Peter Halldorf: Vägen till enhet är inte att vi konverterar till varandras kyrkor

Omtumlande händelser har väckt liv i samtalet om den kyrkliga identiteten. Det är välgörande. Sekulariseringens centrifugalkrafter slungar oss obarmhärtigt mot yta och periferi. Att motstå dessa kräver mer än flammande appeller. Och ängslighet är sällan en fruktbar drivkraft till förnyelse.

Vi behöver få tillgång till hela det vitala andliga arv som den stora kristna traditionen är bära­­re av. Det har blivit nödvändigt att åter ställa de mest grundläggande av frågor: Vad konstituerar en kristen kyrka? Hur byggs Jesu Kristi församling?

Det är inte min avsikt att här kommentera allt som just nu sägs och skrivs om Ulf Ekmans konversion, utan snarare bidra med ett annat perspektiv: Hur ser vägen ut till en framtida evan­gelisk katolicitet?

Annorlunda uttryckt: Hur kan vi som tillhör de evangeliska kyrkorna berikas av hela kyrkans rika trosskatt samtidigt som det evangeliska arvet tjänar kyrkans enhet?

När frikyrkligheten uppstod på 1800-talet var det som rännilar av förnyelse inom den befintliga Svenska kyrkan. Det kan vara viktigt att komma ihåg att dess förgrundsgestalter inte hade för avsikt att bilda nya kyrkor. De ville se en förnyelse av det bestående. Detsamma gällde redan Martin Luther på 1500-talet.

Därför kan de frågor som i dag ställs rörande frikyrkan i hög grad även ställas till den lutherska kyrkan, så som till exempel teologen Ola Tjørholm gör: Kan det lutherska projektet upprätthållas i dagens läge? Bör det alls upprätthållas?

Därmed menar inte Tjørholm att lutheraner­­na ska bli romerska katoliker. Den bakomliggande frågan är större: Finns det en grundläggande kontinuitet i kyrkans liv, ända från apostlarna dagar till vår tid, som innebär att vi tror i gemenskap med dem som gått före oss? Och vad innebär det i så fall att eftersträva att den kontinuiteten upprätthålls och inte bryts?

Det kan finnas skäl att se närmare på likhe­­ter­na mellan det lutherska och det frikyrkliga så som förnyelserörelser i olika tider. Kanske kan det hjälpa oss att förstå den kris bägge dessa kyrkor i dag upplever.

I en populär form av historieskrivning har Martin Luther tecknats som en antikatolsk rebell som ville befria kyrkan från Roms välde. Bilden är missvisande. Luther såg sig själv som en god katolik, ja, i själva verket som en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade.

Han hade inga avsikter att bryta med Rom och bilda en ny kyrka, men ville vara en förnyande kraft inom den enda kyrkan. Varje sådan förnyelserörelse har som mål att göra sig överflödig.

Reformationen var alltså djupt förankrad i kyrkans katolska arv. Ett synsätt som kom att leva kvar länge.

Det speglas när Fredrika Bremer efter sitt besök hos påven Pius IX år 1859, säger till den kardinal som frågar om inte en person som hon borde dö som kättare: Men jag är inte kättare, jag är en katholsk christen. Varpå kardinalen ­säger: Men icke romersk-katholsk?! Nej, svarar Fredrika Bremer, jag anser mig mer katholsk än så!

Beteckningen luthersk, som särart på Svenska kyrkan, infördes först på 1700-talet. Ordet protestantism började användas på 1800-talet. Medvetandet om att vara en katolsk kyrka fanns alltså kvar inom Svenska kyrkan i flera hundra år efter reformationen.

Brytningen med Rom innebar inte ett övergivande av katoliciteten, så som reformatorerna uppfattade den. Först långt senare blev lutheran liktydigt med att vara icke-katolsk.

Som kristna i ett protestantiskt land har vi ­ ärvt en negativ syn på själva ordet katolsk. När detta ord började användas, redan på 100-talet, var det ingen konfessionsbeteckning. Ordet betyder allmännelig. Inget ord uttrycker så radikalt och självklart att den kristna tron gäller alla, överallt, i alla tider. Att bekänna sig till kyrkans katolicitet är att bekänna sig till hennes universalitet. Katolsk är motsatsen till provinsiell och än mer till sekteristisk.

Efter reformationen kom dock katolsk och protestantisk att bli konfessionella termer. Katolsk blev liktydig med romersk-katolsk och protestantisk blev en negation till detta. Det är i denna verklighet vi i dag lever och som gör att många, begripligt nog, känner sig obekväma när någon antyder att kyrkan till sitt väsen alltid varit katolsk.

Frikyrklighetens kris hör samman med det faktum att hennes identitet är utpräglat profetisk. Det är inget att skämmas över. De frikyrkliga väckelsernas förgrundsgestalter var inte bara predikanter i allmänhet. De var profeter som talade så att folk fick ett styng i hjärtat. En sentida motsvarighet till fornkyrkans munkar som vägrade låta sig prästvigas. Utan profeter förtvinar kyrkan. Vi behöver dagligen be att de sänds i vår väg.

Men profeternas uppgift är inte att bilda nya kyrkor, snarare att få de befintliga kyrkorna att öppna för Andens vind. När profeterna bildar nytt och väckelsen organiserar sig i samfund, riskerar den att utestänga sina anhängare från bredden, höjden och djupet i kyrkans rika trosskatt.

På samma gång som all kristendom behöver profetisk Ande, behöver allt kristet liv en tradition att bottna i. Den stora kristna traditionen består av Andens livgivande ström sedan apostlarnas dagar. Traditionen i denna mening är inget tillägg till Bibeln, men utgör förkroppsligandet av Skriften i kyrkans liv. Traditionen är garanten för en kristendom som bevarar förbindelsen med sina rötter. Den ger det perspektiv som gör risken för självförhävelse något mindre: vi var inte först, har inte hunnit längst eller förstått mest.

De som i dag frågar sig om frikyrkan haft sin tid, utmanar oss till en självkritisk prövning av den egna identiteten. Frågorna kan inte besvaras snabbt och lättvindigt. Men att ställa dem är kanske inte ett svek mot det frikyrkliga arvet, utan kan vara ett uttryck för vår förpliktelse mot den ursprungliga visionen hos frikyrkans pionjärer.

Vad innebär det för frikyrkan att välja en förnyad överlåtelse till den stora kristna traditionen? Och vad betyder det för Svenska kyrkan?

En radikal omvärdering av såväl det reformatoriska projektet som av det frikyrkliga projektet behöver inte innebära att vare sig den lutherska kyrkan eller frikyrkorna upphör att existera. Upptäckten av det rika arvet från den odelade kyrkan får inte leda till att vi glömmer vad vi fått från den tradition som fött oss.

Frågan är hur det ursprungliga profetiska arvet, från såväl reformationen som de frikyrkliga väckelserna, i dag kan tjäna kyrkans enhet och katolicitet.

För frikyrkorna, och för Svenska kyrkan, innebär det att synlig kristen enhet till sist också förut-sätter en form för gemenskap med Roms biskop och aposteln Petrus efterträdare. Vi talar då inte om enhet under Rom, utan enhet med Rom. En sådan gemenskap förutsätter givetvis en ömsesidig respekt.

Om vi som kommer från de yngre kyrkorna behöver en medveten överlåtelse åt de katolska och ekumeniska ideal som utmärker traditionen från kristenhetens första årtusende, behöver de äld­­­­­­­­­­­­­re kyrkorna, i synnerhet den romersk-katolska, en vilja att erkänna de reformatoriska rörelsernas profetiska bidrag till kyrkan.

Vägen till enhet går inte genom att vi konverterar till varandras kyrkor – om än det kan vara enskilda människors personliga kallelse och därmed göra dem till omvända brobyggare – ännu min­dre genom att den ene lägger den andre under sig. Jesu väg ser annorlunda ut: Han är mitt ibland oss som Guds tjänares tjänare. Och förmodligen kommer vägen till den synliga enhet som Jesus bad om bland sina lärjungar att få oss alla att häpna. Har inte överraskningsmomentet alltid varit utmärkande för den helige Andes gärningar?

Peter Halldorf