Peter Halldorf på McDonalds för att prata om den kristna fastan

Storgatan i Oslo genomgår reparationer och maskinerna dundrar medan vi väntar på Peter Halldorf utanför McDonalds. Pingstpastorn som fram till 2017 var föreståndare på den ekumeniska kommuniteten Bjärka Säby. I Norge är han känd för sina böcker om kristendomens gammalkyrkliga böcker. Nu är han i Oslo med anledning av en liten bok "Spåren till det fördolda : betraktelser för fastan", som nu kommit på norska.

Vi har bestämt möte på är en av världens största snabbmatskedjor, en symbol för både fest, frosseri och fattigdom.

I barndomen var McDonalds en plats för glädje och muntra utsvävningar när något skulle firas. Men här kan också arbetslösa och ensamstående världen över köpa sig en måltid plus en leksak till sitt barn, för kostnaden av en ekologisk broccoli.

När var du senast på McDonalds?

Det är fotografen som frågar.

– Nej, säger Peter Halldorf med ett milt leende. Det är många år sedan.

Intervjusituationen är med andra ord alltigenom konstruerad, men med den bästa av intentioner. En intervju i mer sakrala omgivningar vore också en slags iscensättning, och i början av sin bok om fastan skriver Halldorf om askonsdagen: "Nu är tiden inne att kasta masken och frigöra oss från illusioner."

Vi känner ett skriande behov av att testa Halldorf och hans bok lite: Är fastan en from övning att pryda sig med och hur håller den i mötet med en stökig verklighet? Det är inte mindre bullrigt inne på restaurangen än det var på gatan utanför, som höll på att grävas upp. Sorlet från musik och människor kommer från alla håll.

Peter Halldorf.

Att praktisera fastan mitt i världen, i allt stök - kan du säga något om den utmaningen?

– Det är mitt i den värld vi lever, med allt sitt stök och full av intryck, som kallet om fasta eller askes kan bli meningsfullt. Det är precis här, i vårt liv som det ser ut, som vi behöver fastan.

Fastan är ingen övning i fromhet, det slår Halldorf fast med en gång. Fastan har mer med vår inre hållning att göra. Det handlar om att vara uppmärksam och närvarande. Han skiljer mellan fastans inre och yttre väg.

– Den yttre vägen är naturligtvis också nödvändig, säger Halldorf. Fastan bör konkretiseras. Men i den andliga litteraturen och den asketiska traditionen finns en medvetenhet om hur lätt vi gör fastan till ett mål i sig själv och fäster oss vid "den yttre vägen".

Läs mer: En fasta anpassad för vår tid är avhållsamhet från onödiga ord

"Principles is what people have instead of God", säger Halldorf och citerar den ortodoxe prästen Alexander Schmemann. Fastan kan bli det vi har i stället för Gud, tillägger han. Men fastan har inget egenvärde i sig själv.

– Gud är på det hela taget inte intresserad av vår fasta. Men fastans inre väg är ett överlämnande till en kärlek som inte söker sitt eget. För att hjärtat ska kunna vidga sig, behöver jag också sätta en gräns för att hålla det som vill ta över mitt hjärta utanför. Fastan är på det sättet ett redskap, men har inget egenvärde. Grunden för all askes måste bygga på insikten att allt är av nåd. Fastan kan inte förändra mitt liv eller göra mig till en bättre kristen. Det kan bara kärleken. Du är älskad, därför är du. Därför finns du.

McDonalds är en symbol för mycket av motsatsen till det vi förknippar med fasta. Men hur undviker man att fastan bara fastnar i andra symboler, som en lila duk i kyrkan, självrättfärdig fromhet eller en diet? Vi frågar Halldorf.

– Fastan har alltid fokus på det goda. Den är inte inriktad på det vi uppfattar som "fel". Fastan är inte en moralisk handling.

Det är viktigt att skilja mellan en asketisk och en moralisk handling, menar Halldorf. Han vidgar begreppet till att omfatta att säga nej till något man uppfattar som fel, med en förväntan om att andra också kommer att säga nej till samma sak som dig. Fastan handlar emellertid om de goda behoven för kropp och själ, som sömn, mat, kläder, sexualitet.

– Detta är givet av Gud i skapelsen, det berikar livet och ska absolut inte skuldbeläggas eller föraktas. Men om det får felaktiga proportioner i mitt liv, kommer det att tynga ner mig och grumla min blick. Genom att avstå från det som är gott, får jag ett utrymme där jag kan se vad det gör med mig.

När vi pratar om att ge akt på sig själv, på de roller och masker vi bär, frågar vi Halldorf vad det gjort med honom att prata om det inre livet, som på många sätt är något intimt, inför en större publik.

Läs mer: 40 dygn av bön och fasta i hela landet med Sverigebönen

Vad gör det med dig att vara en offentlig person?

– All offentlighet fördärvar. All offentlighet gör något med mig som inte är bra för mig. Om jag försöker förneka det, om jag tror att jag inte är sårbar för det, då känner jag mig själv dåligt.

Finns man i en eller annan form av offentlighet, är det nödvändigt att avstå från den regelbundet, menar Halldorf.

– Får man en roll som andlig lärare eller ledare, och själv börjar uppfatta sig som sådan, gör man våld mot sitt eget inre liv. Alla kristna som innehar en sådan roll i offentligheten, kommer förr eller senare att ställas inför den yttersta frestelsen: det andliga högmodet. Denna frestelse är så subtil att man ofta inte själv inser att man fallit för den.

När Jesus talar om fastan, förhåller han sig till den som om den tillhörde det normala livet. Han säger inte "om" utan "när ni fastar", som om det vore något självklart, påpekar Halldorf. Detta är också viktigt för att inte ge fastan ett egenvärde eller göra den moralisk.

Hur vet jag vad jag behöver fasta ifrån, när jag inte känner mina egna blinda zoner?

– Vi kan alla fråga oss vad vi bör vara uppmärksamma på, vad som börjar ta för stor plats och få för stora proportioner i mitt liv. Kanske kan jag också behöva sätta mig ner tillsammans med en medmänniska, en erfaren person. Det är en naturlig del av den andliga vägledningen.

Rådet som de erfarna ofta ger är att börja i det lilla, fortsätter Halldorf. Det som är så litet att du kanske föraktar det, men som när det återkommer, dag efter dag, kan skapa en förändring.

– Vi har ju ganska mycket tid på oss. 40 dagar. Det är inte så lite, säger han och småler.

Den tidiga, asketiska traditionen från 200- och 300-talet, betonade två former av fasta: magens och tungans.

– Våra mest grundläggande behov, kroppens och sinnets, betonas i fastan, och det sista handlar om stillhet. Det kan utvidgas. I vår tid, så full av yttre stimuli, vill jag tro att ögats och örats fasta kanske är ännu viktigare. Att en vilans och stillhetens disciplin kan vara ännu viktigare än det som har med mat och dryck att göra.

Läs mer: Martin Lönnebo gav svenska folket en tro att ta på

Blir det inte en förutsättning för fastan att det hela tiden är något som är fel med oss, något som behöver mogna i oss?

– Men vad är mognad? Hur beskriver vi det? Om du i stället frågar dig: Vad gör hjärtat mjukt? Fastan är en övning i kärlekens uppmärksamhet. Så länge vi lever i en splittrad värld, behöver vi ta upp kampen mot det som river sönder hjärtat. I fastan söker vi det odelade hjärtat. Hjärtat som öppnar sig för omvärlden.

Fastan ska inte vara smärtsam? Eller ska den det?

– Det beror på vad du menar med smärta. Det finns ett inslag av kamp i allt som har att göra med att bevara min mänskliga värdighet i denna värld. Alltså, det finns inte något kristet liv, inte något mänskligt liv, utan kamp. Det vill säga kampen mot det som splittrar mig, som tynger mig och får min blick att flacka. Men samtidigt: när jag öppnar mig och utgjuter mitt hjärta för anden, för den kärlek som oavbrutet strömmar mot mig som ett flödande vatten – då finns det ingen kamp längre. Detta är två motsägelsefulla påståenden, men vi får hålla fast vid att bägge delar är sanna samtidigt.

Även om fastan enligt Halldorf inte är en moralisk fråga, står vi som samhälle inför utmaningar som kräver att vi avstår i större utsträckning än vi har gjort.

Finns det inte något moraliskt i att öva sig att leva mer ansvarigt?

– Det finns naturligtvis frågor som vi behöver förhålla oss till etiskt, men vi ska inte förknippa fastan med det. Vi kommer ofta tillbaka i ett spår där vi tror att vi kan göra något för Gud. Till och med i bönen. Det kan snabbt bli slitsamt. Men om vi landar i att det enda vi kan göra är att öppna oss för kärleken, upptäcker vi att bönen inte är en aktivitet, utan något vi är. Därför är solidaritet så viktig i fastan: det konkreta uttrycket som fastan får genom kärleken till vår nästa.

Läs mer: Peter Halldorf: Fastan är aldrig ett andligt triathlonlopp

Halldorf observerar att fastan är en privat angelägenhet, samtidigt som den uppmärksammas av kyrkan och i församlingen.

– Varje gång jag beslutar mig för att avstå asketiskt bör jag fråga mig varför jag gör det. Vill jag bara bevisa för mig själv att jag kan avstå? Det har i så fall ett värde i sig, men har ingenting med den kristna fastan att göra.

Och att bevisa något för andra, är enligt Halldorf en ännu mindre relevant motivation.

– Fastan är personlig och tillhör det privata livet. Jag kan behöva prata med min själasörjare eller andliga vägledare om det, men inte med alla och envar.

Peter Halldorf.

Peter Halldorf, som inte beställt annat än vatten, som visserligen serverades i en plastflaska han nog kunnat vara utan, har hållit blicken och koncentrationen genom allt stök. Vi har avslutat samtalet och slagit av inspelningen. Halldorf har packat ihop den återanvändbara shoppingkassen från butikskedjan Kiwi och vi ska just gå. Men så kommer vi på något som vi glömt att fråga om:

Att kliva ur rollen som föreståndare för Bjärka Säby, var det också ett sätt att bli mer fri från rollen som "Peter Halldorf"?

– Jag insåg att det var helt nödvändigt för kommunitetens framtid att jag lämnade över ansvaret till en yngre ledare. Eftersom jag hade varit med sedan starten riskerade kommuniteten att bli avhängig mig. Under de två år som gått sedan jag klev av har vi sett en vitalisering av kommuniteten, som jag är så glad och tacksam för.

Har det också med fasta att göra?

– Vi behöver släppa taget och se att det finns en lätthet och frihet i det. Vi bygger så lätt in identiteten i våra olika roller. Det gör oss mer sårbara för hur vi bedöms och uppfattas av andra. Vi förlorar den frid som inte bryr sig om vare sig ris eller ros. I ljuset av det är fastans frukt lättnaden över att inte behöva framstå som bättre än jag är.

Live Lundh

Fotnot: Texten är publicerad i Dagens norska systertidning Vårt Land, Josefin Lilja har översatt texten till svenska.