Peter Halldorfs hjärta slår för ekumeniken

– Det här är något jag har på mitt hjärta och talar om mycket. Därför kände jag ett behov av att enkelt sammanfatta mina tankar och reflektioner kring vad en ekumenisk hållning handlar om. Inte så mycket teorier kring ekumenik och hur man ska komma närmare varandra, jag tror istället att det handlar om ett förhållningssätt och en väg att gå, säger Peter Halldorf.

Han är gäst vid mitt köksbord i Göteborg den här julilördagen. På väg hem från engagemang i Norge stannar han till över fabrikstillverkat grovt bröd och en kopp te. Bredvid oss ligger boken med undertiteln ”manifest för kristen enhet och ett ekumeniskt perspektiv på Petrusämbetet”. Samtalet blir synnerligen intressant.

– Jag tror att kyrkan och den kristne, per definition, måste vara ekumenisk. Därför att evangeliet är den sanna universalismen, den kristna tron är ekumenisk till sitt väsen. Vi mister det som bör vara den självklara hållningen om vi börjar markera, distansera oss ifrån varandra och utveckla mer eller mindre sekteristiska drag. För mig har det blivit allt tydligare att frågan om enheten är trons viktigaste krav, enligt Jesus; "Jag ber att de ska vara ett för att världen ska tro".

Tyvärr tycker han sig i dag i stället se mycket av motsatsen.

– Vi lever i så disparata sammanhang, kyrkan är så splittrad och uppdelad. Och vi ser hur den officiella ekumeniken är oerhört trög, det går några steg framåt och tre steg bakåt, och det handlar om att beta av den ena frågan efter den andra som man tycker åtskiljer oss för att försöka komma till något slags konsensus. Det är ett evighetsarbete som inte har några större förutsättningar att fullbordas, vi blir inte klara innan tidens slut.

Vad kännetecknar din hållning?

– Jag tror att vi måste uppmuntra varandra att lära oss att utgå från den andre, och det handlar inte bara om det kristna sammanhanget. En genuint ekumenisk hållning måste i grunden handla om en vilja att förstå den andres erfarenheter, tvivel, oro och perspektiv i förhållande till det som jag representerar. Det innebär att vi måste lägga argumenterandet åt sidan och gå en annan väg.

"We must walk together!" Så sa påven Franciskus till Peter Halldorf efter att han i april i år firat mässa i dennes huskapell tillsammans med en grupp på besök i Vatikanen. Pingstpastorn och föreståndaren för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby beskriver händelsen på några av bokens sidor, som för att ge en bild av att även påven tycker ekumeniken är viktig.

– Den måste finnas överst på agendan för oss. För vi kan inte frambära ett trovärdigt vittnesbörd om vi lever i polemik, söndring och splittring med våra systrar och bröder som Kristus har bekänt sig till. Då lever vi i självmotsägelse, säger Peter Halldorf.

För egen del ser han arbetet med tidsskriften Pilgrim som ett påtagligt uttryck för ekumenik. Tidskriften han är redaktör för har funnits i över 20 år.

– Från början har vi haft en referensgrupp med personer från alla kyrkofamiljer; ortodoxa, katoliker, svenskkyrkliga, frikyrkliga. Man lever i ett sammanhang, en gemenskap, som blir ett uttryck för en samhörighet. En realiserad ekumenik kan man säga. För mig har det varit oerhört välgörande och fruktbart.

I slutet av boken citerar han åter Franciskus som nyligen ska ha sagt följande till en protestantisk ledare: "Jag är inte intresserad av att evangelikaler konverterar till katolicismen. Jag vill att människor ska finna Kristus i sin egen församling." Sedan utvecklar Halldorf ett resonemang där han skiljer på att "konvertera" och att "konvergera", där det senare innebär att närma sig varandra från båda håll "i respekt och gemensam lyhördhet". En inställning även han förordar.

Men hur mycket kan man möta en hållning utan att göra avkall på sin egen?

– Det är ingen enkel sak, det handlar om att på djupet försöka förstå den andre, att utgå från den andre och samtidigt bevara en klar trohet mot den egna övertygelsen. På ett sätt är det att få två omöjliga positioner att sammanfogas, men jag tror att vägen handlar om det. Annars hamnar vi bara i polemik.

Hur ser du på att människor ändå väljer att konvertera? Det blev till exempel mycket diskussion när Ulf Ekman konverterade till katolicismen.

– Jag vill inte kommentera enskilda personers beslut. Men generellt ser jag det så här; jag vill uppmuntra människor att så långt det bara är möjligt förbli kvar i den kyrka där man är döpt, att förbli trogen den traditionen. Sedan ser jag också att det ibland kan vara så att man av pastorala skäl behöver hjälpa en människa att ta ett steg till ett uppbrott, då handlar det ofta om att man under lång tid har funnit sitt andliga hem i en annan kyrka. Men min hållning är att det är genom att vara trogen det sammanhang där man finns som vi också bäst och mest trovärdigt kan verka för enhet och gemenskap mellan kyrkorna. Om jag konverterar, bryter upp från min egen kyrka och går till en annan, blir det problematiskt, åtminstone under ett antal år, att med trovärdighet fortsätta tala om enhet.

Fyra dygn efter vårt möte i Göteborg skriver jag den här texten vid en campingstuga utanför Mullsjö. Det är Vineyards sommarkonferens och nyss firade hundratals människor nattvard i en idrottshall, en stund inramad av svävande synthmattor.

”Trots våra olikheter kan vi erfara att vi är ett genom Kristus”, börjar mannen från Finland som leder måltiden. Sedan läser sju personer i olika åldrar instiftelseordet på engelska, danska, norska, spanska, svenska, finska och litauiska.

Jag får ta emot bröd och vin, kropp och blod, på spanska. Sedan ber två ungdomar för mig.

Och jag minns frågan jag ställde en halv vecka tidigare.

Vad är din dröm för ekumeniken?

– Inte bara en andlig ekumenik, det måste också få synliga uttryck. Jag vill tro på kyrkans synliga enhet och det tror jag inte manifesteras genom att vi organiserar våra kyrkor annorlunda och slår samman. Utan det får sitt synliga uttryck i att vi kan mötas från alla kyrkofamiljer kring samma nattvardsbord.

Är det möjligt inom en nära framtid?

– Både ja och nej. Jag ser tecken som är hoppfulla, säger Peter Halldorf.