Privata brev visar ny sida av Martin Luther

Höstens stora tilldragelse i kristenheten är firandet av reformationens 500-årsminne. Ordet reformation betyder återformning, och form är med dåtidens språk det som inifrån gör något till vad det är. Att återfinna sin form är att bli sig själv, att bli äkta – i detta fall äkta Kyrka.

Det är anledningen till att Carl Axel Aurelius – biskop och professor – har gett ut en bok om Martin Luther tillsammans med den danske kyrkohistorikern Steffen Kjeldgaard-Pedersen. Boken utkommer samtidigt på danska och svenska, i Sverige med titeln "Nåd och frid i Kristus!"(Verbum).

Med just de orden inledde Luther ofta sina brev. De fångar också vad han ville förmedla.

Boken är i huvudsak skriven av Luther själv, den utgörs nämligen till stor del av brev, som författarna nyöversatt från originalspråken latin och tyska. Den inledande biografin ansluter nära till breven.

Carl Axel Aurelius är en av Sveriges få Lutherforskare. Det är alltså en kvalificerad vägledning i reformationens händelseförlopp vi får här. Det som satte igång hela skeendet var försäljningen av avlatsbrev för att bekosta den nya Peterskyrkan i Rom. Avlaten hör samman med syndaförlåtelsen, som förmedlas av prästen i avlösningen. I senmedeltidens själavård tillkom ett moment efter avlösningen. Den skada som tillfogats församlingen genom synden skulle gottgöras, och avlatsbrevet skulle vara just en sådan gottgörelse.

Den som inte gottgjorde här skulle istället få gottgöra synden i skärselden, så tänkte man. Det såldes till och med avlatsbrev till förmån för redan avlidna. Allt detta var främjat av påven i Rom, med hans auktoritet. Avlatsförsäljarnas förkunnelse skapade föreställningen att man kunde köpa syndernas förlåtelse. Aurelius återger ett brev av Luther till Tysklands ledande biskop om detta. Med brevet sände han de berömda 95 teserna. De var tänkta som ett diskussionsunderlag.

Det blev också diskussion. Den mest berömda var en debatt med teologen Johann Eck i Leipzig 1519. Aurelius återger ett brev av Luther, som beskriver denna diskussion. Eck uttryckte sig på olika sätt om avlaten, men i stället drev han frågan om påvens auktoritet.

Det var ju denne som ställt ut avlatsbreven. Om Luther kritiserade dem, så kritiserade han också påven! Ecks syfte var att driva in Luther i ett hörn, där han förklarades som kättare. Ur Luthers synpunkt var det där­emot sättet att sälja avlatsbreven som var kätteri. Det dolde nämligen det som Kristus gjort för oss. Människor satte sitt hopp till något de köpt i stället för att hoppas på Jesus. Därmed stod hela evigheten på spel för dem. Det är bara så man kan förstå Luthers handlande.

I diskussionen 1519 drev Eck Luther till att ifrågasätta påvens auktoritet. Det hade han egentligen redan gjort genom att ifrågasätta avlatsbreven, som ekonomiskt var mycket viktiga för påven. Nu var alltså vägen öppen för bannlysningen av Luther. Därmed trodde sig Vatikanen ha löst fallet Luther. Det visade sig vara en felbedömning. Luther var efter bannlysningen fredlös och stod under ständigt dödshot.

Det är en del av förklaringen till den aggressivitet, som ibland kommer fram i breven. Men där finns också mycket av ömhet och omtanke exempelvis när det gäller vännen och medarbetaren Philipp Melanchthon. Luther skriver till och med till en av tidens lärdomsgiganter, Erasmus av Rotterdam, och ber denne att han ska uppmana vännen att vårda sin hälsa.

Carl Axel Aurelius visar på något viktigt i samtiden, som kan förklara Luthers utveckling. Senmedeltiden var inte bara avlatsbrev. Det fanns också en andlig förnyelse, en kristen mystik, där nåden står i centrum. Luthers själasörjare i klostret, Johannes von Staupitz, hörde hemma där. Aurelius återger ett brev till Staupitz, där Luther med glädje talar om Johannes Tauler (d. 1361), en mystiker med stark Jesus-kärlek. Luther bröt inte med medeltidens kyrka. Han fortsatte i stället en av linjerna i medeltidens kyrka.

Det var till sist inte frågan om avlaten eller rättfärdiggörelsen, som drev fram bannlysningen av Luther. Det var frågan om påvens primat, hans totala auktoritet. I den diskussionen påpekade Luther att inte heller Östkyrkan erkände påvens primat. Det visar på något viktigt och tragiskt. Efter den stora schismen mellan Östkyrkan och Västkyrkan 1054 är ingen del av kristenheten hela Kyrkan. Både Öst och Väst haltar. Den enighet och sanning, som apostlarna hade, kan inte återfinnas förrän hela Kyrkan blir den helade Kyrkan.

Men det som är själva den positiva kraften i reformationen finner man inte så lätt i debatter och brev. Den märks tydligare i psalmer, böner, gudstjänstordningar och i katekesen: Jesus-glädje, trosvisshet, förtröstan, optimism. Det räcker att gå till psalmboken. Där finns nåd och frid i Kristus.

Christian Braw

Christian Braw är docent vid Åbo akademi och tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.