilder av henne som pryder varsin halva av omslaget till den självbiografiska boken. Men det var inte förrän i tioårsåldern som Mika själv började reflektera över sitt ursprung.

Då hade familjen återvänt till Sverige efter att ha bott i USA några år och plötsligt tycktes utseendet spela en avgörande roll för hur hon blev bemött. Mika började se sig själv genom andras ögon och det blev tydligt att hon var annorlunda.

– Det gjorde att jag fick börja jobba med min identitet tidigt, något som alla behöver göra förr eller senare. Folk har väl olika processer, men när jag var 20 år var jag klar med mitt identitetssökande. Det fanns inte längre några öppna sår, jag hade bearbetat händelserna från när jag var liten – de som ledde fram till att jag och min landsmoder skildes från varandra.

Identitetssökandet öppnade upp för många frågor. Varför blev hon bortadopterad? Vem var hennes biologiska mamma och hur hade hon det? Frågorna var betydligt fler än svaren, men Mikas föräldrar försökte hjälpa henne så gott de kunde för att fylla i luckorna. De bistod henne när hon skrev brev och postade till den svenska adoptionsbyrån och det indiska barnhemmet och hjälpte henne att få kontakt med andra som kanske kunde sitta inne på information. De hade också, ända sedan Mika kom till dem som tvååring, berättat sagan om den indiska flickan Shilpa, som var Mikas födelsenamn. Genom sagan kunde de på ett mycket tidigt stadium väva in det de visste om Mikas bakgrund. Det skulle inte finnas några hemligheter.

Mormor formade gudsbilden

Mikas mormor betydde väldigt mycket under uppväxten. Hon stod för en avslappnad trygghet och gav även Mika ett språk format av dikter och poesi. Mormodern lade även grunden för Mikas gudsbild. I boken skriver hon:

”När jag blev äldre och såg tillbaka på min barndom tänkte jag att morfar liknade Jesus som också visste exakt var det fanns fisk och mormor påminde om Gud i fråga om närvaro, jämnmod och förmåga att skapa öppna samtalsklimat. När min gudsbild inte längre var en skäggig gubbe, långt borta och högt uppe på ett moln, tänkte jag att Gud kanske är som en mormor, som badar i viken till sjöfåglars rop, har sinne för humor, sätter på kaffe och springer längs stigar för att ta emot den som är på väg mot henne.”

Men även om Mikas barndom var kantad av glädjeämnen var det inte lätt alla gånger att ha en avvikande hudfärg. Sverige präglades under 1980- och 1990-talet av en växande främlingsfientlighet och exempelvis skinheads, Vit makt-musik och Lasermannen var konkreta tecken på det. Vardagsrasismen bredde ut sig.

Mika Wallander pekar bort mot en gångtunnel som vi kan se från vår sittplats. I den gångtunneln flydde hon vid ett tillfälle när ett gäng skinheads var på väg mot henne och hon uppfattade situationen som hotfull. Vid två andra tillfällen har hon sprungit ifrån grupper av skinheads och kommit undan med blotta förskräckelsen. Även i dag kan hon få frågor om sitt ursprung och Mika har blivit snabb på att uppfatta om frågan är nyfiket och vänligt ställd eller om den gömmer en viss fientlighet. Eller om det bara handlar om okunskap, som när människor berömmer henne för att prata så bra svenska.

– Det handlar i grunden om människosyn. Om vi har Jesus som förebild så finns det lite nycklar för hur man kan vara i bemötandet av andra människor. Där finns det något fint att ta tag i, att se på människor på det sätt som Jesus gör – det är något att sträva efter, säger Mika Wallander.

Ville se var biologiska mamman bott

För att få svar på fler frågor om sitt ursprung har hon rest till Indien vid ett flertal tillfällen. Första gången för att få utforska kulturen i det land där hon fötts. Vid andra eller tredje besöket hade Mika i förväg tagit reda på så mycket hon kunde om de platser där hon hade sina rötter. Hon ville se var hennes mamma bott och besöka barnhemmet dit hon överlämnats. Tjuvarnas marknad, Chor Bazaar, är en enorm loppmarknad och en av Mumbais stora turistattraktioner. Barnhemmet, Asha Sadan, ”Hoppets hem”, dit Mika kom 1981, ligger i närheten, liksom stadsdelen Kamathipura, känd för sin utbredda prostitution. Här lever många kvinnor som slavar och tvingas sälja sexuella tjänster.

Om hennes mamma var prostituerad eller inte kan Mika Wallander inte veta. Men under besöket på barnhemmet fick hon bekräftat att eftersom mammans namn, Shanta, fanns nedskrivet i dokumentation, tycks hon inte ha lämnat bort Mika frivilligt. Mika fick vid besöket även träffa hemmets föreståndare, Mrs Mathre, som kanske var den som såg till att Mika adopterades till Sverige. Det blev ett känslosamt möte, men svaren på alla sina frågor fick hon inte.

”Jag behövde inte träffa min landsmoder för att känna mig hel som människa, jag var okej med att vara lite halvfärdig och oklar. Det brustna och okända var och är en del av min helhet, precis som för många andra”, skriver Mika Wallander i boken.

Mika hade svårt att lämna barnhemmet, där hon själv bott en tid, med alla barn som så tydligt sökte någon som kunde ta hand om dem. Många av dem satt i sina spjälsängar med slocknad blick.

– Jag hade kunnat ta med så många fler detaljer och beskriva den hemska situation som barn och kvinnor lever i där, men jag vill inte vältra mig i sådant. Jag vill hellre att man ska bli uppbyggd än skrämd av att läsa. Det jag längtar efter är att vi ska komma till en värld där det inte finns övergivna barn över huvud taget. Vi får inte ge upp hoppet om det.

Hon har försökt skriva själavårdande, menar hon, både för sig själv och för läsaren. Hela boken är strösslad med kortare och längre bibelord, som komplement och fördjupning till hennes egna ord. Hon vill att man som läsare ska få Guds ord ”på köpet”.

– Kanske får man känna att ”Aha, stod det så här i Bibeln, det visste jag inte!” Det är ett syfte att man får förstå att det går att använda Bibeln för att tolka sitt eget liv, som jag gjort här i min adoptionsberättelse.

Såren läkta - men ovissheten är kvar

Trots ovissheten och de många obesvarade frågorna om vad som hände när hon separerades från sin biologiska mamma, eller landsmoder som hon själv helst använder, finns det inga öppna sår kvar. Mika Wallander har landat och lever i förtröstan och tillit.

Det finns däremot minnen som kroppen aldrig glömmer. Som en sådan sak som att lukten av sopor och avlopp gör henne trygg, och fyllde henne med en hemmakänsla när hon anlände till området vid Tjuvarnas marknad i Mumbai. När minnet sviker minns kroppen - det kommer alltid finnas kvar.

– Man behöver inte veta allting själv om sig själv. Det är okej att leva i någon form av tillit och överlåtelse. Gud vet, han bryr sig om oss människor och han vill oss väl. Jag är tacksam för så mycket i mitt liv.

Fakta: Mika Wallander

• Födelsedatum enligt passet: 15 oktober 1980, men sannolikt är hon född i april samma år.
• Heter även Shilpa, vilket är hennes indiska namn.
• Gift med Marcus, har två barn, 11 och 14 år gamla.
• Bor i Norrtälje där hon verkat som präst och kyrkoherde de senaste 14 åren.
• Har föräldrar, en bror och en syster.

Mika Wallander är aktuell med boken Bortom tjuvarnas marknad (Libris), om hur det påverkat hennes liv att inte känna till anledningen till att hon adopterades. (Josefin Lilja)

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.