Mustang: En stark skildring av att vara kvinna i en manskultur

De är unga, de är lyckliga, de är fria. Men så slås ytterdörren igen – och de fem systrarna tvingas in i projekt "Skapa Blivande Fruar". Den turkisk-franska filmen "Mustang" är en samtidigt arg och vacker berättelse om fem unga turkiska tjejer och deras rätt att leva fullvärdiga liv.

”Varför hette den egentligen ’Mustang’?” undrade en kvinna på väg ut från biografen, när filmen visades i Stockholm. Vad hade hästar med det hela att göra?”

För mig – och säkert för alla er som läste hästböcker som unga – står det fullständigt klart varför filmen heter just ”Mustang”. Mustanger är nämligen förvildade hästar. Fria.

Och fria och vilda, på ett underbart glittrande sätt, är de fem systrarna Lale, Nur, Ece, Selma och Sonay till en början där de växer upp i en by vid Svarta havet i Turkiet. De skrattar, badar, leker med killarna, klättrar i träd, spelar fotboll, går i skolan.

Så får det givetvis inte fortsätta. En dag när de kommer tillbaka från en utflykt till stranden blir det förhör och örfilar. Flickor får inte uppföra sig på det här viset, säger deras mormor (Nihal Koldas). De kan inte springa omkring vind för våg, de kan inte låta pojkar komma i närheten, de kan inte klä sig så som de klär sig. Plötsligt är den där, den för många tonåringar faktiskt osynliga gräns som vuxna vid ett givet tillfälle drar mellan barn och – i det här fallet – giftasvuxen.

Nu träder också familjens överhuvud, en man – förstås - in på arenan. Morbror Erol (Ayberk Pekcan) bygger grindar, lås, galler och bommar så att huset vid havet mer och mer liknar ett fort. Systrarna för en alltmer fängelselik tillvaro bakom låsta dörrar, och ska nu fostras att bli följsamma, lydiga och underdåniga – och helst kunna rulla fina vinbladsdolmar.

Det är klassiskt kvinnoförtryck i alla dess former: sexuellt (ingen rätt till sin egen sexualitet), fysiskt (slut med fotboll, idrott, promenader ute i det fria), mentalt (även tankar skall tuktas och kvinnor ska läras att bli följsamma, tysta, icke ifrågasättande), och livet ska slutligen erbjuda endast en karriär: som maka och mor.

När kvinnorna är fullärda är det dags att göra affärer. I en av de scener som dröjer sig kvar på näthinnan kommer en familj på besök för att skaffa en fru åt sin son. Sonay, den äldsta systern, serverar te och blir presenterad som en fantastisk tjej. Men Sonay förstår vad som är i görningen och protesterar ute i köket efter att hon visats upp. Då får Selma gå in till gästerna i stället. Även hon presenteras som en fantastisk tjej. Och hör och häpna, familjen – som hade bestämt sig för Sonay – tycker nu att det går lika bra med Selma. Tydligare än så kan man knappast skildra det hästförsäljningsliknande geschäft där en kvinna är en vara som ska säljas till bästa pris.

Kan det gå till så här 2016? Tydligen. Visst är filmen en spelfilm, men det krävs ingen större fantasi för att förstå att regissören Deniz Gamze Ergüven har hämtat ideerna från verklighetens Turkiet.

Blir då inte detta en synnerligen dyster historia om ett kvinnoförtryck och hopplöshet? Nej, faktiskt inte. För de här systrarna håller ihop. De vill inte acceptera att stängas inne. De har också kvar en hård liten kärna inombords av mustangblod, vilket visar sig under filmens gång.

Filmen hade skandinavisk premiär på Stockholms filmfestival 2015 och var Frankrikes Oscarsbidrag 2016. De fem systrarna är fina rollkaraktärer som känns levande och mycket inspirerande. De påminner mig om att det finns massor av flickor där ute i världen som behöver hjälp att bli av med sina opraktiska heltäckande kläder och få rätt att utbilda sig, köra bil, spela fotboll – helt enkelt att få vara människa fullt ut.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.